puranen

Bloggen må ha frodats för att sedan somna in, begravts, återuppstått, dött, flammat upp för att lika snabbt spridas ut över bloggarnas minneslund igen, men just idag lever den, och det är gott så.

Imorgon har jag min andra "arbetsdag" på institutionen för radiologi, onkologi och klinisk immunologi vid Uppsala iniversitet. Efter ha kontaktat en professor efter en föreläsning i våras, blev jag erbjuden ett några veckors stipendium för att få en introduktion till några av de projekt som institutionen driver. Tydligen finns det gått om resurser, inte minst efter ett kontrakt som ger 50 miljoner kronor över fem år för att, som jag har förstått det, driva forskningen för transplantation av Langerhanska öar (de delar av bukspottkörteln som producerar insulin) till patienter med typ-1-diabetes, eller så kallad juvenil diabetes.

Och just typ-1-diabetes och dess etiologi (dvs mekanismer för uppkomsten av sjukdomen), har jag ägnat min första dag åt genom att läsa ett antal artiklar. Den grupp jag åtminstone för stunden förgyller (eller snarare betynger) med min närvaro är inne på spåret att infektioner av en viss typ av virus har en starkt bidragade orsak till att insulinproduktionen upphör. Imorgon ska jag försöka lära mig ett bildbehandlingsprogram för att kunna anlysera mikroskopiska bilder tagna av bukspottkörteln hos två individer som dött akut (vilket är mycket ovanligt nuförtiden) vid själva utbrottet av typ-1-diabetes.

Nog om detta.

Jag goda förhoppningar om att hösten kommer bli intressant, detta av många olika skäl på denna icke uttömmande lista:

• Först och främst ser jag fram emot de närmaste tre veckorna med viss tillförsikt.
• Därefter tar den första kliniska terminen på läkarprogrammet vid med utplaceringar vid flera sjukhus i regionen.
• Jag kommer ha det ärofyllda ämbetet "prickare"  inom herrföreningen Skvadern vid Norrlands nation.
• som student i termin 5 kommer jag vara "hedersgäst" vid preklinfesten och förhoppningsvis få se flera utsökta spex och njuta av mycket fjäsk.
• Efter förra årets succé i tennisens division 1 är Studenternas IF tillbaka i elitserien (vilket iof innebär att jag behöver träna bättra och mer än förra säsongen).
• Det är val i höst, och även om jag i skrivande stund är aningen bekymrad över läget, kommer det med all säkarhet bli intressant.

För övrigt hoppas jag att de infernaliska skogsbränderna får ett snart slut, likaså översvämningarna i Pakistan, Kina samt Nordkorea, och sannolikt ett eller två dussing till naturkatastrofer som Svensk media inte rapporterat om. Jag hoppas också att de blir en väckarklocka åt världen att klimatförändringarna måste tas på fullaste allvar och det snarast. Putin vill nog gärna glömma sitt tidigare uttalande om att Ryssland knappast skulle lida av lite varmare klimat, nu när brandröken ligger tät över Moskva.

Läser på www.cromvik.blogg.se om blöjreklam; "Blöjreklamen är så tragisk att den är skrattretande!"

Jag håller med om att reklamen är förlegad (om man nu kan anta att den någonsin varit något annat än just detta) och löjeveckande. 

MEN, samtidigt är det viktigt att inse att blöjföretagen knappast har någon egen jämställdhetsfientlig agenda, vilket man lätt kan få uttfattning av genom att läsa inlägget. Blöjtillverkarna är ute efter att sälja blöjor och inget annat. Tydligen har det visat sig att just den här typen av marknadsföring är effektiv (om än inte mot alla enskilda potentiella konsumenter), kanske just för att många kan identifiera sig med den mödraroll och det familjeideal som presenteras i reklamen.

Jag tycker ofta att feministiska debattörer och allehandq tyckare alltför ofta angriper symptomen (marknadföring) istället för kärnan av problemet (att det här typen av reklam tydligen är effektiv). Kardinalexemplet är H&M:s reklam-kampanjer med lättklädda och hårdretuscherade kvinnliga modeller som ständigt angrips både verbalt och handgripligen. Jag tror inte heller denna reklam försöker förmedla något antifeministiskt budskap eller utöva förtryck, utan det handlar helt enkelt om att det säljer, tragiskt nog.

Istället stirra sig blind på reklamen, som visserligen med rätta kan kritiseras ur ett jämstäldhetsperspektiv, bör de kvinnor och män som upprörs av den här typen av könssteriotypisk reklam fokusera på problemets kärna: Att reklamen faktiskt säljer!

Det har helt klart lite dåligt med inlägg på sistone. Funderar lite på att lägga om riktningen på bloggen. Jag har försökt lägga fokus tidigare på lite längre analyserande inlägg varav några blev rätt bra. När tiden som nu är lite knappare (liksom inspirationen emellanåt), är det svårt komma fram med något nytt. Därför funderar jag på att skriva lite kortare, rappare inlägg, fast oftare istället. Kanske startar jag en helt ny blogg istället, eller så stöper jag om den nuvarande. Jag har trots allt en del funderingar fortfarade.

Mer kommer snart. Till dess kan jag rekommendera lite gamla artiklar. Jag hade en rätt kreativ perdiod i april-maj 2007 liksom i februari 2008. Finns en del som kan vara läsvärt...vi hörs

Bostadsmarknaden i Sveriges stor- och studentstäder är absurd.

Via ett mindre mirakel kom jag in på läkarprogrammet i Uppsala istället för Umeå (som också varit ett bra alternativ). När glädjeyran lagt sig började jag med att säga upp lägenheten i Ålidhem i Umeå. Det sved lite att betala en, kanske två, månadshyror för den enda natten jag sov där, men det får det vara värt.

Med stort självförtroende loggade jag in på studentstadens hemsida och njöt av att ködagarna passerat 1680 dagar, över fyra och ett halvt år. Fanns det rent av studentboende i själva Slottet? Eller åtminstone centralt placerade ettor? Hur som helst räknade jag mig att min framsynthet skulle betala sig med det allra bästa som Uppsala har att erbjuda för studenter.

Mina fantasier om en centralt placerad lägenhet upplöstes efter några bara några minuters klickande. Inte på ett enda studentrum kunde jag placera mig först i kön. De som låg bäst till för studentrummen hade som regel över 2000 ködagar och i några fall låg fanns jag inte ens med i topp tio.

När drygt över fyra och ett halvt års köande inte ens räcker för ett korridorrum har något gått snett, väldigt snett. För att ställa sig i kö måste man vara 18 år. Hur ska en som var gymnasist i våras då kunna konkurera med en 24-åring som mig? Den dysfuntionella bostadsmarknaden i Sverige bidrar tyvärr ytterligare till att unga vuxna skjuter upp studier till framtiden och det till en enorm samhällsekonomisk kostnad.

Att hyra privata rum är ett annat alternativ, men även där är marknaden absurd och ”uthyrarnas marknad” råder. Vad sägs om följande kravlista som en privat uthyrare på blocket ställde:

Söker inneboende - EJ TJEJ - LÄS NOGA KRAVEN

Jag har ett sovrum med balkong som jag vill hyra ut. Min flickvän kan inte bo med mig, det är inte passande att någon annan tjej flyttar in. Annonsen gäller bara för killar. :) Förutom det så vill jag helst att den som jag har som inneboende bör vara något liksinnad. Dvs ha gemensamma intressen som jag men absolut inte nödvändigt. Vad jag kräver mest är att personen är social och trevlig. Intressen ni som söker bör helst ha: Hårdrock-rock-punk: tex. Judas priest, Metallica, System of a down, Dia psalma. Ålder: Jag är 23 år gammal vill helst att personen är 18-30. Dataspel/tvspel: Guitar hero, Battlefield, Nintendo wii. Öl - Personen bör gilla alkoholkonsumtion under helgerna. Anime/Manga: bleach,naruto, Hunter X Hunter, Deathnote, Hellsing - det ena och det andra. Jag har aldrig testat cigg eller snus, har inget emot andra röker, bara det görs i balkongen. Däremot så röker jag en hel del vanlig vattenpipa. Man måste inte ha dessa liknande intressen för jag har fler intressen än så och gillar stort sätt det mesta men jag vill inte bo med någon enstöring. Jag är social och helst bo med sådan.

Varför råder då en sådan brist på bostäder? Skulle jag fortsatt mina studier i nationalekonomi, hade bostadsmarknaden varit ett utmärkt uppsatsämne. Nu nöjer jag mig istället med att citera Uppsala studentkårs information till internationella studenter:

What exactly is the housing situation in Uppsala?

The short answer to this is that it is both good and bad! The good news is thusly: The rental market is highly regulated, which means that very good quality accommodation is available at reasonable prices. The bad news is this: As anyone who has read a little economics knows this leads to a shortage of supply. The result of this shortage is that almost all housing relies upon some sort of queue system, whereby one registers with a housing provider and when you apply for a rental object your ability to get it depends on how many days you have in the queue. This makes it tough for internationals, and indeed even those Swedes who come from other parts of the country.

En reglerad hyresmarknad kan minska kostnaderna för några lyckligt lottade och i viss mån motverka segregation, men till vilket pris? Och är det verkligen rättvist?

Politik i en demokrati handlar inte främst om att ta ut riktningar som stämmer överrens med den egna kompassen, i alla fall inte om det för stunden innebär att kryssa i motvind. Snarare handlar det om att segla på opinionsvindarna, oavsett vart kompassen pekar.

Barack Obama om någon bör veta. Redan tidigt i sin kampanj har han deklarerat att han ämnar skydda den amerikanska inhemska industrin genom att stävja frihandel. Från Obamas sida handlar det knappast om ideologisk övertygelse. Tvärt om, jag är övertygad om att Obama vet att världen, inklusive USA, vinner på så fri handel som möjligt. Problemet för Obama är att amerikanska arbetare inom basindustrin, en grupp kärnväljare som ”måste” rösta demokratiskt i stater som Ohio, har lidit hårt under den ökande internationella konkurrensen inom bland annat stålindustrin. Kostnaden för det protektionistiska valprogrammet är visserligen liberala väljare i mitten, men vinsten i form av arbetare i ”swing states” väger tyngre på vågen.

Nu tycks det som om Obama tvingats tumma på idealen ytterligare. Från att kategoriskt motsatt sig ökad oljeborrning längs USA:s kuster, har han nu öppnat dörren på glänt för ökad exploatering. Återigen är jag övertygad att Obama valt att segla i medvind, mot den egna kompassriktningen. Obama är medveten om att tillfälligt tulla på oljelagren och borra efter olja efter kusten bara på kort sikt kan rucka på oljepriserna. Att lindra USA:s enorma beroende av olja kommer bli kostsamt för den amerikanska ekonomin och en tillfällig ökning av utbudet riskerar enbart att försvåra avvänjningen.

Bensinpriset är en fråga som verkligen berör amerikaner och det trots att priserna på bensin är under hälften av de i Europa. Under mina år i USA fick jag uppfattningen att de ökande bensinpriserna engagerade mer än kriget i Irak, mer än den sociala misären och betydligt mer än någon miljöfråga (de fyra frågorna är faktiskt mer intimt sammankopplade än man kan ana).

Som svensk, som betalar mer än dubbelt så mycket för bränsle, kan debatten te sig löjeväckande. Till exempel när amerikaner köper bilar som formligen dricker bensin och samtidigt beklagar sig över priserna. Men i USA är fungerande kollektivtrafik ett undantag förbehållit en minoritet. I kombination med att amerikanska städer är milsvitt utsmetade som ett resultat av ha planerats efter bilens antågande är amerikaner, fattiga som rika, beroende av sin bil. Ett högre bensinpris slår därför hårdast mot de som lever på marginalen och behöver bilen för att pussla ihop sina liv.

Obamas stab vet vad de gör. Svängningen i bränslefrågan retar visserligen de mer miljömedvetna väljarna, men i valet mellan två dåliga ting kommer Obama vara en klar vinnare ändå. Obamas eftergifter är beklagliga, men kanske nödvändiga. Protektionismen och svängningen i bränslefrågan till trots, en urvattnad Obama är bättre än McCain.

Jag har egentligen högre pretentioner (som Jakob Hellman sjunger i avundsjuk på dig) än att skriva om mig själv, men kanske är ändå det dags för en uppdatering av läget.

Det är nu ganska precis ett år sedan jag tog mig examen från Virginia Tech och flyttade tillbaka till Sverige. Det senaste året har varit fantastiskt på nästan alla sätt och vis. Det har varit ett verkligt lyft att komma tillbaka till Sverige. Om det är något jag lärt mig under åren i USA så är det att vi har det bra här. Även om det finns tendenser och företeelser som pekar i en annan rikting, är Sverige ändå ett land med en fungerande demokrati där sunda värderingar kommer till tals. Viktigast av allt så har jag har haft ynnesten att omges av idel trevliga och genuina människor.

Här följder en kort sammanfattning av det gångna årets tennisäventyr samt planer för framtiden:

Min ambition när jag återvände från USA var att satsa på tennisen under ett års tid och se hur långt mitt kunnande skulle räcka internationellt. För att stimulera hjärnan under tiden skrev jag in på grundkursen i nationalekonomi vid Göteborgs universitet, vilken jag kom att avsluta liksom halva fortsättningskursen på våren. Efter några inledande svenska tävlingar där jag spelade bra, inriktade jag mig augusti och framåt på internationella tävlingar med Ullevi Tennisklubb i Göteborg som bas. Jag rivstartade med att kvala in och nå kvartfinal i Litauen i min första tävling. Under hörsten följde jag upp med ytterligare några bra tävlingar i Tyskland och Finland. Hösten var lyckad; förutom att jag lyckades ta 7 ATP-poäng på lika många tävlingar och placera mig precis utanför topp 1000 på världsrankingen, var jag med och vann elitserien med Ullevi (ett av mina roligaste idrottsminnen) och tog hem en större nationell tävling.

Jag började 2008 med två veckors tävlingar i Algarve i Portugal i januari. Tävlingarna var tuffa, väldigt tuffa. Under vintermånaderna går det färre tävlingar och spelarna flockas runt de fåtal som erbjuds. Trots att jag spelade bra, räckte jag inte till. Jag förlorade både veckorna i kvalet och fick åka hem utan nya rankingpoäng och med ett ”hål” i plånboken.

Där någonstans tog jag ett beslut. Den professionella tennisen är inget jag vill satsa helhjärtat på. Visst finns det en liten chans att jag en dag kan ta mig in bland de två hundra bästa tennispelarna i världen, men den är liten och skulle kräva flera år mycket medveten satsning och ekonomisk uppbackning. Problemet är enkelt: Det finns minst två tusen spelare i världen som har potentialen att ta sig in bland de två hundra bästa, varav kanske hälften har den rätta uppbackningen, men bara två hundra platser på topp-tvåhundra-listan.

Även om jag skulle lyckas ta mig fram, var det jag verkligen ville? Skulle det kännas meningsfullt att åka världen runt och ständigt försöka avancera och satsa allt på mig själv? Att ständigt behöva hävda sig i konkurrensen.

Under hela februari och halva mars tränade jag betydligt mindre än tidigare och förbättrade min närvaro på förelösningarna, samtidigt som jag började engagera mig en del i studentlivet. Det var skön tid. I mitten av mars åkte jag i alla fall iväg till Falun för att spela en av vinterns största nationella tävlingar. Som ett under spelade jag min kanske bästa tennis någonsin och vann tävlingen.

Efter att ägnat (alltför) mycket tid att fundera på framtiden under vintern, stakade jag ut riktningen inför högskolevalet den 15:e april. Jag sökte in till läkarprogrammet i Uppsala i första hand och Umeå i andra hand. Fram till dess skulle de bli fullt fart med tennisen. Istället för att försöka klättra uppåt på rankingen bestämde jag mig för att satsa på mer lönsamt klubbspel i Frankrike samt nationella tävlingar.

Där befinner jag mig nu. Sedan slutet av april har jag spelat nästan oavbrutet och det har gått bra. På den svenska sommartouren för elitspelare har jag på fem starter nått fyra finaler och vunnit en. Dessutom har jag spelat tre klubbmatcher i Strasbourg i Frankrike och två tävlingar städerna Avrillé och Avignon.


I förra veckan gjorde jag ett undantag och åkte jag till Oslo där spelade en internationell tävling och lyckades knipa ytterligare en ATP-poäng.

Sommarens höjdpunk så här långt är var när jag vann tävlingen i Avrille mot högst kvalificerat motstånd. Min tyngsta förlust kom i Båstad i måndag då jag förlorade finalen i tre tuffa set. En vinst där hade inneburit att jag fått en friplats till kvalet till Båstads ATP-tävling och varit en av 16 spelare som gör upp om fyra platser i huvudtävlingen.


Med bollkallarna och bollkajsorna efter vinsten i finalen i Avrillé.


Efter vinsten i Norrahammar


Jag hann med några dagar i Paris i juni

Planen för juli är att fortsätta spela svenska tävlingar med sikte mot det svenska slutspelet i augusti där de spelare med flest insamlade poäng på sommartouren spelar om titeln som svensk mästare (just nu leder jag sammandraget).

Jag passar verkligen på att njuta av att resa runt i Sommar-Sverige och spela tävlingar. Kanske blir det sista sommaren jag har den möjligheten. Helt klart är i alla fall att höstens studier kommer innebära att jag lägger tennisen på en lägre nivå, men jag hoppas kunna spela elitserien igen om jag platsar.

De senaste veckorna har varit väldigt intensiva med tävlingar i både Sverige och Frankrike. Dessutom har jag flyttat ut och hunnit med en kort semester. Jag hoppas kunna återkomma snart med några riktiga inlägg

Läser att regeringen med Jan Björklund i spetsen vill införa elitklasser på gymnasiet för särskilt högpresterande elever. Jag ställer mig tveksam till förslaget även om regeringen sätter fingret på ett verkligt problem, att många elever aldrig får en chans att nå sin fulla potential.

Den svenska skolans dekadens har drabbat alla elever, inte bara de svagaste som oftast uppmärksammats. Med lägre kvalitet på undervisningen och mindre individualisering minskar möjligheterna till stöd för de som halkar efter, men också möjligheten att sporra de som har lätt för sig. Under min grundskoletid kan jag inte dra till minnes att jag en endaste gång skulle ha blivit verkligt utmanad. Jag fick ju högsta betyg i praktiskt taget allt, och det med en måttlig ansträngning. Hur mycket längre hade jag kunnat nå om jag hade uppmuntrats att anstränga mig bortom de kriterier som angavs för MVG, eller uppmanats att lära mig  ett språk till?

För samhället misstänker jag att en begåvad elev som går på halvfart innebär en lika stor förlust som en elev som lämnar grundskolan utan godkända betyg i kärnämnena. I socialdemokraternas skolpolitik har det varit tabu att prata om de begåvade elevernas behov. Därför är det positivt att regeringen har uppmärksammat problemet och är villig göra något åt det. Tyvärr tror jag inte att elitklasser på gymnasiet är lösningen.

Till att börja med säger min egen erfarenhet att det är främst i grundskolan som de högpresterande eleverna är kraftigt understimulerade. När jag väl började på det naturvetenskapliga programmet på Katedralskolan i Uppsala höjdes nivån på undervisningen och det hände att jag verkligen behövde anstränga mig. Förutsatt att min erfarenhet är någotsånär allmängilltig skulle elitklasser på gymnasiet således få en mindre effekt eftersom de "förlorade" åren främst inträffar i grundskolan.

Vidare är dagens kursgymnasium så pass flexibelt att högpresterande elever skulle kunna erbjudas utmaningar inom den ram som finns idag till en förhoppingsvis inte alltför stor kostnad. Att erbjuda kurssekvenser med hög studietakt som alternativ till de "vanliga" kurserna borde tillfredsställa behovet hos begåvade och motiverade studenter.

Att införa elitklasser utgör en "quick fix" som visserligen kan tänkas komma några få till gagn, men som knappast kommer till rätta med det grundläggande problemet: att det svenska undervisningen håller för låg nivå. Med elitklasser tror jag det finns en risk att problemet görs permanent eftersom högpresterande elever flyr de "vanliga" klasserna, vilket kan komma att sänka "kunskapsgolvet" ytterligare bland de kvarvarande.

Inom nationalekonomi använder man sig om ett koncept som kallas Paretoeffektivitet. Ett Paretoeffektivt tillstånd är en situation där inget kan förbättras för en person eller grupp utan att göra det sämre för någon annan; det vill säga att alla möjligheter till ensidig förbättringar är uttömda. På liknande vis är en Paretoförbättring en förbättring som sker utan bekostnad för någon annan. Pareto-konceptet är att användbart verktyg (som visserligen bortser från avundsjuka) för att analysera effektiviteten samt effekten av reformer i samhället och där Paretoeffektivitet är ett önskvärt tillstånd.

Förutsatt att införandet av elitklasser är en förbättring för de elever som får tillträde, och att kvalitén på undervisningen i de "vanliga" klasserna inte försämras, innebär lanseringen av elitklasser en Paretoförbättring. Som jag redan nämnt håller jag det som tveksamt att undervisningen i de ordinarie klasserna skulle hålla samma nivå efter det att de högpresterande studenterna klumpats ihop i elitklasser. Även om kvaliteten i de vanliga klasserna inte skulle försämras som en effekt av elitklasserna, är det tveksamt om reformen ger en verklig Paretoförbättring. Det är inte osannolikt att studier i en elitklass kommer ses som en statusmarkör och ge fördelar vid antagning till högre studier samt vid jobbansökningar, det på bekostnad av möjligheterna för en likvärdig elev som valt att inte ingå i en elitklass. Alltså är det tveksamt huruvida införande av elitklasser är en verklig Paretoförbättring. Lägger man därtill den extra stress det innebär för elever att redan i grundskolan prestera för att bli antagen, tror jag inte samhället vinner på elitklasser.

En skrämmande aspekt av elitklasser är risken för att de ska bli en arena för elitism och för de redan priviligierade. Att den första elitklassen är planeras i en av Stockholms innerstadsskolor är knappast en tillfällighet. Om än det är tänkt att elitklasserna ska ha riksintag, anar jag att elitklasserna främst kommer storstadens elever till nytta.

Även om vi i Sverige har långt kvar till den elitism som frodas i exempelvis Frankrike, är jag rädd för att diskussionen om elitklasser är ett uttryck att det finns krafter i Sverige som drar åt det hållet. I Sverige har vi redan ett system där de mest studiemotiverande eleverna i regel läser samhälls- eller naturprogrammet. Att vidare dela in studenter i regelrätta elitklasser gynnar nog ingen utöver statustörstande föräldrar.

Nej, skrota tanken på elitklasser. Rannsaka den ordinarie skolan istället och våga ha högra förväntningar på både studenterna och lärarna. Inför fler betygssteg och erbjud ett rikt urval av valbara kurssekvenser med högre studietakt. Inled samarbete med universitet och högskolor (och med gymnasier på högstadiet) så att motiverade och duktiga studenter kan få stimulans.

På onsdag reser jag till Strasbourg i Frankrike för att spela några matcher för en klubb samt två tävlingar. Därför kommer det bli svårt att komma med några nya inlägg under de kommande två veckorna.

För övrigt, håll utkik i Göteborgs-Posten för en insändare om IFK Göteborgs illa valda sorti på Börsen förra veckan!


Fokus på tennisen den närmaste tiden. Bilden är från tiden på Virginia Tech

I tisdags bjöd Göteborgs stad in till middag, underhållning och utdelning av minnespriser till stadens alla svenska mästare under 2007. Som vinnare av Elitserien med Ullevi Tennisklubb var jag självklart där i sällskap med majoriteten av laget på Göteborgs stads representationsvåning på Börsen.

Efter en en halvtimmes mingel och fotografering tog middagen vid. Inget märkvärdigt förvisso, men ändå uppskattat och välsmakande. Leif "Loket" Olsson hade fått i uppdrag att vara konfrencier, en syssla han tycktes trivas utomordentligt med nu när uppdragen i rampljuset tycks bli allt färre.

Efter middagen var det tänkt att försammlingen i skulle inta efterrätten samtidigt som ett liveband uppträdde varpå presentationen av alla pristagare skulle ske. Det var inget som passade IFK Göteborg som såg uppenbart stressade ut i sina klanderfria club-blazers. Tydligen var det fotboll på TV, Barcelona mot Manchester United. Med motiveringen att de eventuellt kan tänkas ställas mot någon av de två lagen i Champions League förutsatt att det kvalar in (högst osannolikt), fick IFK igenom att få deras pris före alla andra för att åka hem och se på matchen.

Arrangörerna ställde upp på IFK önskan och ändrade planerna. IFK-spelarna fick sitt pris och pyste iväg utan att hedra alla andra SM-vinnare. SKANDAL!

Meningen med en kväll av det här slaget är att alla, oavsett om man vunnit en av Europas sämsta nationella fotbollsserier (allsvenskan), SM i undervattensfotografering (!), bordtennis för rörelsehindrade, har gjort en stor prestation och ska hedras tillbörligt.

IFK Göteborg tyckte att de stod över alla andra till den grad att en fotbollsmatch på TV var viktigare. IFK-spelarna hade som jag såg det två alternativ: 1) Inte komma alls. 2) Spela en matchen och ta ett uppehåll i ett av deras timmeslånga café-besök för att se matchen.

Ibland krävs det så lite för att göra någon lycklig. Kunde inte IFK-spelarna offra en timme en kväll för att hedra Grunden Boys tjejer som vunnit SM i inomhusfotboll för förståndshandikappade... tydligen inte...jag tappade all respekt för de IFK- spelare som dök upp.

Den svenska idrottsrörelsen håller på att kapas av ett gäng direktörer som sätter de kommersiella intressena över allt annat. Exemplen är många. KLTK, kungliga tennisklubben i Stockholm, har tagits över att ett gäng som gjort om klubben till en country-club av amerikanskt snitt och ett liknande öde verkar Danderyds tennisklubb rönt.

Samma pengatörstande tongångar kan anas Ullevi, min egen klubb. Senast vid ett möte med en representant i styrelsen hämtad från näringslivet, fick jag noggrant förklarat förmig att "allt handlar om ekonomi". Frölunda hockey har funderat (eller åtminstone undersökt möjligheterna) på att lämna elitserien och istället spela med den ryska ligan. I tidningen Focus förklarar klubbdirektören Ahdrian att det "egentligen är det ingen sportslig fråga utan mer en kommersiell fråga.

Jag tar mig för pannan över utvecklingen. Jag har alltid trott på den svenska idrottsrörelsen. Den har liksom varit en del av den svenska modellen och något jag varit stolt över: Idiella ledare och plats för alla, oavsett skicklighet. Idag går utvecklingen istället mot idrottsföreningar som drivs som vinstdrivande företag och tidig elitsatsning alá engelskt fotbollsinternat för 12-åringar. På vägen förlorar vi något och på sikt är jag rädd för att de svenska folkrörelserna, där idrottsföreingarna har haft en betydande roll, håller på att dö ut.

Gemenskap, klubbkänsla och social utveckling är det svårt att sätta en prislapp på och de är därför inget som dagens näringslivsindränkta styrelser prioriterar.

Med all kommersiellt tänkade skulle borde man åtminstone kunna ta för givet att klubbarnas ekonomi förbättras. Jag vet inte om det finns något entydigt svar, men vad gäller svenska tennisförbundet ,där förre SAS-chefen Carlzon varit generalsekreterare, så har motsatsen skett. Tennisförbundet befinner sig på ruinens brant och kraftigt tvingats skära ned på den sportsliga satsningen.

Det känns betryggande att Alvemarks kärlek till män är enorm. För annars kan man få uppfattningen att många av de mer extrema feministernas får sin näring ur brist på kärlek och sunda relationer med just män.

Visst kan jag köpa att utspelet om humor och kuk är homoristiskt menat från Alvemarks sida, men samtidigt rör hon sig i en gråzon. Bland män används ofta ett visserligen skämtsamt menat, men ända grovt och faktiskt förtryckande språk. Alvemarks språkbruk och vulgäritet är inte sällan slående lik den destruktiva manliga jargongen. För övrigt skulle det vara intressant att veta hur Alvemark definierar egenskapen "kuk" som hon nämner...

Alvemark tycker det är ett problem att som hon säger "män som tror att de gör jämställdheten en tjänst genom att analysera, recensera och kritisera kvinnor och feminismen". Jag anser att så länge män, och kvinnor för den delen, ägnar sig åt att öppensinnat analysera och recensera feminismen och andra samhällsföreteelser utan att fördöma så är det endast av godo. På vilket sätt skadas feminismen och jämställdheten av att analyseras? För att den genomgripande förändring som Alvemark vill se ska bli verklighet, behöver feminismen konkretiseras och inte ge feminismen ett exklusivt tolkningsföreträde av jämställdheten.

Riktigt vad Alvemark menar med att kvinnor betygsätts vet jag inte. Kanske är det så att kvinnors prestationer granskas hårdare. Är det så, så är det förstås inte bra, och möjligtvis ett tecken på den dolda könsordningen som ter sig långt ifrån uppenbar för män i synnerhet.

Alvemark anklagar mig att ta uttalanden från sammanhanget och sätta dem i ett neutrum, varpå de ter sig absurda. Just för att undvika risken för att ur delar från ett sammanhang uppmanade jag i artikeln läsarna att läsa hela intervjun med Alvemark i Focus samt besöka bloggen för att läsa inläggen i dess helhet. I ett sammanhang eller inte, hur bör till exempel följande inlägg tolkas?

"Prudentliga indiefeministmän är det osexigaste. Mmm. Det är antitesten till sexig man. Min med. Som Adam Tensta. Ja. Han är det osexigaste jag kan tänka mig." Alvemark fortsätter sitt resonemang senare i samma blogginlägg: "Så alla killar som läser Bang är osäkra? "Ja. I would say so. Eller, det är en ticket till att inte få ligga med magnifika kvinnor hursomhelst."

Även om Alvemark nu inte alls tycker något ont om Tensta eller män som läser Bang , så är det lätt att få mostsatt uppfattning. Efter att hel läst hela inlägget uppfattade jag inte heller någon nyans som skulle kunna ändra innebörden.

Jag tror jag skulle ha stort utbyte av att sitta ned och samtala med Alvemark eller någon av hennes "kolleger". Hör av er om ni kommer förbi till Göteborg den närmaste tiden!