Vad säger en restaurang om mänsklighetens överlevndadsmöjligheter?
Restaurangen "Handelsrätten" på Handelshögskolan i Göteborg vid lunchtid borde vara ett utmärkt mål för en fältstudie i både beteendevetenskap och nationalekonomi.
[Nördvarning: Fantaster av Douglas Adams vet redan att restauranger, eller åtminstone en speciellt restaurang, har en avgörande betydelse för hela universum.]
Möjligheter till givande vetenskapliga fältstudier kan dyka upp i de mest oväntade och vitt skilda sammanhang. För att nämna ett exempel hade heltäckningsmattan på 1209-A University Terrace i Blacksburg Virginia där jag bodde tillsammans med tre kamrater, varit av stort vetenskapligt intresse för Virginia Techs entomologi-institution (entomologi=läran om insekter). En icke fungerade dammsugare ledde till nära nog optimala levnadsbetingelser för insekter och därmed en fauna av enastående mångfald.
För att återgå till restaurangstudien...
Runt tolvtiden på dagen fylls restaurangen av hungriga studenter vilket get upphov till flera intressanta fenomen, både av intresse för beteendevetare och av nationalekonomer som studerar resursutnyttjande (vilket innefattar samtliga nationalekonomer eftersom begränsade resurser är en grundtes)
Borden i restaurangen har plats för 6-8 personer, av lika ungefär hälften är runda och resten är raka bord. Eftersom väldigt få personer äter i grupper om 6-8 personer utan antingen är ensamma, eller i sällskap om 2-4 personer, leder den "miss-match" mellan bordsstorlek och lunch-sällskap till en friktion som främst yttrar sig genom ett ineffektivt utnyttkande av bordsplatserna.
Trots att restaurangen har tillräckligt stor kapacitet för att utan problem ge en sittplats åt varje matgäst, är studenter som går runt flera varv med matbricka i händerna en vanlig syn. Varför?
Det finns åtminstone två svar på frågan vilka faktiskt hänger ihop. Först och främst vill matgäster i allmänhet ogärna slå sig ner vid ett bord där det redan sitter någon, en ovilja som tycks bottna i en rädsla att hamna i den obekväma situationen att behöva äta bredvid en obekant person. Senast idag, när jag intog min måltid i sällskap med två dittills obekanta internationella studenter, diskuterade vi hur motvillig den genomsnittliga studenten är att samtala och dela rummet med en främlig. De två kvinnliga studenterna upplevde inte sällan att folk drog sig undan dem, något som i synnerhet gällde manliga studenter.
För att undvika dilemmat med att cirkla runt restaurangen varv på varv för att eventuellt hitta ett ledigt bord, eller åtminstone en ledig bordsända, finns två strategier. Den första, vilken jag praktiserar, är den mest ovanliga men mest effektiva för matgästerna som grupp. Jag frågar artigt om jag kan slå mig ned (varvid jag oftast får ett ja i svar) oavsett om det bara finns en plats vid bordet. På så vis bidrar jag till ett effektivare utnyttjande av platserna. Särskillt som ensamätare kan man göra viktiga insater för effektiviteten. Liksom i Tetris, där den optimala biten skulle vara en enda "enhetskloss", har ensamma matgäster störst möjlighet att utjämna den "miss-match" som uppstår mellan bordsstorlek och storleken på matsällskapet.
Den andra strategin går ut på att reservera platser för åt sig själv när man hämtar mat, men också för kompisar som ansluter till sällskapet något senare. Denna "reservationstrategi" har förödande konsekvenser för effektiviteten och har den intressanta egenskapen att den är självförstärkande. Alltså, ju fler som använder "reservationstrategin", desto fler kommer att hämfalla till den. Det slutgiltiga stadiet av reservationstrategin kan ibland skådas inför en juristtena, då 2/3 av platserna på ekonomiska biblioteket är reserverad utan att någon sitter där samtidigt som en betydande andel studenter går omkring i jakt på en ledig studieplats.
Strategin med att reservera leder till att många platser vid varje givet tillfälle är outnyttjade i väntan på att användas. Många gånger skulle det finns gott om platser för alla om ingen använde sig av strategin, men så fort någon använder sig av den, kommer användandet av strategin öka exponentiellt.
"Reservationstrategin" är ett exempel på ett klassiskt dilemma, där den enskilde eller en liten grupp gynnas på bekostnad av hela gruppen som helhet. Parallellerna till andra etiska dilemman är förstås många, där skatte-smiteri och miljöfusk bara är några exempel.
Även om min analys av ineffektiviteten i Handelshögskolans restaurang förstås beskriver ett på sin höjd lätt irriterande problem, visar den på mer allvarliga brister hos studenterna på handelshögskolan och kanske bland människor i allmänhet. Dels är det bekymmersamt och tråkigt att så många studenter finner det obekvämt att intergera med medmänniskor. Än värre är att många använder sig av en strategi där egenintressed så uppenbart står i konflikt med vad som är bäst för gruppen som helhet.
För att lösa de globala utmaningar som mänskligheten står inför måste vi allt större utsträckning kunna samverka med männsikor från hela jorden samt sätta gruppens intresse före vårt eget. Om dessa avgörande kvaliteer inte ens dominerar på handelshögskolans restaurang hyser jag föga förhoppningar för att männskligheten ska överleva sig själv.
[Nördvarning: Fantaster av Douglas Adams vet redan att restauranger, eller åtminstone en speciellt restaurang, har en avgörande betydelse för hela universum.]
Möjligheter till givande vetenskapliga fältstudier kan dyka upp i de mest oväntade och vitt skilda sammanhang. För att nämna ett exempel hade heltäckningsmattan på 1209-A University Terrace i Blacksburg Virginia där jag bodde tillsammans med tre kamrater, varit av stort vetenskapligt intresse för Virginia Techs entomologi-institution (entomologi=läran om insekter). En icke fungerade dammsugare ledde till nära nog optimala levnadsbetingelser för insekter och därmed en fauna av enastående mångfald.
För att återgå till restaurangstudien...
Runt tolvtiden på dagen fylls restaurangen av hungriga studenter vilket get upphov till flera intressanta fenomen, både av intresse för beteendevetare och av nationalekonomer som studerar resursutnyttjande (vilket innefattar samtliga nationalekonomer eftersom begränsade resurser är en grundtes)
Borden i restaurangen har plats för 6-8 personer, av lika ungefär hälften är runda och resten är raka bord. Eftersom väldigt få personer äter i grupper om 6-8 personer utan antingen är ensamma, eller i sällskap om 2-4 personer, leder den "miss-match" mellan bordsstorlek och lunch-sällskap till en friktion som främst yttrar sig genom ett ineffektivt utnyttkande av bordsplatserna.
Trots att restaurangen har tillräckligt stor kapacitet för att utan problem ge en sittplats åt varje matgäst, är studenter som går runt flera varv med matbricka i händerna en vanlig syn. Varför?
Det finns åtminstone två svar på frågan vilka faktiskt hänger ihop. Först och främst vill matgäster i allmänhet ogärna slå sig ner vid ett bord där det redan sitter någon, en ovilja som tycks bottna i en rädsla att hamna i den obekväma situationen att behöva äta bredvid en obekant person. Senast idag, när jag intog min måltid i sällskap med två dittills obekanta internationella studenter, diskuterade vi hur motvillig den genomsnittliga studenten är att samtala och dela rummet med en främlig. De två kvinnliga studenterna upplevde inte sällan att folk drog sig undan dem, något som i synnerhet gällde manliga studenter.
För att undvika dilemmat med att cirkla runt restaurangen varv på varv för att eventuellt hitta ett ledigt bord, eller åtminstone en ledig bordsända, finns två strategier. Den första, vilken jag praktiserar, är den mest ovanliga men mest effektiva för matgästerna som grupp. Jag frågar artigt om jag kan slå mig ned (varvid jag oftast får ett ja i svar) oavsett om det bara finns en plats vid bordet. På så vis bidrar jag till ett effektivare utnyttjande av platserna. Särskillt som ensamätare kan man göra viktiga insater för effektiviteten. Liksom i Tetris, där den optimala biten skulle vara en enda "enhetskloss", har ensamma matgäster störst möjlighet att utjämna den "miss-match" som uppstår mellan bordsstorlek och storleken på matsällskapet.
Den andra strategin går ut på att reservera platser för åt sig själv när man hämtar mat, men också för kompisar som ansluter till sällskapet något senare. Denna "reservationstrategi" har förödande konsekvenser för effektiviteten och har den intressanta egenskapen att den är självförstärkande. Alltså, ju fler som använder "reservationstrategin", desto fler kommer att hämfalla till den. Det slutgiltiga stadiet av reservationstrategin kan ibland skådas inför en juristtena, då 2/3 av platserna på ekonomiska biblioteket är reserverad utan att någon sitter där samtidigt som en betydande andel studenter går omkring i jakt på en ledig studieplats.
Strategin med att reservera leder till att många platser vid varje givet tillfälle är outnyttjade i väntan på att användas. Många gånger skulle det finns gott om platser för alla om ingen använde sig av strategin, men så fort någon använder sig av den, kommer användandet av strategin öka exponentiellt.
"Reservationstrategin" är ett exempel på ett klassiskt dilemma, där den enskilde eller en liten grupp gynnas på bekostnad av hela gruppen som helhet. Parallellerna till andra etiska dilemman är förstås många, där skatte-smiteri och miljöfusk bara är några exempel.
Även om min analys av ineffektiviteten i Handelshögskolans restaurang förstås beskriver ett på sin höjd lätt irriterande problem, visar den på mer allvarliga brister hos studenterna på handelshögskolan och kanske bland människor i allmänhet. Dels är det bekymmersamt och tråkigt att så många studenter finner det obekvämt att intergera med medmänniskor. Än värre är att många använder sig av en strategi där egenintressed så uppenbart står i konflikt med vad som är bäst för gruppen som helhet.
För att lösa de globala utmaningar som mänskligheten står inför måste vi allt större utsträckning kunna samverka med männsikor från hela jorden samt sätta gruppens intresse före vårt eget. Om dessa avgörande kvaliteer inte ens dominerar på handelshögskolans restaurang hyser jag föga förhoppningar för att männskligheten ska överleva sig själv.
"Att finna lyckan"
24:e Oktober 18.00-19.30
Universitetsbyggnaden, sal 10,
Vasaparken, Göteborg
"Att finna lyckan"
Bengt Brülde, universitetslektor, filosofi.
Av en tillfällighet hittade jag del 3 av Göteborgs-Postens söndagsutgåva på 10:ans spårvagn hem mot Guldheden i tisdags. Bilden på framsidan av storglaciären i kebnekajse-massivet, vilken jag korsat för några år sedan på väg upp mot sveriges högsta punkt, drog genast till mig min uppmärksamhet. Innan jag steg av spårvagnen noterade jag en annons för öppna föreläsningar på Göteborgs universitet.
"Att finna lyckan"- Knappast kan en rubrik vara mer tidsenlig. I ett samhälle där det matriella välståndet aldrig varit bättre, där de allt högre inkomsterna spenderas på att maximera vår tillvaro och jakten på självförverkligande har intensifierats, har lycka, eller snarare jakten på lycka, blivit det mode. För vad kan vara mer meningsfullt än lycka- det yttersta målet- när vi har redan har allt annat? Därför borde jag inte blivt förvånad att redan 15 minuter innan Brüldes presentation började, fanns det bara ströplatser kvar i en sal för uppskattingsvis 200 personer, och när prestentionen väl inleddes, fick flera gå hem eftersom det helt enkelt inte fanns plats för alla.
Brülde senaste bidrag till lyckofrämjandet är en bok som lär sammanfatta den senaste forskningen inom lycko-forskningen, dvs det område som i huvudsak försöker besvara vad lycka egentligen är, hur den kan mätas och varför vissa individer och grupper tycks vara lyckligare än andra. Kanske hoppas Brülde på att haka på den trend där böcker med anknyting till välbefinnade har blivit storsäljare. Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" (mer än 150 000 ex så här långt) är kanske det tydligaste exemplet på en bok-hit som anknyter till lycka och lycksökning.
Åhörarskaran var förväntansfull och jag tror Brülde träffade huvudet på spiken när han gissade att det stora flertalet kommit med förhoppningen att få några konkreta råd hur man ska uppnå ett lyckligare liv.
Inledningsvis gick Brülde igenom hur forskningen runt lycka- eller happiness som det kallas på engelska- går till och hur lycka kan definieras. Den definition av lycka som vanligtvis används inom lyckoforskningen är individers eget upplevda välbefinnade. Tydligen verkar enkätundersökningar med frågor som relaterar till en längre tidsperiod (en månad eller mer) vara det mest effektiva sättet att kvantifiera lycka på. Att mäta något så subjektivt som lycka är förstås vanskligt, inte minst i jämförande studier mellan olika kulturer.
Brüldes presentation var späckad med information och uppblandat med hans egna funderingar. Tyvärr var Brülde inte särskillt välorganiserad i sitt framförande, vilket gjorde det svårt att följa någon sorts röd tråd coh därför i efterhand ha en klar strukturerad bild av ämnet. För den hängivne hade ett anteckningsblock varit en god idé.
Vad fick då Brülde sagt? En stor del av presentationen avhandlade vilka faktorer som bidrar till lycka och vilka som inte gör det.
Mycket av det Brülde nämnde kom knappast som en överraskning. Bland annat är meterialistiska livsmål inte närmelsevis lika lyckobringande som idealistiska. Sveriges folk tillhör enligt omfattande undersökningar, tillsammans med övriga nordväst-europiska folk, bland de lyckligaste i världen. Denna lycka tillskrivs framför allt att svenskar känner stor tillit inför medmänniskor och att vi lever i ett fredligt land i ekonomiskt välstånd. Dessutom tycks en stor grad av homogenitet bidra till högra lycka, något som Brülde ansåg vara kopplat till känslan av tillit. Brülde påpekade samhället inte bör dra några politiska växlar av en eventuell koppling mellan homogenitet och en befolknings lycka. Lycka är inte alltid ett överordnat mål, och förmår vi inte lära oss att lita på människor med annorlunda bakgrund än oss själva, så måste vi lära oss.
De verkliga lyckobringarna enligt forskningen, är förutom att bo i ett land med goda förutsättningar, att ha ett meningsfullt jobb, en partner, goda vänner, meningsfull fritid och känna att man kan styra ens tillvaro. Barn däremot verkade inte göra föräldrarna varken mer eller mindre lyckliga i genomsnitt.
Även om många av faktorerna knappast utgjorde något nytt, förvånades jag av en del påståenden. Enligt Brülde har hälsa, med undantag för svåra smärttillstånd, inte en utmärkande stor betydelse för människors välbefinnade. Ett exemple är att människor som blir invalidiserade efter olyckor tycks återfå samma upplevda välbefinnade inom ett år, vilket är ungefär samma tid som det tar en lotto-vinnare att återgå till den ursprungliga lycko-nivån.
Att samhället idag upplevs som stressigt och pressande av många avfärdade Brülde som en potentiell lycko-sänkare för en befolkning som helhet. Enligt Brülde mår många istället bra av ett högt tempo medan andra mår sämre.
Det jag fann mest överraskande i Brüldes föreläsning var ett drag som ofta kunde hittas hos personer som ansåg sig lyckliga, och som dessutom saknades bland deprimerade individer. Enligt forskningen överskattar ofta lyckliga personer deras egen roll när något gått bra, samtidigt som de förminskar deras bidrag till något som går dåligt.
Själv anser jag att detta drag inte är speciellt tilltalande och faktiskt kan innebära att individen är lycklig på någon annans bekostnad. Brülde påpekade att han personligen föredrog realister, om än mindre lyckliga sådana. Kan avsaknade av detta drag vara en anledning till att många av hisoriens stora diktare lidit av depressioner? Är denna "självrealism" priset för klarsyntheten?
Kanske är det detta drag av självgodhet hos personer som tycks vara vädligt lyckliga som gör att de kan uppfattas som provocerande? Eller är vi andra mindre euforiska människor enbart avnundsjuka? Det tål att tänkas på.
Som ett svar på en fråga från publiken delade Brülde med sig av sin syn på mediation som en väg till välbefinnande. Tibetanska munkar har visat sig vara ytterst tillfreds med livet och fått höga poäng på "lycko-indexet", något som enligt Brülde beror på deras meditationförmåga som de tränat upp sedan mycket unga år. Att meditera en halvtimme om dagen på egen hand för att bli lyckligare själv, var däremot inget Brülde trodde på.
Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" bygger på tesen att vägen till lycka går genom goda handlingar. Enbart genom att ge, inte få, kan en människa bli genuint lyckligt. Detta givandets tema saknades i Brüldes presentation. Det ligger ju visserligen ingen motsättning mellan Einhorns teser och den forskning som Brülde presenterade, men med tanke på den vikt som altrustiska gärningar ges i "Konsten att vara Snäll", tycker jag det är överraskande att goda gärningar inte nämndes i Brüldes föreläsning.
Jag lämnade föreläsningen något besviken. Min besikelse bottnar främst i Brüldes ostrukturerade form och brist på levande exempel, vilka båda bidrar till att göra Einhorns bok till en upplevelse. Jag vill dock ge en eloge till Brülde för att han inte gjorde någon ansats till att marknadsföra sin bok, något som ger honom ökad trovärdighet.
Förändrades min egen syn på lycka och hur man når dit? Visst lärde jag mig en hel del om den moderna lyckoforskningen som kan bidra till ett ramverk runt vilka mina egna tankar kan byggas runt. Men, min egen bild av lycka och hur man når dit har nog inte förändrats.
Bertrand Russel, 1950 års vinnare av nobel-priset i literatur, lär ha sagt att sökandet efter kunskap, längtan efter kärlek, och empati med dem som har det svårt, gjorde livet värt att leva för honom. Russels ord låter också sammanfatta mitt eget lycksökande och mening med livet.
Nu i efterhand önskar jag att jag ställt Brülde en fråga: Kan verkligen lycka sökas aktivt, eller är lycka istället ett mål man inte kan se, förrän man är där? Är ens frågan relevant? Kanske är lycka i vår mening i själva verket en västerländs romantiserad illusion, en myt, en gäckande glimrande krona högst uppe på Maslows behovstrappa.
Universitetsbyggnaden, sal 10,
Vasaparken, Göteborg
"Att finna lyckan"
Bengt Brülde, universitetslektor, filosofi.
Av en tillfällighet hittade jag del 3 av Göteborgs-Postens söndagsutgåva på 10:ans spårvagn hem mot Guldheden i tisdags. Bilden på framsidan av storglaciären i kebnekajse-massivet, vilken jag korsat för några år sedan på väg upp mot sveriges högsta punkt, drog genast till mig min uppmärksamhet. Innan jag steg av spårvagnen noterade jag en annons för öppna föreläsningar på Göteborgs universitet.
"Att finna lyckan"- Knappast kan en rubrik vara mer tidsenlig. I ett samhälle där det matriella välståndet aldrig varit bättre, där de allt högre inkomsterna spenderas på att maximera vår tillvaro och jakten på självförverkligande har intensifierats, har lycka, eller snarare jakten på lycka, blivit det mode. För vad kan vara mer meningsfullt än lycka- det yttersta målet- när vi har redan har allt annat? Därför borde jag inte blivt förvånad att redan 15 minuter innan Brüldes presentation började, fanns det bara ströplatser kvar i en sal för uppskattingsvis 200 personer, och när prestentionen väl inleddes, fick flera gå hem eftersom det helt enkelt inte fanns plats för alla.
Brülde senaste bidrag till lyckofrämjandet är en bok som lär sammanfatta den senaste forskningen inom lycko-forskningen, dvs det område som i huvudsak försöker besvara vad lycka egentligen är, hur den kan mätas och varför vissa individer och grupper tycks vara lyckligare än andra. Kanske hoppas Brülde på att haka på den trend där böcker med anknyting till välbefinnade har blivit storsäljare. Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" (mer än 150 000 ex så här långt) är kanske det tydligaste exemplet på en bok-hit som anknyter till lycka och lycksökning.
Åhörarskaran var förväntansfull och jag tror Brülde träffade huvudet på spiken när han gissade att det stora flertalet kommit med förhoppningen att få några konkreta råd hur man ska uppnå ett lyckligare liv.
Inledningsvis gick Brülde igenom hur forskningen runt lycka- eller happiness som det kallas på engelska- går till och hur lycka kan definieras. Den definition av lycka som vanligtvis används inom lyckoforskningen är individers eget upplevda välbefinnade. Tydligen verkar enkätundersökningar med frågor som relaterar till en längre tidsperiod (en månad eller mer) vara det mest effektiva sättet att kvantifiera lycka på. Att mäta något så subjektivt som lycka är förstås vanskligt, inte minst i jämförande studier mellan olika kulturer.
Brüldes presentation var späckad med information och uppblandat med hans egna funderingar. Tyvärr var Brülde inte särskillt välorganiserad i sitt framförande, vilket gjorde det svårt att följa någon sorts röd tråd coh därför i efterhand ha en klar strukturerad bild av ämnet. För den hängivne hade ett anteckningsblock varit en god idé.
Vad fick då Brülde sagt? En stor del av presentationen avhandlade vilka faktorer som bidrar till lycka och vilka som inte gör det.
Mycket av det Brülde nämnde kom knappast som en överraskning. Bland annat är meterialistiska livsmål inte närmelsevis lika lyckobringande som idealistiska. Sveriges folk tillhör enligt omfattande undersökningar, tillsammans med övriga nordväst-europiska folk, bland de lyckligaste i världen. Denna lycka tillskrivs framför allt att svenskar känner stor tillit inför medmänniskor och att vi lever i ett fredligt land i ekonomiskt välstånd. Dessutom tycks en stor grad av homogenitet bidra till högra lycka, något som Brülde ansåg vara kopplat till känslan av tillit. Brülde påpekade samhället inte bör dra några politiska växlar av en eventuell koppling mellan homogenitet och en befolknings lycka. Lycka är inte alltid ett överordnat mål, och förmår vi inte lära oss att lita på människor med annorlunda bakgrund än oss själva, så måste vi lära oss.
De verkliga lyckobringarna enligt forskningen, är förutom att bo i ett land med goda förutsättningar, att ha ett meningsfullt jobb, en partner, goda vänner, meningsfull fritid och känna att man kan styra ens tillvaro. Barn däremot verkade inte göra föräldrarna varken mer eller mindre lyckliga i genomsnitt.
Även om många av faktorerna knappast utgjorde något nytt, förvånades jag av en del påståenden. Enligt Brülde har hälsa, med undantag för svåra smärttillstånd, inte en utmärkande stor betydelse för människors välbefinnade. Ett exemple är att människor som blir invalidiserade efter olyckor tycks återfå samma upplevda välbefinnade inom ett år, vilket är ungefär samma tid som det tar en lotto-vinnare att återgå till den ursprungliga lycko-nivån.
Att samhället idag upplevs som stressigt och pressande av många avfärdade Brülde som en potentiell lycko-sänkare för en befolkning som helhet. Enligt Brülde mår många istället bra av ett högt tempo medan andra mår sämre.
Det jag fann mest överraskande i Brüldes föreläsning var ett drag som ofta kunde hittas hos personer som ansåg sig lyckliga, och som dessutom saknades bland deprimerade individer. Enligt forskningen överskattar ofta lyckliga personer deras egen roll när något gått bra, samtidigt som de förminskar deras bidrag till något som går dåligt.
Själv anser jag att detta drag inte är speciellt tilltalande och faktiskt kan innebära att individen är lycklig på någon annans bekostnad. Brülde påpekade att han personligen föredrog realister, om än mindre lyckliga sådana. Kan avsaknade av detta drag vara en anledning till att många av hisoriens stora diktare lidit av depressioner? Är denna "självrealism" priset för klarsyntheten?
Kanske är det detta drag av självgodhet hos personer som tycks vara vädligt lyckliga som gör att de kan uppfattas som provocerande? Eller är vi andra mindre euforiska människor enbart avnundsjuka? Det tål att tänkas på.
Som ett svar på en fråga från publiken delade Brülde med sig av sin syn på mediation som en väg till välbefinnande. Tibetanska munkar har visat sig vara ytterst tillfreds med livet och fått höga poäng på "lycko-indexet", något som enligt Brülde beror på deras meditationförmåga som de tränat upp sedan mycket unga år. Att meditera en halvtimme om dagen på egen hand för att bli lyckligare själv, var däremot inget Brülde trodde på.
Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" bygger på tesen att vägen till lycka går genom goda handlingar. Enbart genom att ge, inte få, kan en människa bli genuint lyckligt. Detta givandets tema saknades i Brüldes presentation. Det ligger ju visserligen ingen motsättning mellan Einhorns teser och den forskning som Brülde presenterade, men med tanke på den vikt som altrustiska gärningar ges i "Konsten att vara Snäll", tycker jag det är överraskande att goda gärningar inte nämndes i Brüldes föreläsning.
Jag lämnade föreläsningen något besviken. Min besikelse bottnar främst i Brüldes ostrukturerade form och brist på levande exempel, vilka båda bidrar till att göra Einhorns bok till en upplevelse. Jag vill dock ge en eloge till Brülde för att han inte gjorde någon ansats till att marknadsföra sin bok, något som ger honom ökad trovärdighet.
Förändrades min egen syn på lycka och hur man når dit? Visst lärde jag mig en hel del om den moderna lyckoforskningen som kan bidra till ett ramverk runt vilka mina egna tankar kan byggas runt. Men, min egen bild av lycka och hur man når dit har nog inte förändrats.
Bertrand Russel, 1950 års vinnare av nobel-priset i literatur, lär ha sagt att sökandet efter kunskap, längtan efter kärlek, och empati med dem som har det svårt, gjorde livet värt att leva för honom. Russels ord låter också sammanfatta mitt eget lycksökande och mening med livet.
Nu i efterhand önskar jag att jag ställt Brülde en fråga: Kan verkligen lycka sökas aktivt, eller är lycka istället ett mål man inte kan se, förrän man är där? Är ens frågan relevant? Kanske är lycka i vår mening i själva verket en västerländs romantiserad illusion, en myt, en gäckande glimrande krona högst uppe på Maslows behovstrappa.
USA går inte att sammanfattas
Jag får ofta frågan om hur jag som utlänning uppfattar USA i jämförelse med mitt hemland. Det är förstås ingen enkel fråga att svara på. Svaret bruka bli något i stilen: "Jo, jag har haft det bra i USA och Virginia Tech under mina år, men jag trivs nog bättre hemma i Sverige ändå", med andra ord "borta bra men hemma bäst".
Vissa företeelser uppfattar jag som bättre här i USA, andra som sämre, men för de mesta är saker och ting först och främst annorlunda, inte nödvändigtvis bättre eller sämre.
Innan man ens påbörjar ett försök att jämföra Sverige och USA måste man komma ihåg att USA är ofantligt stort och allt annat än homogent. Det irriterar mig ibland när man från svenskt håll kritiserar (och ibland berömmer) USA i alltför generella ordalag, utan att lyckas förstå att USA inte låter sig sammanfattas.
Det enkelt hänt att dra slutsatser om amerikaner och USA som helhet, enbart grundat på politiker och samhällsförhållanden. För även om USA verkligen består av en kulturell och intellektuell mångfald, med folk av ytterst olik bakgrund och med skiftande åsikter, misslyckas det politiska systemet i USA ofta att representera mångfalden.
Till skillnad från Sverige har inte USA ett representativt parlament där även mindre partier får plats. Istället gynnas två stora partier där individer kandiderar med stöd av respektive parti. Eftersom det i praktiken enbart finns två alternativ att välja mellan, både på delstatlig och federal nivå, representerar kandidaterna en minsta gemensam nämnare inom det två olika politiska blocken. Resultatet blir att det inte finns möjlighet för politiker utanför huvudfåran att ta sig fram. Därför är de amerikanska politikerna, i motsats till det amerikanka folket, tämligen likasinnade.
Jag är en stor kritiker mot USA:s unilaterala utrikespolitik, ignorans inför internationellt bistånds- och miljöarbete samt USA:s till synes ovilja att ta hand om de social problem som landet kämpar med. Vad man inte får glömma i sammanhanget, är nära femtio procenten av de röstande i förra presidentvalet instämmer helt eller delvis med min kritik av USA. Särskillt i mer progressiva stater såsom Washington, Oregon och Massachussetts, är kritiken mot USA:s politik, både inrikes och utrikes, väldigt skarp.
Som utlänning är här det väldigt lätt att man börjar klaga på USA och ständigt jämföra med Sverige. Det är fälla man bör undvika eftersom det är en stor irritationskälla för ens omgivning. Själv skulle jag finna det outhärdligt att vara runt en amerikan i Sverige som tar varje tillfälle moralisera över Sverige och svenska förhållanden.
I USA finns ett talesätt som jag försökt ha som ledstjärna de senaste åren: America -Love it or leave it. Den andra juli åker jag hem för gott.
Vissa företeelser uppfattar jag som bättre här i USA, andra som sämre, men för de mesta är saker och ting först och främst annorlunda, inte nödvändigtvis bättre eller sämre.
Innan man ens påbörjar ett försök att jämföra Sverige och USA måste man komma ihåg att USA är ofantligt stort och allt annat än homogent. Det irriterar mig ibland när man från svenskt håll kritiserar (och ibland berömmer) USA i alltför generella ordalag, utan att lyckas förstå att USA inte låter sig sammanfattas.
Det enkelt hänt att dra slutsatser om amerikaner och USA som helhet, enbart grundat på politiker och samhällsförhållanden. För även om USA verkligen består av en kulturell och intellektuell mångfald, med folk av ytterst olik bakgrund och med skiftande åsikter, misslyckas det politiska systemet i USA ofta att representera mångfalden.
Till skillnad från Sverige har inte USA ett representativt parlament där även mindre partier får plats. Istället gynnas två stora partier där individer kandiderar med stöd av respektive parti. Eftersom det i praktiken enbart finns två alternativ att välja mellan, både på delstatlig och federal nivå, representerar kandidaterna en minsta gemensam nämnare inom det två olika politiska blocken. Resultatet blir att det inte finns möjlighet för politiker utanför huvudfåran att ta sig fram. Därför är de amerikanska politikerna, i motsats till det amerikanka folket, tämligen likasinnade.
Jag är en stor kritiker mot USA:s unilaterala utrikespolitik, ignorans inför internationellt bistånds- och miljöarbete samt USA:s till synes ovilja att ta hand om de social problem som landet kämpar med. Vad man inte får glömma i sammanhanget, är nära femtio procenten av de röstande i förra presidentvalet instämmer helt eller delvis med min kritik av USA. Särskillt i mer progressiva stater såsom Washington, Oregon och Massachussetts, är kritiken mot USA:s politik, både inrikes och utrikes, väldigt skarp.
Som utlänning är här det väldigt lätt att man börjar klaga på USA och ständigt jämföra med Sverige. Det är fälla man bör undvika eftersom det är en stor irritationskälla för ens omgivning. Själv skulle jag finna det outhärdligt att vara runt en amerikan i Sverige som tar varje tillfälle moralisera över Sverige och svenska förhållanden.
I USA finns ett talesätt som jag försökt ha som ledstjärna de senaste åren: America -Love it or leave it. Den andra juli åker jag hem för gott.
Uppror, no thanks
Det är en stor skillnad på hur studenter i USA och Sverige förhåller sig till professorer och andra fakultetsmedlemmar.
Här tilltalas aldrig en professor vid förnman, utan med Dr. Torrboll eller Professor Fyrkant. Skickar jag ett e-mail börjar jag alltid med "Dear" och avslutar med "sincerely".
Något som är slående här är att studenter aldrig eller mycket sällan på har några synpunkter på undervisningen, upplägget eller innehållet på kurserna. Nu senast i veckan gav Dr. Torrboll i numerisk analys ut ett projekt på söndag och gav oss till torsdag vid midnatt att bli klara. Fyra dagar är kort med tanke på hur omfattande det var. Att det sedan tidigare var planerat att vi skulle har prov på fredag gjorde inte saken bättre.
På tisdag, innan föreläsningen, pratade jag med några av mina kursare om upplägget och de höll med om det inte var rimligt. Innan föreläsningens börjatn efter att Dr. Torrboll i numerisk analys vandrat in klassrummet, tog jag upp problemet inför alla närvarande. Dr. Torrboll var inte intresserad av att ändra på planen och hade ingen förståelse över mina åsikter.
Eftersom jag vid det här laget är ganska snabb på att programmera samt tagit flera liknande kurser, var situation värre för många andra än för mig. Trots det var det ingen av mina kursare som var villiga att stämma in.
I Sverige är kulturen gentemot aktoriteter annorlunda. Ibland tycker jag att folks upprorsvilja går över styr, åtminstone på gymnasiet, men jag föredrar den svenska förhållningen framför den amerikanska.
En av de klaraste illustrationerna över studenters ovilja och rädsla att agera, upplevde jag i januari 2005 under den första föreläsningen i en kurs i nationalekonomi. Utan att introducera sig började vår föreläsare och kursledare (som senare visade sig vara en doktorand från Yale university som av någon anledning hamnat på VT), att dela ut reklam för Wall Street Journal, en daglig finanstidning. Antagligen fick han provision för nya prenumeranter.
Det var uppenbart att vår kursledare inte alls var förebered och inte hade något material redo om hur kursen skulle läggas upp. Istället började han prata informellt och osammanhängande om sina erfarenheter och om att han var dollarmiljonär. Vid det här laget var jag redan ordentligt irriterad, men det blev värre när han kom in på tsunamin i sydost-asien. Vår kursledare gav oss rådet att följa utveckligen i de tsunami-drabbade områdena eftersom "det finns mycket goda investeringsmöjligheter" där. Ingen reagerade!!!
Tyvärr hade jag inte modet att konfrontera honom inför hela klassen på 200 personen, vilket jag ångrade senare. Istället utryckte jag min upprördhet över hans ignorans för offren för tsunamin efter "föreläsningen". Kursledaren blev fullständing paff och visste inte vad han skulle säga. En vecka senare gav han igen: han vägrade mig låta flytta ett prov som jag skulle missa på grund att en bortamatch trots påtryckningar från athletics department. Lyckligtvis lyckades jag med hjälp av athletics department komma in i en motsvarande kurs under en annan föreläsare.
Här tilltalas aldrig en professor vid förnman, utan med Dr. Torrboll eller Professor Fyrkant. Skickar jag ett e-mail börjar jag alltid med "Dear" och avslutar med "sincerely".
Något som är slående här är att studenter aldrig eller mycket sällan på har några synpunkter på undervisningen, upplägget eller innehållet på kurserna. Nu senast i veckan gav Dr. Torrboll i numerisk analys ut ett projekt på söndag och gav oss till torsdag vid midnatt att bli klara. Fyra dagar är kort med tanke på hur omfattande det var. Att det sedan tidigare var planerat att vi skulle har prov på fredag gjorde inte saken bättre.
På tisdag, innan föreläsningen, pratade jag med några av mina kursare om upplägget och de höll med om det inte var rimligt. Innan föreläsningens börjatn efter att Dr. Torrboll i numerisk analys vandrat in klassrummet, tog jag upp problemet inför alla närvarande. Dr. Torrboll var inte intresserad av att ändra på planen och hade ingen förståelse över mina åsikter.
Eftersom jag vid det här laget är ganska snabb på att programmera samt tagit flera liknande kurser, var situation värre för många andra än för mig. Trots det var det ingen av mina kursare som var villiga att stämma in.
I Sverige är kulturen gentemot aktoriteter annorlunda. Ibland tycker jag att folks upprorsvilja går över styr, åtminstone på gymnasiet, men jag föredrar den svenska förhållningen framför den amerikanska.
En av de klaraste illustrationerna över studenters ovilja och rädsla att agera, upplevde jag i januari 2005 under den första föreläsningen i en kurs i nationalekonomi. Utan att introducera sig började vår föreläsare och kursledare (som senare visade sig vara en doktorand från Yale university som av någon anledning hamnat på VT), att dela ut reklam för Wall Street Journal, en daglig finanstidning. Antagligen fick han provision för nya prenumeranter.
Det var uppenbart att vår kursledare inte alls var förebered och inte hade något material redo om hur kursen skulle läggas upp. Istället började han prata informellt och osammanhängande om sina erfarenheter och om att han var dollarmiljonär. Vid det här laget var jag redan ordentligt irriterad, men det blev värre när han kom in på tsunamin i sydost-asien. Vår kursledare gav oss rådet att följa utveckligen i de tsunami-drabbade områdena eftersom "det finns mycket goda investeringsmöjligheter" där. Ingen reagerade!!!
Tyvärr hade jag inte modet att konfrontera honom inför hela klassen på 200 personen, vilket jag ångrade senare. Istället utryckte jag min upprördhet över hans ignorans för offren för tsunamin efter "föreläsningen". Kursledaren blev fullständing paff och visste inte vad han skulle säga. En vecka senare gav han igen: han vägrade mig låta flytta ett prov som jag skulle missa på grund att en bortamatch trots påtryckningar från athletics department. Lyckligtvis lyckades jag med hjälp av athletics department komma in i en motsvarande kurs under en annan föreläsare.
Tillbaka till vardagen
ända sedan den hemska tragedin den 16:e april har vi studenter levt ett annorlunda liv. Trots att det egentligen återstod fyra veckor av terminen, erbjöd skolledningen studenterna möjligheten avsluta de pågående kurserna och ta de betyg som man låg på. Efter omständigheterna var det ett vettigt beslut som de flesta tyckte kändes rimligt.
Ett annat alternativ som erbjöds var att fullfölja kurserna som vanligt, men där betygen i kurserna enbart kunde höjas. Min ursprungliga tanke var att fullfölja mina kurser som vanligt, men eftersom mina betyg redan var bra, tappade jag snabbt motivationen. Istället har jag tillbringat de senaste fem veckorna med att bearbeta tragedin genom att träna tennis, spela det nationella slutspelet och umgås med gamla och nyfunna vänner.
Även om förstås varit svårt att känna någon egentlig glädje över det "extra sommarlovet", har speciellt de senaste veckorna varit bland de bästa jag haft under mina år i Blacksburg. Livet som student-idrottare med höga krav på sig själv är tufft. Vi brukar lite tillspetsas skämta att man kan välja enbart två, möjligtvis tre, av de följande alternativen: goda studieresultat, goda idrottsresultat, socialt liv och sömn. Själv har jag mest fukuserat på studierna och idrotten, vilket visserligen har gett goda resultat, men både sömnen och det social livet har fått lida.
Utan att behöva bekymra mig för skolarbete de senaste veckorna har jag haft tid att skaffa nya bekantskaper och upptäcka en annan del av Blacksburg och dess omgivningar. Sedan i måndags är "lovet" slut. Jag har två kurser ( "Technical writing" och Numerical analysis) att ta innan mina studier på Virginia Tech är slutförda.
På sätt och vis känns det skönt att få struktur på livet igen. Fritid är bra, men man kan få för mycket av allting. Jag önskar verkligen att jag haft tid under mina tidigare år i Blacksburg att finna nya bekantskaper, gå på vandringar i naturen och bada i närliggaden New River, men som man säger här : "I did the best of it".
Nu är det bara sex veckor kvar tills jag återvänder till Sverige. Jag trodde aldrig jag skulle komma och säga det, men jag kommer att njuta av varje sekund.
Ett annat alternativ som erbjöds var att fullfölja kurserna som vanligt, men där betygen i kurserna enbart kunde höjas. Min ursprungliga tanke var att fullfölja mina kurser som vanligt, men eftersom mina betyg redan var bra, tappade jag snabbt motivationen. Istället har jag tillbringat de senaste fem veckorna med att bearbeta tragedin genom att träna tennis, spela det nationella slutspelet och umgås med gamla och nyfunna vänner.
Även om förstås varit svårt att känna någon egentlig glädje över det "extra sommarlovet", har speciellt de senaste veckorna varit bland de bästa jag haft under mina år i Blacksburg. Livet som student-idrottare med höga krav på sig själv är tufft. Vi brukar lite tillspetsas skämta att man kan välja enbart två, möjligtvis tre, av de följande alternativen: goda studieresultat, goda idrottsresultat, socialt liv och sömn. Själv har jag mest fukuserat på studierna och idrotten, vilket visserligen har gett goda resultat, men både sömnen och det social livet har fått lida.
Utan att behöva bekymra mig för skolarbete de senaste veckorna har jag haft tid att skaffa nya bekantskaper och upptäcka en annan del av Blacksburg och dess omgivningar. Sedan i måndags är "lovet" slut. Jag har två kurser ( "Technical writing" och Numerical analysis) att ta innan mina studier på Virginia Tech är slutförda.
På sätt och vis känns det skönt att få struktur på livet igen. Fritid är bra, men man kan få för mycket av allting. Jag önskar verkligen att jag haft tid under mina tidigare år i Blacksburg att finna nya bekantskaper, gå på vandringar i naturen och bada i närliggaden New River, men som man säger här : "I did the best of it".
Nu är det bara sex veckor kvar tills jag återvänder till Sverige. Jag trodde aldrig jag skulle komma och säga det, men jag kommer att njuta av varje sekund.
