puranen

Den 16:e april 2007: 32 studenter och professorer skjuts till döds på Virginia Techs campus. Idag är det ett år sedan. Härmed vill jag hedra minnet av de medmänniskor som inte längre finns bland oss.

De svåraste stunder tar fram det största och ädlaste inom oss. Aldrig har det varit så tydligt för mig som efter tragedin på Virginia Tech.

Besök gärna Virginia Techs hemsida.


Matchtröja och keps som jag bar bara några dagar efter skjutningarna när vi representerade universitetet i conference-mästerskapen i North Carolina.


The Hokie nation visar sin tacksamhet inför världen. "The drillfield" på Virginia Techs campus, 17:e november 2007.





Likvaka på kvällen den 17:e April 2007 på "the drillfield".

Efter ha förlorat i slutspelet skyndade vi tillbaka till Blacksburg för att om möjligt hinna tillbaka till den stora examens-cermonim för alla studer som tagit examen. Tyvärr han vi inte i tid för att jag skulle få på mig de speciella kläderna och ta plats på planen i den mäktiga Lane stadium på Virginia Techs campus. Istället fick jag sitta på läktaren tillsammans med anhöriga (se bilden nedan) vilket var lite trist. Cermonin i Lane Stadium präglades förstås till stor del av tragedin den 16:e April och det var rörande, speciellt när offren fick deras examen tilldelat från Virginia Tech postumt.




Egentligen tar jag inte officiellt min examen ännu eftersom jag har har två kurser som jag ska läsa i sommar. Jag sökte om tillstånd att få delta i cermonierna ändå och fick det beviljat med anledning av jag presterad bra tidigare.

Tidigt på lördag morgon hade de olika institutionerna examenscermonier för deras studenter. Kläderna är rätt så festliga faktiskt. Jag undrar verkligen över historien bakom hattarna.



Bredvid deparment head of mathematics, Dr, Rossi. Bilden är inte den bästa men jag kommer få en bild från matematikinstitutionen.

Jag rekommendera verkligen att titta på videoklippen .

En av många hyllningar till offren och Virginia Tech på youtube.

Nikki Giovannis tal vid minnescermonin den 17:e april.

Det har varit en lång vecka i Blacksburg. Den 16:e April beslöts sig en student på "mitt" universitet, Virginia Tech, att ta med sig 28 studenter och 4 professorer med sig i döden. Det är en enorm tragedi som jag ännu inte kan ta till mig, ännu mindre förstå. Den första chocken har lagt sig, men tankarna tycks inte vilja släppa taget. Minnena kommer alltid att finnas kvar.

Virginia Tech kommer att hämta sig, men det kommer ta tid. Jag är mycket imponerad och rörd av den hjälpsamhet och omtanke som andra universitet, alumni och allmänheten har visat. Det sätt som studenterna har hållit ihop, hjälpt varandra och visat sin stolthet får Virginia Tech är enastående. Vi, the Hokies, kommer alltid bära denna börda tillsammans. Det är vår förhopping att Virginia Tech inte först och främst kommer sammanknippas med tragedin, Virginia Tech är så mycket mer.

Tio minuter innan de första skotten avlossades i den andra skjutning i Norris Hall, befann jag mig bara ett 50-tal meter bort. Lyckligtvis hade jag inte en föreläsning i Norris, vilket jag hade förra året, utan istället begav jag mig mot Cassel Coliseum och de andra idrottsanläggningarna. Jag hörde inget, märkte inget. Det var en osannolikt kall morgon med snöflingor i luften.

Först senare började det uppdagas vad som hänt. Jag befann mig i Basketarenas innandöme, bland andra idrottare och personal. Vi tittade på TV och kunde inte förstå att allt detta inträffade på vårt campus i fridfulla Blacksburg.