puranen

Jag läste en artiklel i Metro idag om hur hårt kvinnliga kändisar på glid "göder" pressen. Kan bara notera att de stämmer. Även jag som systematiskt undviker skvallertidningar, kvällspressen och Kanal 5, har inte kunnat undgå Brittney Spears fall.

Artikelförfattaren skriver: "Paparazzofotografernas gamliknande beteende har eskalerat snabbt det senaste året och värst drabbade är de kvinnliga kändisarna"

Det finns ingen anledning att betvivla sanningshalten i påståendet, inte heller i kommentaren av Hillevi Ganetz, universietetslektor i genusvetenskap vid Uppsala universitet:

"Tvärtemot vad många tror är ramarna snävare för kvinnlighet än för manlighet. Eftersom manlighet är norm i vår kultur har män större möjlighet att tänja på gränserna för maskulinitet. Kvinnor som överskrider gränserna för det respektabla, antingen genom att vara för slampiga eller för maskulina, döms mycket strängare"

Jag önskar att artikeln hade gått längre i sin analys och faktiskt försökt ge stöd för rubriken "Därför förföljs Hollywoods tjejer" på förstasidan. Om nu artikel gått till botten och försökt förklara intresset för kvinnliga kändisar med problem , vad hade den då kommit fram till? Tyvärr finns varken plats eller ambition för analys eller djupare tankeställningar i Metro, men i de få rader Ganetz fick, tror jag hon är inne på rätt spår, det vill säga att normerna i samhället är olika för män och kvinnor.

Jag kan hålla med om att kvinnor "döms" enligt andra, hårdare lagar än män men vem har instiftad "lagarna"? Är det män, samhället i stort eller kvinnor? Det är enkelt att lägga bördan på manligheten, men jag det tror jag är att hugga i sten. Kvinnor är de mest dedikerade skvallerläsarna och kvinnor dömer varandra hårt, ofta hårdare än vad män dömer kvinnor.

Kampen för att uppnå ett samhälle där konventionerna är desamma för män och kvinnor kan inte vinnas genom en kamp enbart mot de normer "instiftade" av män. Istället krävs en bred anstränging som inkluderar en kamp inom kvinnligheten. För att återgå till mitt tidigare inlägg om den svenska feminismen, anser jag den politiska feministiska rörelsen ofta ser normerna i samhället som enbart genererad av män, vilket är fel.

Jag slog på TV:n medan jag lagade mat och fångades av vinjetten till Vetenskapens värld i SVT 2, ett program jag inte sett på många år. Som barn var vetenskapens värld en klar favorit och vinjettmusiken bar med sig en magisk känsla. Reportagen om rymden, marina expeditioner och Tor Heyerdahls vassbåtar trollband mig, och Bo G. Eriksson var en hjälte.

Även om vinjettmusiken var den samma, var inte G-Type (Bo G. är ju E-types far), med i rutan längre. Han slutade 2003, alltså i samma veva jag försvann till USA och tappade kontakten med svensk TV och faktiskt TV i huvud taget.

Programmet i kväll handlade om droger. Några brittiska forskare hade sammanställt en lista, där de i sann kvällstidningsanda, rankat de farligaste drogerna 1-20. Listans utforming går det att ha invändingar emot, men det var inte det jag reagerade på. Istället var reagerade jag på bland annat betäckningen "safe drugs" som användes flera gånger i reportaget. Säkra droger, finns det? Ligger det inte i drogers definition att de INTE är säkra? Bara anvädningen av uttrycket "säkra droger" antyder att det finns droger, även bland det 20 farligaste förekommande i Storbritanien, som är ofarliga vilket jag inte tror är sant!

Något annat som var anmärkningsvärt var de låga dödstalen för flera droger. Att rökning skördar offer i storleksordningen hundra tusen varje år i Storbrittanien borde inte vara någon överraskning för någon, men är det verkligen vetenskapligt att hävda att cannabis inte skördar ens ett liv per år? I en strikt mening så kan det stämma. THC, den aktiva substansen i cannabis är visserligen inte särskillt toxisk och som drog lär det vara svårt att överdosera. Därför dör nog få som en direkt följd av cannabisbruk. Däremot är rökning i alla former väldigt vådligt oavsett om det handlar om tobak eller cannabis. Dessutom leder THC sannolikt till många olycktillbud, psykiska sjukdomar och är dessutom en dörr in till tyngre missbruk. Det är missvisande att påstå att cannabis inte skördar liv. I dödssiffrorna för både tobak och alkohol är offren för akut nikotin- och alkoholavgiftning mycket små jämfört med offrer för dödsfall relaterade till bruk av tobak och alkohol.

Tyvärr, Vetenskapens värld levde inte upp till förväntningarna. Det kändes på sätt och vis som om programmet börjat köras i tabloidformat och lagt den nivån på det vetenskapliga och kiritiska granskningen därefter.

Kanske hade Föräldrarföreingen För Narkotika ett finger med i spelet. Lyssna på Kristian Luuks klassiska busringning till Föräldrarföreningen mot Narkotika här så förstår ni vad jag pratar om.

Droger inom populärkulturen är ett speciellt ämne. Låt mig bara konstatera att det finns referenser i massor och att det inte sällan används, och gör sig bra, i humoristiska anspelningar. Sacha Baron Cohen, som numera är mest känd för Borat, gjorde en serie shower där han intevjuade flera auktoriteter och kända akademiker som bling-bling hipp-hopparen Ali G. Några är riktigt roliga, som den när han pratar droger med en drogpolis (liksom i Borat är det ibland svårt att veta vad som är riggat och vad som är autentiskt). Jag kan rekommenderar stark att titta på fler klipp med Ali G. Jag vet inte hur han lyckats, men han har på något sätt fått tintervjuer (som han sedan avsiktligt helt saboterat), med tungviktare som Noam Chomsky.


Sacha Baron Cohen som Ali G.

Först ett klargörande samt en uppmaning:

• Jag avser inte att ifrågasätta existensen av de strukturer och den diskriminering feminismen vänder sig mot, inte heller opponera mig mot rättfärdigheten i att sträva mot ett jämställt samhälle.

• Jag uppmanar starkt alla läsare att använda sig av de sidor jag länkar till i artikeln.

Föreställ dig samhället som ett tåg utan fönster och på en lång resa. För de som ser tåget passera vid sidan om är det alldeles uppenbart att tåget rör på sig, och i vilket riktning. För passagerna på tåget är det inte alls lika självklart. Varför? Jo, därför att de rör sig med tåget. Faktum är att om man som passagerare inte har en yttre referensram, är det omöjligt att avgöra om tåget i huvud taget rör på sig såvida det inte ökar eller minskar farten eller svänger. Dessutom går det inte att avgöra inifrån om tåget accelererar eller saktar in.

I den här metaforen är männen passagerna i tåget och kvinnorna är de utanför. Vi män märker helt enkelt inte det som är uppenbart för kvinnorna, eftersom vi är rör oss tillsammans med samhället och har gjort så sedan resans början. Det enda vi märker är när tåget svänger, saktar in eller accelererar och vi inne i tåget vinglar till, alltså när samhällets kurs ändras.

I min strävan att förstå omvärld har jag kört fast. Feminismen (hoppas jag inte förolämpar någon med att klumpa ihop alla inriktningarna under "feminism") utgör för tillfället ett hinder jag inte klara forcera. Kanske är det med feminismen som med så mycket annat i världen: att det helt enkelt inte går att förstå full ut, men icke desto mindre; feminismens spretighet och motsägelser utgör en sällsynt svårtknäckt nöt. Varför känns feminismen så svårförstådd och varför tycks vi aldrig nå målet om ett jämställt samhälle? Jag kommer här sammanfatta några av mina tankar om den svenska feminismen och spekulera runt varför det svenska jämställdhetsarbetet kört fast.

Elin Alvemark, redaktör tillsammans med Tove Leffler för den uppmärksammade samlingen "Könskrig", skrev följande på sin blogg apropå män och feminism i en reaktion på en uppmärksammad debattartikel av Pär Ström i Svenska Dagbladet: "När män vaknar upp och upptäcker villkoren för sina liv baserat på kön antas samma reaktion som hos kvinnan när hon upptäcker feminismen. Mansismen eller nått. Män som upptäcker feminismen blir konstiga i skallen. Feminism är inte för män." Möjligtvis är jag och Alvemark inne på samma spår; att upptäcka att tåget rör på sig är inte en självklarhet och blotta insikten kan vara förbryllande.

På ett annat plan håller jag inte alls med Alvemark. Istället för att uppmuntra de modiga män som faktiskt försökt förstå sig på könsstrukturerna i samhället, eller till och med själva kallar sig för feminister, nedsätter hon dem. Pär Ström kallar hon för " för inkompetent när det gäller feminism och för oerfaren av offentlig debatt för att vinna förtroende" angående hans inlägg i Svenska Dagbladet. Även den annars unisont hyllande Adam Tensta trycker Alvemark ned: "Javisst. Prudentliga indiefeministmän är det osexigaste. Mmm. Det är antitesten till sexig man. Min med. Som Adam Tensta. Ja. Han är det osexigaste jag kan tänka mig." Alvemark fortsätter sitt resonemang senare i samma blogginlägg: "Så alla killar som läser Bang är osäkra? Ja. I would say so. Eller, det är en ticket till att inte få ligga med magnifika kvinnor hursomhelst."

Alvemarks utspel är definitivt problematiskt för att komma från en ledande feminist och öppen stödmedlem av Feministiskt Initiativ (Fi), en politisk organisation som ser det som två av sina viktigaste uppgifter att främja en debatt runt genusfrågor och motverka synen på kvinnor som sexobjekt. Själv finner jag Alvemarks kommentarer häpnadsveckande, men samtidigt befriande eftersom hon bekräftar och erkänner den ambivalens somliga kvinnor representerar. Henrik Schyffert uttrycker denna inkonsekvens på ett humoristisk, men ändå träffsäkert vis, i sketchen "Swenska tjej- It's the grej!" när hans karraktär pratar om tjejgänget som åker till Grekland. Alvemark hycklar sannerligen inte på den punkten utan citerat istället Ulf Lundell (!) i en intervju med tidningen Focus :"Ulf Lundell säger att det män kan ge en kvinna och det en kvinna vill ha av man är humor och kuk. Exakt så: humor och kuk. Det är vad det handlar om."



Henrik Schyfferts "Swenska Tjej- It's the grej!"

Nu hör det till sammanhanget att tillägga att Alvemark knappast sållar sig till den feministiska huvudfåran vilket Focus-intervjuaren också påpekar, men det säger ändå något att när en Fi-profil och feministisk opinionsbildare ger utryck för ett sådan rått förakt inför män och deras känslosammare sidor. Skulle ett liknande uttalanden, även låt säga inom blogosfären som i Alvemarks fall, av en manliga debattör gå obemärkt förbi? Läs själv högt: "Det kvinnor kan ge en man och det en man vill ha av en kvinna är humor och fitta", och känn efter.

Feministen och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström lät sig även henne intervjuas i ett nummer av Fokus. På två frågor angående mansförtryck i samhället, samt hur jämställdhetsarbetet ska kunna framåtskrida, gav hon svar som kan antas referera till och kritisera den attityd Alvemark företräder:

" det finns ett slags rättfärdighet bland unga kvinnor idag, ett kontrollbehov som exempelvis hindrar mödrar från att lämna över sitt gamla kontrollområde >>barnen<< till sina män utan att lägga sig i. Det handlar nog mer om ett ointresse för män än om mansförtryck- och som mor till fyra söner gör det mig lite nervös. Jag tror på kärleksrelationer på lika villkor och inte att män ska reduceras till en bit i livspusslet. Hela den här konfrontationen tycker jag är ovärdig.

[...] Det finns ett enormt förakt för kvinnlighet i alla läger- från feminister, från media, från mode- och porrindustrin. Hela bloggkulturen som idealiserar en kvinnotyp som är fräck i munnen, vulgär och extremt egotrippad- rena parodin på en dålig mansmodell. Det handlar inte om att ta för sig och skita i andra, i miljön och global solidaritet. Jag är en riktig gammal socialfeminist! "

Det verkar finnas en generationsklyfta inom feminismen där Alvemark (yngre) och Witt-Brattström (äldre) representerar två ytterligheter. Att döma från hennes uttalanden förefaller det som Witt-Brattström vänder sig mot Alvemarks självgoda, konfrontationssökande vulgära stil där mannen snarast är ett komplement, ett simpelt verktyg för sexuell tillfredsställelse. Är det denna klyfta inom feminismen som Karin Eder-Ekman, avgående chefredaktör på den feministiska tidskriften Bang, talar om när hon i en recession av "Könskrig" i DN skriver: "Feministisk historieskrivning glappar, varje ny feministgeneration har nödgats att uppfinna sig själv. Ofta genom att placera sig i ett konstruerat motsatsförhållande till sina ideologiska morsor - eller föreställningarna om dem." Troligtvis är det just de fortlöpande paradigmskiftena inom feminismen som förvirrar och utgör grunden för det jag uppfattar som feminismens motsägelser och spretighet.

Feminism är en politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen, allt enligt Svenska Akademins ordlista från 1998. Detta bör låta bekant för de flesta. Men är jämställdhet verkligen vad Alvemark är ute efter? Och i så fall, vad tror hon det tjänar för syfte att fördöma och förlöjliga män som närmar sig feminismen och som inte låter sig reduceras till humoristiska kukhållare?

Alvemarks förhållningsätt är motsägelsefullt och svårtförståeligt, men till hennes förvar bör det nämnas att hon inte gör några anspråk på bli förstådd heller, snarare tvärt om. Som en respons på intervjun i Focus på den egna bloggen skrev hon: "Tänk om folk tror att jag är ute efter att bli förstådd?! Är jag det? NEJ! Phu okej. Soft. Gud, det är viktigt. Jag gör inget för att bli omtyckt eller förstådd (att bli missförstådd med flit har aldrig varit min grej så det är inte där mitt problem ligger). Jag kompromissar aldrig - för att kunna be-greppas." Kanske bör Alvemark helt enkelt reduceras till en tokstollerina, men som studieobjekt säger hon något om två av den samtida feminismens problem; bristen på konkreta resonemang och följdriktlighet.

Eder-Ekman, anser att Alvemarks och Lefflers "Könskrig" är alltför vag och löst sammanbunden:"Vill man förändra världen, vilket Tove Leffler och Elin Alvemark skriver att de vill, måste man vara mer specifik än så. [...] De är feminismens nya superindividualister. I antologins personliga berättelser anar jag en livräddhet för allt slags kollektiv problemformulering." Nu bör man känna till att Bang inte har ryckte av sig att vara en tidning som för konkreta resonemang heller, något som Witt-Brattström nämnde i intervjun med Focus: "den fullkomligt abstrakta diskussion som förs i Bang eller på vissa kultursidor är bedrövlig- den har inget med verklighetens kvinnor att göra."

Som politisk rörelse är feminismen beroende av ett starkt folkig stöd, inte bara från kvinnor, för att nå målet om ett jämställt samhälle. För ett brett stöd krävs konkreta problemformuleringar, konsekvens och att man som grupp välkomnar debatt och främjar ökad förståelse. På alla dessa punkter misslyckas feminismen idag. Om inte jag, som allmänbildad, samhällsintresserad ung och oförstörd man, klarar av att få ett någorlunda fast grepp om rörelsens ideologi och problemformulering, hur räknar feminismen då med att väcka sympatier i bredare lager? Ibland får jag känslan att feminismen fragmenterats till subkulturer som börjat leva egna liv, avlägset från de ursprungliga ideal som traditionellt enat rörelsen. Jag är ingen auktoritet på feministisk doktrinhistoria, men jag föreställer mig en resa från ett hurtigt "kvinnor-kan-ideal" till en inåtriktad exkluderande elitfeminism.

Utöver bristen konkreta resonemang och konsekvens, dras feminismen med ett svårt trovärdighetsproblem. När delar av rörelsen själv använder en rå, närmast konflikteggande retorik, finns risken att opinionen avfärdar feminismens samtliga företrädare som rabiata dogmatiker. Flera snedsteg har redan åsamkat rörelsen allvarlig skada som i fallet med Eva Lundgrens pseudovetenskapliga forskning, kalabaliken runt ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige) och nu senast Alvemarks utspel. Visserligen är huvudfåran av feminismen betydligt mer moderat, men det speglar ändå en sjuklig attityd inom rörelsen vilken kan illustreras av framträdandet "Jag hatar dig, du djävla man" från ett av Fi:s årsmöten. Tyvärr är det ju ofta så att det är extremerna som hörs och syns mest, även om de ingalunda ger en representativ bild. Just därför är det överraskande och beklagligt att Fi, en rörelse med riksdagsambitioner som bör representera feminismens minsta gemensamma nämnare, låter extremister definiera rörelsen, om än ofrivilligt.



"Jag hatar dig dig, du Djävla man" från ett Fi-möte

Ytterligare ett problem för den feministiska rörelsen och samhället för i stort, är att den svenska jämställdhetsdebatten har infekterats av ett könsperspektiv, av somliga kallat ett "könskrig"- och av Witt-Brattström för ett bakslag. Jag anser att feminismen själva bär ett stort ansvar för att jämställdhetsdebatten fått ett alltför stort könsfokus. Till exempel använder Fi en retorik som ofta angriper män, snarare än den samhällstruktur som oftast gynnar män, och som vi faktiskt alla är en del av, män liksom kvinnor. Fi ser kvinnor som offer och sätter män kollektivt på den anklagades bänk och dömer gång på gång utan rättegång. Fi:s valmanifest inför valet 2006 innehåller bland annat: "Män utsätter dagligen kvinnor för våld. Män våldtar kvinnor och flickor [...] Maktordningen mellan kvinnor och män kan se ut på olika sätt och ta sig många uttryck, men den drabbar alltid kvinnor. Gudrun Schyman, Fi:s taleskvinna och före detta riksdagsledamot skrev 2004 en motion om "Ansvaret för mäns våld mot kvinnor" där hon frågar sig "på vilket sätt män kollektivt skall ta det ekonomiska ansvaret för mäns våld mot kvinnor." Detta kollektiva ekonomiska ansvar kallades populärt för "mansskatt" och visar att Schyman och Fi verkligen anser att alla män bär en kollektiv skuld till kvinnor.

Det är en mycket liten andel män som våldtar och misshandlar. Jag vet att en överväldigande majoritet av den svenska befolkningen, män och kvinnor, åtminstone på ett idémässigt plan är för ett samhälle där alla har samma förutsättningar oavsett kön. En avgörande skillnad mellan män och kvinnor i allmänhet, är att män inte noterar och reflekterar över den ofullständiga jämlikheten i samhället i samma utsträckning. Män gör reflekterar inte eftersom de sitter i tåget, inte utanför. De drivs knappast av en genuin motvilja mot jämlikhet. Istället kan mäns ointresse, som lätt förväxlas med motstånd, främst härledas ur en brist på förståelse inför problematiken.

Jag menar att det är den insikten Fi och resten av den feministiska rörelsen behöver ta fasta på för att nå ut till män istället för att hänga sig fast vid en grupp rötägg. Denna minoritet, vars förtryck och brott är allvarliga, ska med alla lagliga medel bekämpas. Men kampen mot ett fåtal för inte ta för stor kraft från en bredare anstats. Att dessutom ge män en kollektiv skuld är rent kontraproduktivt. Ett anklagade tilltal triggar en självförsvarsmekanism som ger rakt motsatt effekt.

Avslutningsvis tror att anledningen till att det svenska jämställdhetsarbetet inte nått i mål, kan sammanfatts i fyra punkter:

• Bristen på tydlighet och konkreta problemformuleringar. (Se exemplet med Alvemark)
• Bristande trovärdighet och konsekvens. (Se exemplet med "Jag hatar dig, du djävla man")
• Ett felaktigt tilltal som kollektivt anklagar män istället för samhällstrukturen. (se exemplet med Schymans riksdagsmotion)
• Somliga (inte alla!) mäns motstånd att göra avkall på traditionella privilegier.

De tre första punkterna kan den feministiska rörelsen själv göra något åt, den fjärde enbart påverka indirekt. Enbart genom att närma oss och älska vår fiende tror jag att vi kan uppnå ett helt jämställt samhälle.

Det kändes som om tentan gick bra i onsdags. Det känns lite jobbigt att behöva vänta i tre veckor innan resultatet kommer, men är det det som krävs för att ha "riktiga tentor" istället för flervalsprov alá USA så är det värt det.

Idag har jag mest tränat och vilat. Jag hoppas bli klar med mitt nya inlägg snart. Det är svårt att bli klar med eftersom det alltid finns något att lägga till eller ändra. Kanske måste jag bara nöja mig med "good enough".

Jag rekommenderar ett besök till www.globalissues.org som är en ofantligt stor sida med artiklar som helt och hållet skrivits av en enda ung man under fritiden. Allt material är mycket välskrivet, har oklanderbara referenser och struktur. En sann hjälte!

De senaste dagarna har jag fått lägga en hel del tid på förberedelse inför en tenta på onsdag, och har därför inte haft möjlighet att skriva några nya inlägg. Det har inte saknats intressanta ämnen. Den senaste tidens intensiva skoldebatt är mycket välkommen och jag ämnar att ge mina synpunkter så snart tid ges.

För övrigt jobbar jag på en lite längre artikel som kommer bli intresant och på sätt och vis annorlunda än vad jag har lagt upp tidigare. Den behandlar ett ämne som jag inte alls berört tidigare i min blog.

Fram till dess kan ni underhålla er med bilder från resan till Portugal i mitten av januari genom att klicka här.

Som många svenska medier har raporterat har delar av Kina upplevt en av de svåraste vintrarna på 50 år, med ovanligt kalla temperaturer och mycket snöfall. Metrologer spekulerar att de lägre temperaturerna beror på fenomenet La Niña, vilket ändrar havströmmarnas vanliga flöden och är besläktat med det mer kända El Niñjo.

I Sverige däremot, upplever vi en av de varmaste vintrarna sedan mätningarna började på mitten av 1700-talet. Huruvida den milda svenska vintern kan kopplas till några fenomen vet jag inte, men jag har inte hört några spekulationer om det i vart fall. Snarare verkar milda nederbördsrika vintrar som domineras av lågtryck från atlanten vare en trend som blivit allt starkare under 2000-talet och som allmänt kopplas till den globala uppvärmingen.

Det hade på många sätt varit bättre om Sverige och Nordeuropa fått uppleva en kall vinter istället för Kina. Dels leder en kall vinter till en kraftig ökning av eldningen av kol som är det klart dominerade energikällan i Kina. Men kanske är dess effekt på folkoppinionen mer bekymmersam. Kina kommer spela en avgörande roll i framtida klimatförhandlingar, och med en eller flera kallar vintrar i minnet kommer kanske ledarna och folket i Kina ta klimatporblematiken på mindre allvar. I Sverige, där det finns en enad politisk vilja att minska utsläppen, kommer knappast några vintrar med kallare väder ha någon inverkan.

Jag är väl medveten om att min blogg inte attraherar några stora läsarskaror ännu. Brist på kontinuerliga uppdateringar, marknadsföring och ämnen som intresserar några större massor är nog förklaringen. Det två första punkterna tänker jag råda bot på. Jag kommer försöka skriva regelbundet och dessutom nå ut till fler läsare genom att länka till andra bloggar och nyhetssidor.

Genom den service som blogg.se ger, vet jag hur många unika besökare puranen.blogg.se har varje dag, men förstås inte vilka besökarna är. Jag har inte något egentligt intresse att veta vilka ni besökare är. Däremot är jag väldigt intresserad att veta vad ni tycker. Så var god att kommentera och diskutera mera!

Det börjar stå klart att vår konsumtion av kött i allmänhet och nötkött i synnerhet, är ytterst bekymmersam för miljön. Uppfödningen av nötkreatur ger upphov till stora mängder växthusgaser i flera led av produktionen. Dels ska djuren själva ha mat för att växa och slutligen bli kött, mat som bland annat är beroende av konstgödsel vilken produceras i en mycket energikrävande process. (I delar av Europa löste man under en tid på 70- och 80-talen delar av foderproblematiken genom att ge korna proteiner från andra naturligt och onaturligt döda kor vilket resulterade i galna-kosjuke-epidemin).

Genom att först utfodra korna med foder vilket tar mark och resurser som skulle kunna användas direkt till mänsklig föda istället, förloras över 90 procent av energin på vägen. Det vill säga, mycket av den energi och näring som finns i maten till korna går inte oavkortat till att bygga upp muskulatur. Den mesta energin försvinner på vägen när korna helt enkelt lever deras aningslösa liv. Förutom att nötköttsproduktion, i likhet med all annan köttproduktion är ineffektiv, dras särskilt nötkreaturen med ytterligare ett problem: deras avgaser.


En snäll ko och kalv? bild från Wikipedia

Nötkreaturens idisslande som bryter ned cellulosa (som hos människor går igenom vår matsmältning utan att brytas ned), har bieffekten att det bildas stora mängder metangas som de pruttar ut. Metangas är en växthusgas. Det innebär att den på samma sätt som koldioxid släpper förbi energi i form av ljus från solen, men hindrar värmestrålning som bildas efter att ljuset träffat jorden och omvandlats till värme. Metangas är mycket ovanligare i atmosfären än koldioxid, men hindrar värmestrålning mer effektivt än koldioxid och har därför en starkare växthusverkan pär viktenhet. Lyckligtvis har metan en halveringstid i atmosfären på enbart 7 år (hundratals år för koldioxid), vilket skulle innebära att minskade utsläpp av metan skulle kunna ge en reell minskning av halten i atmosfären.

En doktorand på Chalmers kom i dagarna ut med en avhandling som visade att produktionen ett kilogram nötkött släpper ut koldioxid och metangas motsvarande 20 kg ren koldioxid. Enligt mina egna beräkningar motsvarar 20 kg koldioxid lika mycket som en 23 mils resa med en Volvo XC90 stadsjeep- alltså väldigt mycket.

Med tanke på att koldioxidskatten av drivmedel idag är 37 öre per kilo koldioxid, lät doktorandens förslag om en liknande skatt på nötkött befogad. Det är visserligen inte rimligt att koldioxidskatten på ett kilo nötkött ska motsvara just 20 kg koldioxid eftersom delar av utsläppen redan beskattas i form av till exempel diesel i produktionen. Men om regeringen ämnar hålla en konsekvent och seriös miljölinje, bör en skatt på nötkött tittas närmare på.

Oavsett hur logisk en skatt på nötkött än är, är den knappast politiskt genomförbar. Även om skatten blir marginell och applicerad på både svenskt och utländskt kött, skulle den kunna bli nådastöten för den redan hårt pressade svenska köttproduktionen.

Centerns miljöminister Anders Carlgren fick frågan i TV 4:s nyheter på fredagen om hur han såg på en särskild koldioxidskatt på nötkött. I Carlgrens fall kan man verkligen prata om att vara bunden till armar och fötter. Att yppa ett ord om skatt på köttproduktion för en centerpartist är tvärt omöjligt. Korna för Centerpartiet är uttryckligen heliga. Carlgren gav ett aningen överrumplat intryck på frågan och svarade diffust något i stil med: "Det är inte själva nötköttet vi vill åt, utan produktionen". Riktigt vad han menade med det är svårt att uttolka.

Jag tror att den svenska köttindustrin har alltför stark folklig förankring för att en skatt på nötkött ska vara möjlig. Tänk bara på hur många talesätt den finns som inkluderar kossor. På stående fot kom jag på följande: "Helig ko", "snäll som en ko", "kovändning", "kohandel" och "ingen ko på isen".

Vad är det som händer i Danmark? Den ursprungliga publiceringen av de så kallade "Muhammed-karrikatyrerna" var möjligtvis olycklig och definitivt stötande för många muslimer, men alltjämnt laglig. Det samma går att säga om den svenska "konstnären" Lars Vilks rondellhundstolkning av profeten Muhammed.

Att somliga nyhetsmedier i Danmark, Sverige och övriga världen valde att publicera bilderna är nog förståeligt eftersom de har som uppgift att förmedla och kommentera nyheter. Bilderna gav i båda fallen upphov till starka reaktioner och debatt, och bar just därför ett stort nyhetsvärde. Det var rimligt att ge läsarna en chans att själva skaffa sig en uppfattning.

I veckan uppdagades att den danska säkerhetspolisen anhållit tre personer som misstänks för att planera ett mord på Westergaard, den danske tecknare som stod bakom den kanske mest provocerande av de ursprungliga karrikatyrbilderna. Självklart är det vedervärdigt att Westergaard, liksom Vilk, lever under hot. Punkt slut.

Nästan lika bekymmersamt är att flera danska tidningar nu som en "sympatiaktion" beslutat sig för att återigen publicera några av teckningarna. I det här fallet tycker jag tidningarna är ute på djupt vatten. Bilderna har inte längre något nyhetsvärde, utan det handlar om en ren manifestation från tidningarnas del.

Man kan undra vilket syfte manifestationen har. Jag antar att det ska ses som en demonstration att inga hot  eller  omständigheter någonsin kommer påverka tidnigarna. För mig framstår aktionen snarare som en medveten provokation som strör salt i de sår som kanske börjat läka. Muslimer i Danmark, och övriga världen för den delen, ska inte behöva lida och känna sig utpekade med anledning av några få fundamentalisters planerade gärningar. Att bekämpa något ont med något ont för sällan med sig något gott. Som man säger i USA: "Two wrongs don't make one right". Det hade gynnat alla parter om tidningarna intagit en mer distansierad och ödmjuk hållning. Att tidningarna inte tänker sig kuvas (vilket förstås är viktigt att de inte gör), har redan i ett tidigt skede framstått med all nödvändig tydlighet.

Den senaste veckans debacle i kombination med de främlingsfientliga strömningarna i Danmark är oroande. Senast idag läste jag en artikel om de absurda danska lagarna som sätter restriktioner på utländska personer
som är gifta med danska medborgare.

Jag hoppas verkligen inte att den danska rötan får fäste även i Sverige. Tendenserna finns, främst i Skåne och Blekinge, men jag hoppas verkligen att den svenska debatten och demokratin kommer övervinna dessa destruktiva strömningar.

Tisdag den 12:e februari kl. 17.30:

Samtalscircel med GUMF (Göteborgs universitets studentförening)
Tema: kärnkraft

Jag har länge velat engagera mig i universitetets miljöförening, men aldrig tagit mig tid att göra slag i saken. Idag tog jag mig i kragen och begav mig till studenternas hus och deltog i en samtalscirkel om kärnkraft. Innan jag ger mig in i en liten beskriving av hur samtalen fördes, tänker jag först i bästa Gunnar Myrdal-anda ange min egen ståndpunkt i sakfrågan.

Jag tycker att kärnkraft är en usel metod för att generara elektricitet med flera alvarliga problem:

• är riskabelt
• utgör en säkerhetspolitisk risk
• har ett avfallsproblem som är olöst
• har en smutsig gruvbryting
• är en icke förnyelsebar metod vars bränsle är en ändlig resurs.

Men icke desto mindre förordar jag att  Sverige ska behålla kärnkraften och accepterar en utbyggnad utomlands såvida den sker i stabila demokratiska stater. För att citera Winston Churchill : "Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time". På samma manner är kärnkraft uselt, men alternativen är ännu sämre.

Ett viktigt fundament i energifrågorna är att angripa problemet i rätt ände. När efterfrågan överskrider utbudet behöver inte nödvändigtvis utbudet öka. För att återgå till en jämvikt kan även efterfrågan minskas. Detta gäller särskillt i de industrialiserade länderna där billig el och energi gjort att det helt enkelt inte lönat sig att vara effektiv. Därför bör vi först och främst minska efterfrågan genom att effektivisera, inte bygga ut.

Även om enbart effektiviseringar sig, åtminstone i teorin, kan eliminera behovet att bygga ut elproduktionen i I-länderna räcker det inte i länder under utveckling. I områden där en stor del av befolkningen lever utan elektricitet i vardagen (se bild), och där det inte finns någon elslukande industri, finns det helt enkelt inget att effektivisera. Ska världen möte deras behov av utveckling är utbyggnad den enda lösningen.


"World at night". Notera skillnaden i ljusintensitet mellan Afrika och den utvecklade världen.

Kan inte förnyelsebara energikällor tillfredställa behovet i länder under utveckling? Tyvärr är svaret ett entydigt nej, i vart fall med dagens teknik. Förnybara energikällor kommer spela en allt viktigare roll i världen, men de dras med flera svårlösta problem. En grundläggade svårighet är att varken vind-, sol- eller vågkraft producerar elektricitet kontinuerligt. Vad händer en molnig och vindstilla dag? I ett elnät som är baserat på "väderberoende" energikällor saknas stabilitet. Ett fungerande elnät kräver en bas som producerar elektricitet oavsett väder och vind. Att elektricitet varken låter sig lagras eller transporteras över långa sträckor effektivt gör att den måste produceras i realtid och någorlunda lokalt. Att vind- och solkraft idag är mycket dyrare per kilowattimme och enbart är konkurrenskraftig genom subventioner och skatter på utsläpp är också ett problem, men ett politiskt sådant. Högre produktionskostnader i sig "borde" inte behöva utgöra ett hinder så längde det finns en global politisk vilja.

Som det ser ut nu i utvecklingsländerna utökas kapaciteten främst genom kolkraft. Enbart Kina kommer öppna i genomsnitt ett kolkraftverk i veckan under 2008, vilket försås är mycket illavarslande för särskilt klimatet.

I den mån världen energikris gör att lösa utan att praktiskt taget förvandla jordklotet till en ångbastu, tror jag en portfölj av lösningar måste tillämpas. Jag tror att kärnkraft, i kombinationen med koldioxidlagring vid fossileldade anläggnigar, effektiviseringar och mer förnyelsebara lösningar är vägen att vandra. Marknaden kommer förstås inte klara att reglera detta själv, eftersom de billigaste lösningarna sällan är de bästa ur miljösynpunkt. Därför krävs effektiva styrmedel som vrider incitamenten mot mer miljövänliga lösningar samt en skarp lagstiftining.

Miljörörelsen i Sverige verkar väldigt splittrad i kärnkraftsfrågan. På kvällens samtalscirkel var jag nog den enda som öppet förordade kärnkraft som åtminstone en dellösning. Annars var motståndet rätt kompakt. Jag frågade mina medebattörer om vad de såg för lösningar på energifrågan utan kärnkraft. I den mån de såg någon lösning (en person erkände att han inte hade något förslag men ändå opponerade sig mot kärnkraften) cirkulerade svaren runt effektiviseringar (byta till lågenergilampor!) och utbyggd vindkraft. Det är mycket naivt att tro att Sverige kan göra sig kvitt kärnkraftsberoendet genom "energibantning" och vindkraft. Än värre är det att sätta hoppet till effektivisering och förnybara källor i utvecklingsländerna.

Jag önskar att miljörörelsen i Sverige blir mer pragmatisk. Tyvärr känns arvet starkt från den vänsterorienterade miljörörelsen där kärnkraftsmotståndet var själva symbolfrågan. I motsats till den rörelsen, tror jag  att marknaden och kärnkraften är två viktiga pusselbitar.

Självklart är energifrågan till stor del en rent teknisk fråga där forskning och åter forskning kommer ge förbättrade möjligheter. Men ännu mer tror jag att det är en politisk fråga. I slutändan kommer det krävas en bred folklig uppslutning bakom regeringar världen över, och ytterst världssamfundet, för slå in på en väg mot hållbar utveckling.

För att återknyta till samtalet på studenternas hus så nådde vi aldrig konsensus i kärnkraftfrågan, men vi kom till insikten att folkoppinionen är avgörande. Om inte vetenskapen som genom ett under uppfinner en ny ren energikälla kommer det krävas att männinskor gör förändringar i vardagen.

Kanske var det då ett dåligt tecken i tiden för jordens framtid att vi ikväll bara var fem tappra studenter av femtiotusen som brytit oss loss från vardagslunken.

Ikväll var jag på en paneldebatt arrangerad av utrikespolitiska föreningen och Amnesty. Ämnet var OS i Kina - idrott och politik. Panelen var imponerande. Två av Sveriges största auktoriteter på Kina var på plats liksom en framstående företrädare för Amnesty, en sportkrönikör på Göteborgs-posten och en medlem i riksidrottsförbundets styrelse.

Hörsalen på med dryga 200 sittplatser var fylld över bredden med många sittande i trappen och längs väggarna. Det blev inte mycket av en debatt utan mer en paneldiskussion med en interaktiv publik. På en inledande fråga om det var rätt att ge de olympiska spelen till Kina trots bristen på demokrati och mänskliga rättigheter, var deltagarna till en början något reserverade. Sportjournalisten sade sig vara tveksam eftersom det på ett personligt plan ställde henne inför svåra ställningstaganden. Amnesty har tydligen som policy att inte ta några ställningstaganden i sakfrågor och avböjde därmed. De två Kina-experterna var positiva.

Många i publiken verkade förespråka antingen en svensk bojkott av spelen, eller att de svenska deltagarna själva tydligt ska markera mot regimen. Både dessa argument avväpnades effektivt. Kina-experterna vittnade om att de oppotionella i Kina själva stödjer spelen och OS ser som ett tillfälle att påverka. Sportjournalisten förklarade att det knappast är rimligt för en idrottare att förstöra sina förberedelser och möjligtvis hela karriären för politiska syften.

Det finns faktiskt idrottare som riskerat karriären för att framföra politiska budskap. Det mest kända exemplet är troligtvis från Mexico City 1968 där Tommie Smith och John Carlos höjde var sin handsförsedda knytnäve mot skyn under nationalsången som stöd för de svartas kamp för mänskliga rättigheter. Den tredje medaljören, australiensaren Peter Norman, stödde protesten på prispallen genom att bära en bindel för mänskliga rättigheter. Jag tror inte något liknande aktion är att vänta i augusti i Peking.


Norman, Smith och Carlos på prispallen under OS i Mexico City 1968 efter finalen på 200 meter.

Samtalet konvergerade mot ett samförstånd: Det var rätt att ge Kina de Olympiska spelen, eller åtminstone är det för sent att göra någonting åt det nu. OS bör ses som en möjlighet att accelerera en process mot uppluckring och mänskliga rättigheter som långsamt går åt rätt håll. En svensk bojkott skulle inte bara vara verkningslös, den skulle ske mot kinesiska oppositionellas vilja. Det ligger inte på den enskilde idrottarens ansvar att påverka poliskt, även om det skulle vara beundransvärt; alla kan göra något, men ingen kan göra allt.

Sveriges mest lästa blogg (16 000 unika besökare per dag) drivs av en 16-årig tjej som beskriver sina passioner som shopping och att plåtas, samt skryter över en hennes sprängfyllda garderober.

Tydligen domineras den svenska blogosfären av unga tjejer som skriver om sina spännande shoppingfyllda liv. Metro uppmärksammade denna bloggtrend i veckan och interjuade tre unga tjejer med populära bloggar.

På frågan vad bloggarna handlar om svarade all tre mer eller mindre unisont att de först och främst handlar om dem själva och därutöver om shopping och mode.

För mig sympoliserar dessa bloggar en fixering på jaget och en jakt på ytliga värden. Visserligen hör självupptagenhet och bekräftelse till tonårstiden, men icke desto mindre hoppas jag att de ideal bloggarna förmedlar inte ger några bestående "men" hos läsarna.

Flera av de populära "shoppingbloggarna" lever i symbios med modeföretag och fungerar i praktiken som en något mer subtil form av marknadsföring. I förlängningen står bloggarna knappast för orginalitet och förnyelse, utan snarare likrikting.

Bloggarna i metro svarar att det är deras spännande och intressanta liv som lockar läsare. Jag tror inte det är deras spännande liv lika mycket som illusionen av ett spännande liv som fångar. För hur mycket spännade hinns med när man som "Blondinbella" erkänner att bloggandet tar åtta timmar om dagen ?

Vårterminen 2004 var min första termin på Virginia Tech i USA. Då, liksom nu, var primärvalskampanjerna i full gång. Konstigt nog är jag mycket mer insatt i årets primärval än jag var då. Jag kan inte minnas att det var något som fick speciellt stor uppmärksamhet på campus och knappast något som diskuterades bland studenter i allmänhet. Min rumskamrat (som förstaårsstudent får man dela ett litet rum) var däremot en initierad John Kerry- anhängare och utropade "Bring it on!" för varje gång han framträdde på TV-rutan.

Det finns flera förklaringar till varför primärvalen inte uppmärksammades på campus 2004. Dels valde republikanerna i praktiken ingen kandidat eftersom George W. Bush redan var given. Dessutom var demokraternas val inte alls lika jämnt som årets tvekamp mellan Obama och Clinton.

Bland de fåtal svenskar som haft privilegiet att få uttrycka sina åsikter i de traditionella medierna tycks en majoritet hålla Hillary Clinton som deras favoritkandidat. Jan Guillou och Fredrik Reinfeldt däremot hoppas på Obama. Reinfeldt försökte möjligtvis tjäna in en inrikespolitisk poäng på Obamas stjärnglans genom att motivera sitt ställningstagande med att Obama står för en politik som även moderaterna står för, det vill säga att arbete ska löna sig. Näringsminister Maud Olofsson beskrev sig som "something inbetween" och valde, åtminstone i det sammanhang jag såg henne, att inte göra något bestämt ställningstagande men antydde något överraskande att McCain kan vara hennes favorit. Förre MUF-ordföranden och nuvarande kommunikationschefen på svenskt näringsliv, Tove Lifvendahl, sammanfattade sannolikt åsikten hos dem hon företräder genom att heja på republikanen John McCain.

De båda religiösa hökarna Romney och Huckabee verkar inte gå hem i Sverige vilket knappast förvånar eftersom de står för en politik som till och skulle vara främmande för Alf Svensson.

Att Hillary Clinton har många sympasitörer i Sverige är logiskt med tanke på att hon är demokrat och har Bill Clinton, vars presidenttid har blivit romantiserad, som närmsta rådgivare. Att Obama också har en del stöd i Sverige är knappast heller en överraskning, men hur kan två kvinnor, Olofsson och Lifvendahl förorda McCain?

Förklaringen stavas inställningen till frihandel.

Demokraternas kandidater förlitar sig starkt på arbetare och fackföreningar till skillnad för republikaner som har sin bas i höginkomsttagare och moralkonservativa. Amerikanska stora industrier som stål- och biltillverkning (och deras arbetare) har förlorat stort på den globala konkurrensen. De ser tullar och andra konkurrensstöd som räddningen. Trots att både Clinton och Obama personligen mycket väl vet att U.S, liksom världen i övrigt, vinner på fri handel, har de inget val annat än att ge ett sken av att stå för protektionism. Det är just denna vilja att skydda den egna industrin med tullar som får Olofsson och Lifvendahl att hellre McCain som vinnare av valet.

Kompromissen mellan egna övertygelser och politik nödvändig för att vinna val är karakteristisk för amerikansk politik där det enbart finns två partiblock och där vinnaren tar allt. I Sverige, där vi lyckligtvis har ett flerpartisystem, finns möjligheten för mindre partier med klara profiler att ta sig fram genom att vädja till en mindre del av befolkningen. I USA finns inte samma utrymme för partierna att nischa sig utan istället gäller det att stå för en politik som först och främst är lätt att ta till sig (gör sig bra i TV-reklam) och dessutom går hem i de breda lagren. Därför amerikansk politik oftast blaskig, skrikig och stundtals fördummande.

Demokraternas protektionistiska drag till trots håller jag på dem. Även om McCain inte är en hök och dessutom antytt att klimatfrågan ska prioriteras, har inte jorden råd med ytterligare en republikansk president. Lika väl som demokraternas kandidater är fjättrade till händer och fötter av fackföreningar, sponsras republikaner av stora företag som har mycket att förlora på begränsningar av koldioxidutsläpp. Som någon noterade nyligen har klimatfrågan, som är överhettad i Sverige, stått i bakgrunden i USA-valet. Jag tror det är en fråga som kandidaterna medvetet har legat lågt med eftersom klimatproblematiken särskilt i USA dras med starka negativa associationer.