puranen

Först ett klargörande samt en uppmaning:

• Jag avser inte att ifrågasätta existensen av de strukturer och den diskriminering feminismen vänder sig mot, inte heller opponera mig mot rättfärdigheten i att sträva mot ett jämställt samhälle.

• Jag uppmanar starkt alla läsare att använda sig av de sidor jag länkar till i artikeln.

Föreställ dig samhället som ett tåg utan fönster och på en lång resa. För de som ser tåget passera vid sidan om är det alldeles uppenbart att tåget rör på sig, och i vilket riktning. För passagerna på tåget är det inte alls lika självklart. Varför? Jo, därför att de rör sig med tåget. Faktum är att om man som passagerare inte har en yttre referensram, är det omöjligt att avgöra om tåget i huvud taget rör på sig såvida det inte ökar eller minskar farten eller svänger. Dessutom går det inte att avgöra inifrån om tåget accelererar eller saktar in.

I den här metaforen är männen passagerna i tåget och kvinnorna är de utanför. Vi män märker helt enkelt inte det som är uppenbart för kvinnorna, eftersom vi är rör oss tillsammans med samhället och har gjort så sedan resans början. Det enda vi märker är när tåget svänger, saktar in eller accelererar och vi inne i tåget vinglar till, alltså när samhällets kurs ändras.

I min strävan att förstå omvärld har jag kört fast. Feminismen (hoppas jag inte förolämpar någon med att klumpa ihop alla inriktningarna under "feminism") utgör för tillfället ett hinder jag inte klara forcera. Kanske är det med feminismen som med så mycket annat i världen: att det helt enkelt inte går att förstå full ut, men icke desto mindre; feminismens spretighet och motsägelser utgör en sällsynt svårtknäckt nöt. Varför känns feminismen så svårförstådd och varför tycks vi aldrig nå målet om ett jämställt samhälle? Jag kommer här sammanfatta några av mina tankar om den svenska feminismen och spekulera runt varför det svenska jämställdhetsarbetet kört fast.

Elin Alvemark, redaktör tillsammans med Tove Leffler för den uppmärksammade samlingen "Könskrig", skrev följande på sin blogg apropå män och feminism i en reaktion på en uppmärksammad debattartikel av Pär Ström i Svenska Dagbladet: "När män vaknar upp och upptäcker villkoren för sina liv baserat på kön antas samma reaktion som hos kvinnan när hon upptäcker feminismen. Mansismen eller nått. Män som upptäcker feminismen blir konstiga i skallen. Feminism är inte för män." Möjligtvis är jag och Alvemark inne på samma spår; att upptäcka att tåget rör på sig är inte en självklarhet och blotta insikten kan vara förbryllande.

På ett annat plan håller jag inte alls med Alvemark. Istället för att uppmuntra de modiga män som faktiskt försökt förstå sig på könsstrukturerna i samhället, eller till och med själva kallar sig för feminister, nedsätter hon dem. Pär Ström kallar hon för " för inkompetent när det gäller feminism och för oerfaren av offentlig debatt för att vinna förtroende" angående hans inlägg i Svenska Dagbladet. Även den annars unisont hyllande Adam Tensta trycker Alvemark ned: "Javisst. Prudentliga indiefeministmän är det osexigaste. Mmm. Det är antitesten till sexig man. Min med. Som Adam Tensta. Ja. Han är det osexigaste jag kan tänka mig." Alvemark fortsätter sitt resonemang senare i samma blogginlägg: "Så alla killar som läser Bang är osäkra? Ja. I would say so. Eller, det är en ticket till att inte få ligga med magnifika kvinnor hursomhelst."

Alvemarks utspel är definitivt problematiskt för att komma från en ledande feminist och öppen stödmedlem av Feministiskt Initiativ (Fi), en politisk organisation som ser det som två av sina viktigaste uppgifter att främja en debatt runt genusfrågor och motverka synen på kvinnor som sexobjekt. Själv finner jag Alvemarks kommentarer häpnadsveckande, men samtidigt befriande eftersom hon bekräftar och erkänner den ambivalens somliga kvinnor representerar. Henrik Schyffert uttrycker denna inkonsekvens på ett humoristisk, men ändå träffsäkert vis, i sketchen "Swenska tjej- It's the grej!" när hans karraktär pratar om tjejgänget som åker till Grekland. Alvemark hycklar sannerligen inte på den punkten utan citerat istället Ulf Lundell (!) i en intervju med tidningen Focus :"Ulf Lundell säger att det män kan ge en kvinna och det en kvinna vill ha av man är humor och kuk. Exakt så: humor och kuk. Det är vad det handlar om."



Henrik Schyfferts "Swenska Tjej- It's the grej!"

Nu hör det till sammanhanget att tillägga att Alvemark knappast sållar sig till den feministiska huvudfåran vilket Focus-intervjuaren också påpekar, men det säger ändå något att när en Fi-profil och feministisk opinionsbildare ger utryck för ett sådan rått förakt inför män och deras känslosammare sidor. Skulle ett liknande uttalanden, även låt säga inom blogosfären som i Alvemarks fall, av en manliga debattör gå obemärkt förbi? Läs själv högt: "Det kvinnor kan ge en man och det en man vill ha av en kvinna är humor och fitta", och känn efter.

Feministen och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström lät sig även henne intervjuas i ett nummer av Fokus. På två frågor angående mansförtryck i samhället, samt hur jämställdhetsarbetet ska kunna framåtskrida, gav hon svar som kan antas referera till och kritisera den attityd Alvemark företräder:

" det finns ett slags rättfärdighet bland unga kvinnor idag, ett kontrollbehov som exempelvis hindrar mödrar från att lämna över sitt gamla kontrollområde >>barnen<< till sina män utan att lägga sig i. Det handlar nog mer om ett ointresse för män än om mansförtryck- och som mor till fyra söner gör det mig lite nervös. Jag tror på kärleksrelationer på lika villkor och inte att män ska reduceras till en bit i livspusslet. Hela den här konfrontationen tycker jag är ovärdig.

[...] Det finns ett enormt förakt för kvinnlighet i alla läger- från feminister, från media, från mode- och porrindustrin. Hela bloggkulturen som idealiserar en kvinnotyp som är fräck i munnen, vulgär och extremt egotrippad- rena parodin på en dålig mansmodell. Det handlar inte om att ta för sig och skita i andra, i miljön och global solidaritet. Jag är en riktig gammal socialfeminist! "

Det verkar finnas en generationsklyfta inom feminismen där Alvemark (yngre) och Witt-Brattström (äldre) representerar två ytterligheter. Att döma från hennes uttalanden förefaller det som Witt-Brattström vänder sig mot Alvemarks självgoda, konfrontationssökande vulgära stil där mannen snarast är ett komplement, ett simpelt verktyg för sexuell tillfredsställelse. Är det denna klyfta inom feminismen som Karin Eder-Ekman, avgående chefredaktör på den feministiska tidskriften Bang, talar om när hon i en recession av "Könskrig" i DN skriver: "Feministisk historieskrivning glappar, varje ny feministgeneration har nödgats att uppfinna sig själv. Ofta genom att placera sig i ett konstruerat motsatsförhållande till sina ideologiska morsor - eller föreställningarna om dem." Troligtvis är det just de fortlöpande paradigmskiftena inom feminismen som förvirrar och utgör grunden för det jag uppfattar som feminismens motsägelser och spretighet.

Feminism är en politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen, allt enligt Svenska Akademins ordlista från 1998. Detta bör låta bekant för de flesta. Men är jämställdhet verkligen vad Alvemark är ute efter? Och i så fall, vad tror hon det tjänar för syfte att fördöma och förlöjliga män som närmar sig feminismen och som inte låter sig reduceras till humoristiska kukhållare?

Alvemarks förhållningsätt är motsägelsefullt och svårtförståeligt, men till hennes förvar bör det nämnas att hon inte gör några anspråk på bli förstådd heller, snarare tvärt om. Som en respons på intervjun i Focus på den egna bloggen skrev hon: "Tänk om folk tror att jag är ute efter att bli förstådd?! Är jag det? NEJ! Phu okej. Soft. Gud, det är viktigt. Jag gör inget för att bli omtyckt eller förstådd (att bli missförstådd med flit har aldrig varit min grej så det är inte där mitt problem ligger). Jag kompromissar aldrig - för att kunna be-greppas." Kanske bör Alvemark helt enkelt reduceras till en tokstollerina, men som studieobjekt säger hon något om två av den samtida feminismens problem; bristen på konkreta resonemang och följdriktlighet.

Eder-Ekman, anser att Alvemarks och Lefflers "Könskrig" är alltför vag och löst sammanbunden:"Vill man förändra världen, vilket Tove Leffler och Elin Alvemark skriver att de vill, måste man vara mer specifik än så. [...] De är feminismens nya superindividualister. I antologins personliga berättelser anar jag en livräddhet för allt slags kollektiv problemformulering." Nu bör man känna till att Bang inte har ryckte av sig att vara en tidning som för konkreta resonemang heller, något som Witt-Brattström nämnde i intervjun med Focus: "den fullkomligt abstrakta diskussion som förs i Bang eller på vissa kultursidor är bedrövlig- den har inget med verklighetens kvinnor att göra."

Som politisk rörelse är feminismen beroende av ett starkt folkig stöd, inte bara från kvinnor, för att nå målet om ett jämställt samhälle. För ett brett stöd krävs konkreta problemformuleringar, konsekvens och att man som grupp välkomnar debatt och främjar ökad förståelse. På alla dessa punkter misslyckas feminismen idag. Om inte jag, som allmänbildad, samhällsintresserad ung och oförstörd man, klarar av att få ett någorlunda fast grepp om rörelsens ideologi och problemformulering, hur räknar feminismen då med att väcka sympatier i bredare lager? Ibland får jag känslan att feminismen fragmenterats till subkulturer som börjat leva egna liv, avlägset från de ursprungliga ideal som traditionellt enat rörelsen. Jag är ingen auktoritet på feministisk doktrinhistoria, men jag föreställer mig en resa från ett hurtigt "kvinnor-kan-ideal" till en inåtriktad exkluderande elitfeminism.

Utöver bristen konkreta resonemang och konsekvens, dras feminismen med ett svårt trovärdighetsproblem. När delar av rörelsen själv använder en rå, närmast konflikteggande retorik, finns risken att opinionen avfärdar feminismens samtliga företrädare som rabiata dogmatiker. Flera snedsteg har redan åsamkat rörelsen allvarlig skada som i fallet med Eva Lundgrens pseudovetenskapliga forskning, kalabaliken runt ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige) och nu senast Alvemarks utspel. Visserligen är huvudfåran av feminismen betydligt mer moderat, men det speglar ändå en sjuklig attityd inom rörelsen vilken kan illustreras av framträdandet "Jag hatar dig, du djävla man" från ett av Fi:s årsmöten. Tyvärr är det ju ofta så att det är extremerna som hörs och syns mest, även om de ingalunda ger en representativ bild. Just därför är det överraskande och beklagligt att Fi, en rörelse med riksdagsambitioner som bör representera feminismens minsta gemensamma nämnare, låter extremister definiera rörelsen, om än ofrivilligt.



"Jag hatar dig dig, du Djävla man" från ett Fi-möte

Ytterligare ett problem för den feministiska rörelsen och samhället för i stort, är att den svenska jämställdhetsdebatten har infekterats av ett könsperspektiv, av somliga kallat ett "könskrig"- och av Witt-Brattström för ett bakslag. Jag anser att feminismen själva bär ett stort ansvar för att jämställdhetsdebatten fått ett alltför stort könsfokus. Till exempel använder Fi en retorik som ofta angriper män, snarare än den samhällstruktur som oftast gynnar män, och som vi faktiskt alla är en del av, män liksom kvinnor. Fi ser kvinnor som offer och sätter män kollektivt på den anklagades bänk och dömer gång på gång utan rättegång. Fi:s valmanifest inför valet 2006 innehåller bland annat: "Män utsätter dagligen kvinnor för våld. Män våldtar kvinnor och flickor [...] Maktordningen mellan kvinnor och män kan se ut på olika sätt och ta sig många uttryck, men den drabbar alltid kvinnor. Gudrun Schyman, Fi:s taleskvinna och före detta riksdagsledamot skrev 2004 en motion om "Ansvaret för mäns våld mot kvinnor" där hon frågar sig "på vilket sätt män kollektivt skall ta det ekonomiska ansvaret för mäns våld mot kvinnor." Detta kollektiva ekonomiska ansvar kallades populärt för "mansskatt" och visar att Schyman och Fi verkligen anser att alla män bär en kollektiv skuld till kvinnor.

Det är en mycket liten andel män som våldtar och misshandlar. Jag vet att en överväldigande majoritet av den svenska befolkningen, män och kvinnor, åtminstone på ett idémässigt plan är för ett samhälle där alla har samma förutsättningar oavsett kön. En avgörande skillnad mellan män och kvinnor i allmänhet, är att män inte noterar och reflekterar över den ofullständiga jämlikheten i samhället i samma utsträckning. Män gör reflekterar inte eftersom de sitter i tåget, inte utanför. De drivs knappast av en genuin motvilja mot jämlikhet. Istället kan mäns ointresse, som lätt förväxlas med motstånd, främst härledas ur en brist på förståelse inför problematiken.

Jag menar att det är den insikten Fi och resten av den feministiska rörelsen behöver ta fasta på för att nå ut till män istället för att hänga sig fast vid en grupp rötägg. Denna minoritet, vars förtryck och brott är allvarliga, ska med alla lagliga medel bekämpas. Men kampen mot ett fåtal för inte ta för stor kraft från en bredare anstats. Att dessutom ge män en kollektiv skuld är rent kontraproduktivt. Ett anklagade tilltal triggar en självförsvarsmekanism som ger rakt motsatt effekt.

Avslutningsvis tror att anledningen till att det svenska jämställdhetsarbetet inte nått i mål, kan sammanfatts i fyra punkter:

• Bristen på tydlighet och konkreta problemformuleringar. (Se exemplet med Alvemark)
• Bristande trovärdighet och konsekvens. (Se exemplet med "Jag hatar dig, du djävla man")
• Ett felaktigt tilltal som kollektivt anklagar män istället för samhällstrukturen. (se exemplet med Schymans riksdagsmotion)
• Somliga (inte alla!) mäns motstånd att göra avkall på traditionella privilegier.

De tre första punkterna kan den feministiska rörelsen själv göra något åt, den fjärde enbart påverka indirekt. Enbart genom att närma oss och älska vår fiende tror jag att vi kan uppnå ett helt jämställt samhälle.