Elitklasser- fel lösning på ett verkligt problem
Läser att regeringen med Jan Björklund i spetsen vill införa elitklasser på gymnasiet för särskilt högpresterande elever. Jag ställer mig tveksam till förslaget även om regeringen sätter fingret på ett verkligt problem, att många elever aldrig får en chans att nå sin fulla potential.
Den svenska skolans dekadens har drabbat alla elever, inte bara de svagaste som oftast uppmärksammats. Med lägre kvalitet på undervisningen och mindre individualisering minskar möjligheterna till stöd för de som halkar efter, men också möjligheten att sporra de som har lätt för sig. Under min grundskoletid kan jag inte dra till minnes att jag en endaste gång skulle ha blivit verkligt utmanad. Jag fick ju högsta betyg i praktiskt taget allt, och det med en måttlig ansträngning. Hur mycket längre hade jag kunnat nå om jag hade uppmuntrats att anstränga mig bortom de kriterier som angavs för MVG, eller uppmanats att lära mig ett språk till?
För samhället misstänker jag att en begåvad elev som går på halvfart innebär en lika stor förlust som en elev som lämnar grundskolan utan godkända betyg i kärnämnena. I socialdemokraternas skolpolitik har det varit tabu att prata om de begåvade elevernas behov. Därför är det positivt att regeringen har uppmärksammat problemet och är villig göra något åt det. Tyvärr tror jag inte att elitklasser på gymnasiet är lösningen.
Till att börja med säger min egen erfarenhet att det är främst i grundskolan som de högpresterande eleverna är kraftigt understimulerade. När jag väl började på det naturvetenskapliga programmet på Katedralskolan i Uppsala höjdes nivån på undervisningen och det hände att jag verkligen behövde anstränga mig. Förutsatt att min erfarenhet är någotsånär allmängilltig skulle elitklasser på gymnasiet således få en mindre effekt eftersom de "förlorade" åren främst inträffar i grundskolan.
Vidare är dagens kursgymnasium så pass flexibelt att högpresterande elever skulle kunna erbjudas utmaningar inom den ram som finns idag till en förhoppingsvis inte alltför stor kostnad. Att erbjuda kurssekvenser med hög studietakt som alternativ till de "vanliga" kurserna borde tillfredsställa behovet hos begåvade och motiverade studenter.
Att införa elitklasser utgör en "quick fix" som visserligen kan tänkas komma några få till gagn, men som knappast kommer till rätta med det grundläggande problemet: att det svenska undervisningen håller för låg nivå. Med elitklasser tror jag det finns en risk att problemet görs permanent eftersom högpresterande elever flyr de "vanliga" klasserna, vilket kan komma att sänka "kunskapsgolvet" ytterligare bland de kvarvarande.
Inom nationalekonomi använder man sig om ett koncept som kallas Paretoeffektivitet. Ett Paretoeffektivt tillstånd är en situation där inget kan förbättras för en person eller grupp utan att göra det sämre för någon annan; det vill säga att alla möjligheter till ensidig förbättringar är uttömda. På liknande vis är en Paretoförbättring en förbättring som sker utan bekostnad för någon annan. Pareto-konceptet är att användbart verktyg (som visserligen bortser från avundsjuka) för att analysera effektiviteten samt effekten av reformer i samhället och där Paretoeffektivitet är ett önskvärt tillstånd.
Förutsatt att införandet av elitklasser är en förbättring för de elever som får tillträde, och att kvalitén på undervisningen i de "vanliga" klasserna inte försämras, innebär lanseringen av elitklasser en Paretoförbättring. Som jag redan nämnt håller jag det som tveksamt att undervisningen i de ordinarie klasserna skulle hålla samma nivå efter det att de högpresterande studenterna klumpats ihop i elitklasser. Även om kvaliteten i de vanliga klasserna inte skulle försämras som en effekt av elitklasserna, är det tveksamt om reformen ger en verklig Paretoförbättring. Det är inte osannolikt att studier i en elitklass kommer ses som en statusmarkör och ge fördelar vid antagning till högre studier samt vid jobbansökningar, det på bekostnad av möjligheterna för en likvärdig elev som valt att inte ingå i en elitklass. Alltså är det tveksamt huruvida införande av elitklasser är en verklig Paretoförbättring. Lägger man därtill den extra stress det innebär för elever att redan i grundskolan prestera för att bli antagen, tror jag inte samhället vinner på elitklasser.
En skrämmande aspekt av elitklasser är risken för att de ska bli en arena för elitism och för de redan priviligierade. Att den första elitklassen är planeras i en av Stockholms innerstadsskolor är knappast en tillfällighet. Om än det är tänkt att elitklasserna ska ha riksintag, anar jag att elitklasserna främst kommer storstadens elever till nytta.
Även om vi i Sverige har långt kvar till den elitism som frodas i exempelvis Frankrike, är jag rädd för att diskussionen om elitklasser är ett uttryck att det finns krafter i Sverige som drar åt det hållet. I Sverige har vi redan ett system där de mest studiemotiverande eleverna i regel läser samhälls- eller naturprogrammet. Att vidare dela in studenter i regelrätta elitklasser gynnar nog ingen utöver statustörstande föräldrar.
Nej, skrota tanken på elitklasser. Rannsaka den ordinarie skolan istället och våga ha högra förväntningar på både studenterna och lärarna. Inför fler betygssteg och erbjud ett rikt urval av valbara kurssekvenser med högre studietakt. Inled samarbete med universitet och högskolor (och med gymnasier på högstadiet) så att motiverade och duktiga studenter kan få stimulans.
Den svenska skolans dekadens har drabbat alla elever, inte bara de svagaste som oftast uppmärksammats. Med lägre kvalitet på undervisningen och mindre individualisering minskar möjligheterna till stöd för de som halkar efter, men också möjligheten att sporra de som har lätt för sig. Under min grundskoletid kan jag inte dra till minnes att jag en endaste gång skulle ha blivit verkligt utmanad. Jag fick ju högsta betyg i praktiskt taget allt, och det med en måttlig ansträngning. Hur mycket längre hade jag kunnat nå om jag hade uppmuntrats att anstränga mig bortom de kriterier som angavs för MVG, eller uppmanats att lära mig ett språk till?
För samhället misstänker jag att en begåvad elev som går på halvfart innebär en lika stor förlust som en elev som lämnar grundskolan utan godkända betyg i kärnämnena. I socialdemokraternas skolpolitik har det varit tabu att prata om de begåvade elevernas behov. Därför är det positivt att regeringen har uppmärksammat problemet och är villig göra något åt det. Tyvärr tror jag inte att elitklasser på gymnasiet är lösningen.
Till att börja med säger min egen erfarenhet att det är främst i grundskolan som de högpresterande eleverna är kraftigt understimulerade. När jag väl började på det naturvetenskapliga programmet på Katedralskolan i Uppsala höjdes nivån på undervisningen och det hände att jag verkligen behövde anstränga mig. Förutsatt att min erfarenhet är någotsånär allmängilltig skulle elitklasser på gymnasiet således få en mindre effekt eftersom de "förlorade" åren främst inträffar i grundskolan.
Vidare är dagens kursgymnasium så pass flexibelt att högpresterande elever skulle kunna erbjudas utmaningar inom den ram som finns idag till en förhoppingsvis inte alltför stor kostnad. Att erbjuda kurssekvenser med hög studietakt som alternativ till de "vanliga" kurserna borde tillfredsställa behovet hos begåvade och motiverade studenter.
Att införa elitklasser utgör en "quick fix" som visserligen kan tänkas komma några få till gagn, men som knappast kommer till rätta med det grundläggande problemet: att det svenska undervisningen håller för låg nivå. Med elitklasser tror jag det finns en risk att problemet görs permanent eftersom högpresterande elever flyr de "vanliga" klasserna, vilket kan komma att sänka "kunskapsgolvet" ytterligare bland de kvarvarande.
Inom nationalekonomi använder man sig om ett koncept som kallas Paretoeffektivitet. Ett Paretoeffektivt tillstånd är en situation där inget kan förbättras för en person eller grupp utan att göra det sämre för någon annan; det vill säga att alla möjligheter till ensidig förbättringar är uttömda. På liknande vis är en Paretoförbättring en förbättring som sker utan bekostnad för någon annan. Pareto-konceptet är att användbart verktyg (som visserligen bortser från avundsjuka) för att analysera effektiviteten samt effekten av reformer i samhället och där Paretoeffektivitet är ett önskvärt tillstånd.
Förutsatt att införandet av elitklasser är en förbättring för de elever som får tillträde, och att kvalitén på undervisningen i de "vanliga" klasserna inte försämras, innebär lanseringen av elitklasser en Paretoförbättring. Som jag redan nämnt håller jag det som tveksamt att undervisningen i de ordinarie klasserna skulle hålla samma nivå efter det att de högpresterande studenterna klumpats ihop i elitklasser. Även om kvaliteten i de vanliga klasserna inte skulle försämras som en effekt av elitklasserna, är det tveksamt om reformen ger en verklig Paretoförbättring. Det är inte osannolikt att studier i en elitklass kommer ses som en statusmarkör och ge fördelar vid antagning till högre studier samt vid jobbansökningar, det på bekostnad av möjligheterna för en likvärdig elev som valt att inte ingå i en elitklass. Alltså är det tveksamt huruvida införande av elitklasser är en verklig Paretoförbättring. Lägger man därtill den extra stress det innebär för elever att redan i grundskolan prestera för att bli antagen, tror jag inte samhället vinner på elitklasser.
En skrämmande aspekt av elitklasser är risken för att de ska bli en arena för elitism och för de redan priviligierade. Att den första elitklassen är planeras i en av Stockholms innerstadsskolor är knappast en tillfällighet. Om än det är tänkt att elitklasserna ska ha riksintag, anar jag att elitklasserna främst kommer storstadens elever till nytta.
Även om vi i Sverige har långt kvar till den elitism som frodas i exempelvis Frankrike, är jag rädd för att diskussionen om elitklasser är ett uttryck att det finns krafter i Sverige som drar åt det hållet. I Sverige har vi redan ett system där de mest studiemotiverande eleverna i regel läser samhälls- eller naturprogrammet. Att vidare dela in studenter i regelrätta elitklasser gynnar nog ingen utöver statustörstande föräldrar.
Nej, skrota tanken på elitklasser. Rannsaka den ordinarie skolan istället och våga ha högra förväntningar på både studenterna och lärarna. Inför fler betygssteg och erbjud ett rikt urval av valbara kurssekvenser med högre studietakt. Inled samarbete med universitet och högskolor (och med gymnasier på högstadiet) så att motiverade och duktiga studenter kan få stimulans.
Kommentarer
Trackback
