puranen

I'm still struggling to write regularly in the blog since the computer I ordered several weeks ago still hasn't arrived from Dell.

Unfortunately I lost the quarterfinal in Vierumäki last week. Paukko, my opponent from Finland, was simply too tough for me that day. I had some good chances to come back in the second set but he won 6-2, 6-4. 

I left along with my travelling partner David to Helsinki the same day (Friday) and we managed to catch a direct flight back to Gothenburg.

The qualifying to Gothenburgs $15 000 tournament started on Saturday at Ullevi TK, my new club. The Swedish tennis association awarded me a wild card to the main draw, so for once, I did not have to pass qualies to make the main draw. Not playing qualies gave me an opportunity to adjust to playing indoors on hardcourt, which is quite differerent from playing outdoors on clay.

In doubles, I teamed up with Stotland, a very skilled player in doubles who played college tennis at New Mexico. We played a fairly good match, especially considering we've never player before, but our opponents were tough and beet us 7-5, 6-4.

On Tuesday, I played the first round of the singles tournament. I couln't keep my streak of winning five straight first round matches in the main draw. I lost to Ryderstedt, the number one seed ranked 257 in the world, 7-6, 4-6, 4-6 in a close match. Although I lost, it was a step forward for me. The matched showed to me that at least on a good day, I can keep up with players ranked way ahead of me.

I am writing this post in of the computer labs at Gothenburg University, right after finishing my first class as student at a Swedish university. The lecture in Economics was quite interesting and I am looking forward to the rest of the semester.

I am putting my tennis game first this semester which means that I will miss a considerable amount of classes. It will be a challange to deal with, but I hope my experiences and knowledges gained from being a student-athlete for four years will prove to be sufficient.

The same night as I came back from Finland, I moved into my new "apartment", located in Guldheden, about 1 mile from the city center. Considering the it's almost impossible to find a place to live at all, I am happy with what I have. The location is great which allows me to get around in Gothenburg conviniently and fast with the trams.

On Friday, I am taking off for Falun, located about 5-6 hours north of Gothenburg by train, for another $15 000 tournament. It will be the last tournament I will play for a few weeks as I will stay in Gothenburg to train, study and get settled in my new city. Having 5 ATP-points (international ranking points), my ranking will be somewhere around 1100 when it updates after the US-open.  

As soon as I will get my new camera from the insurance company (the old one was stolen in Lithuania), I am going to take some pictures and put up on the blog.

Take care

After waiting one day for the rain to stop, I finally played my second round match today againts an Israeli player. I played a solid match and won quite comfortably 6-2, 6-2.

Tomorrow, on Friday, I'm facing one of Finland's best players, Juho Paukko. If I play well, I think I have a good chance to win.

More updates to come...

Short post from a computer in the lobby of Vierumäki sports center in Finland.

I have now been in Vierumäki, the location of the Finnish sports institute 100 miles northeast of Helsinki, for almost one week.

I made the main draw after winning two rounds of qualifying. In the main draw, I managed to beat a German player in the first round 6-3, 6-3. Shortly after i finnished the match, it started to rain and now more than 24 hours later, it is still raining. Hence, the second round which I was supposed to play today got postphoned for Thursday.

The weather really has been miserable for the most part. The temperature has been in between 10-15 degrees C (app. 50-60 Fahrenheit) when it hasn't been raining. The summer here in the north of Europe is coming to an end.

After the tournament here in Finland I am heading back to my new home town Gothenburg and a tournament at my new club Ullevi in central Gothenburg. On Saturday, I get access to my appartment in Gothenburg. Hopefully, I will still be playing the tournament in Finland by then.

As soon as I get my new laptop and move into the appartment, I look forward to write more in the blog.

On Thursday morning 6 am, I'm leaving for Vilnius in Lithuania for two consecutive tournaments on the so called futures tour, the entry level of the pro curcuit.

I went there 4 years ago, a few months before coming to Virgina Tech.

I'm not sure if I'll have access to internet over there, but there should be a way to figure that out. If I won't be able to give updates on the blog, the best way to follow my results is probably by going to www.stevegtennis.com and click on Lithuania on the third column.

Enjoy the rest of the summer!

Tonight, Wednesday, I returned from my tour in the south playing on the national tennis tour.

Over all, I am very satisfied with my trip. Tennis-wise, my results were quite strong, and most importantly, my game got better along the way. It was also great to stay and play with some of my very good friends.

My first stop on the journey was Oskarshamn, a sleepy town of some 25 000 people along the eastern coast in the south of Sweden. Unfortunately, I got sick during my trip down there and had to withdraw from the singles tournament, a draw I think I would have had a good chance of winning. Although I wasn't feeling great at first, I decided to play doubles with my excessively talanted racket-wizard and club mate Robin.

Despite some difficulties in the final, we manged to win the doubles title after saving a match point.

Next stop after Oskarshamn was Västervik, the home town of the Swedish tennis legend and hall of famer Stefan Edberg. Väservik is only about 60 miles north of Oskarshamn along the coast, and also a small town altghough more lively than Oskarshamn.

In the doubles draw my new doubles partner Calle and myself made a heroic effort in the second round saving six match points to reach the semis. However, we lost the final despite winning the first set quite comfortably.

My first round in singles was a tough one, but I escaped with a win in straight sets against my good friend Alex who plays at ETSU. The quarter-final tourned out to be a surprisingly easy task and I manged to win a 6-0, 6-0, a feat far from easy at this level.

The semis against Thams, another good friend of mine, became an epic battle lasting for 3 hours and 20 minutes. I was lucky to hit the top of that net when Thams had a match point in the third set, which made the ball barely bouncing over the net and over his racket. I managed to win the match 7-5 in the third set and could move on to the final the same day.

Mikael, my buddy from the years in Uppsala during high-school, proved to be too tough of an opponent in the final. I lost in straight set, 3-6, 5-7, but I was surprisingly fresh in the body and I though my game worked quite well. If I have to lose, I prefer it happing to great guys such as Mikael.

After almost a week in Västervik, I went with most of the touring group of players to Norrköping, another 60 miles north. The tournament in Norrköping is one of the biggest national tournaments in Sweden with pretty good sum of prize money.

I didn't play any doubles on Norrköping, which considering I had only one day off from the streneous tournament in Västervik was a good thing.

I was seeded 6th and had a bye in the first round. I won both the round of 16 and quaterfinals in straight sets before loosing in the semis to good player with 2x 4-6. It was a good tournament for me. My only dissapointment was my lack of focus on some important point in the semis.

Tomorrow morning, the entire family including including my sisters fiancé are all going north to for a day or two to the Tornio river valley to visit family and enjoy world class cooking at Katkilakoski. Should be fun. I just hope the mosquitos won't be too agressive!

I have had a fanstastic week in Luleå since I came back from Blacksburg. I've been catching up with friends and family, practiced well and just enjoyed being home.

Figuring out my fall has proved not to be an easy task and I have spend quite some time on deciding where to live, what tennis club to play for and what to study, if anything. My ambition for the fall is to put all my focus on the tennis, something I've never had a chance to do before. Yet, I can only practice so many hours per day and I would like to stimulate my intellect in some way to stay sane.

Today, I found out that I got admitted to Chalmer University of Technology in Gothenburg and their program in engineering physics. The only problem is that studying engineering physics full time is tough, and will not allow me to play as much tennis as I would like and definitely not to travel for tournaments. Unless Chalmers can work with me and create an indivudal plan for taking courses, I have to look into different options for the fall.

One alternative is to enroll in independent courses, preferably online. I am about to look into that option right now and see what i can find out.

The next two weeks I will be travelling in the southern part of Sweden playing tournaments on the national tour. It is usually a fun experience (especially travelling with friends) and there is always a chance of winning some prize money.

I know I have not made a great job of updating the blog lately, especially not the English part of it. Hopefully, I can access computers at some public libraries or at friends places,. but I am not sure.

Since I am now back in Sweden and can more easily stay in touch with all of my Swedish friends, it will probably make more sense to write more in English. I am also thinking about making two separate blogs, one in Swedish and another in English.

I do feel I have a lot to write about and I have articles that I like to write. Lately, I really have not had the time to spend in front of the computer. (or more correctly, I have emphasized other activites).

As things settle down later, I hope to get back to my original productivity. Now when I am back in Sweden, I can follow the debate in Sweden more closely. Therefore, I can reflect and comment more on recent events. 

På tisdagen den 3:e juli kom jag hem tll Sverige.

Sista tio dagarna var intensiva minst sagt, men jag hann uppleva väldigt mycket. Att packa allting var inget litet projekt. Och det blev inte speciellt billigt att skicka det jag inte kunde ta med mig hem på flyget, men vissa saker kan man inte slänga bort helt enkelt.

Virginia Tech ligger mitt i bergskedjan Appalacherna. Själva campus ligger på ungeför 600 meters höjd vilket är tillräckligt högt för att vädret påverkar av höjden. Jämfört med andra delar av Virgina är det alltid svalare och mindre fuktigt.

Från campus syns tydligt Bold Knob, ett nästan 1400 meter högt berg som är ett av de högsta i omgivningarna. Under flera år har jag tittat upp mot berget och tänkt mig ta mig dit. På söndagen, dagen innan jag åkte, drog jag och en kompis på en ordentlig cykeltur. Det går en väg som leder upp till en liten sjö nedanför toppen (en av bara två naturliga sjöar i hela Virginia) men den sista biten får man cyckla på en stig. 800 höjdmetrar på cykel är ett bra tränigspass.


 
Vägen upp går längs ett kulligt jordbrukslanskap med öppna ängar och skogspartier.


Framme vid sjön som ligger mindre än 200 höjdmetrar från toppen. Cykeln är en riktigt gammal mountainbike  som jag köpte i Blacksburg och är från sent 80-tal. Det fungerar fint fortfarande.


Toppen


Utsikt österut från toppen


Bye Bye. En sista bild minuterna innan jag lämnade Virgina Tech i måndags. Bilden föreställer Torgesen Bridge,  ett populärt studietillhåll som binder samman biblioteket och Torgesen hall. I bakrunden syns polonerna från War Memorial Chapel som hedrar minnet av studenter och alumner från Virginia Tech som stupat i krig från andra världskriget och framåt.

Sveriges arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin skyltar med en MBA (master of business administration) från Fairfax University Institute- en institution som inte ens är ackriditerad!.

Jag tycker visserligen det är olyckligt som det är i USA och Frankrike, där några få elit-universiet är ett krav för att avancera inom politiken. Många utmärkta politiker saknar erfarenher från högre akademiska studier. Lech Walesa är ett utmärkt exempel. Han är ursprungligen elektriker och ledare för fackföreningen Solidaritet i Polen. På Walesas meritlista finns bland mycket annat 5 år som Polens andra president 1990-1995 och Nobels Fredspris från 1983.

Själv tror ett land mår bäst av att ha politiker med från många olika bakgrunder, för politker ska ju representera folket.

Däremot, som i Littorins fall, inludera en examen från en ytterst tvivelaktig intitution bland meriterna är enbart pinsamt. Låt oss verkligen hoppas att Littorins "examen" inte får någon uppmärksamhet i övriga världen, eftersom det allvarligt skulle ifrågsätta regeringens och, i slutändan Sveriges, trovärdighet.

Var på utflykt till McAfee's mountain i söndags som ligger ungefär 30 minuters bilfärd från Blacksburg. McAfee's mountain ligger längs "the appalachian trail", en vandringsled som sträcker sig genom appalackerna från Georgia i söder till Maine i norr.

Själva vandringen till toppen av McAfee's mountain är ungefär 6 kilometer enkel väg och går genom lövskog med inslag av klippblock. Vandringer startat på 600 meters höjd och toppen logger på strax under 1000 meter. Utsikten från toppen, vars sidor är klippiga, är magnifik. Tyvärr blev det fel på min kamara under utflyketen, men jag hann ta några bilder innan dess.


Efter ha gått längs leden mindre än 100 meter in skogen såg vi en närmare två meter lång svart orm som krälade sig fram i buskaget. Lyckligvis är "Black snakes" inte farliga för människor.



På vägen mot toppen fanns flera klippformationer. Just den här typen av tvärställda klippor är vanliga i appalackerna. Appalackerna är en gammal bergskedja som bildades ungeför för 300 miljoner år sedan och själva bergarten lär vara ungefär 500 miljoner år. De högsta topparna i bergskejdan är ungefär 2000 meter, alltså samma höjd som det svenska bergen. Eftersom USA ligger mycker mer söderut än Sverige är vegitationen i bergen mycket annorluna jämfört med i Sverige.


Det var gott om ödlor som värmde sig i solen.



Angie, min vandringskamrat.



Ungefär halvvägs till toppen.


Utsikt mot nordöst från toppen. Tyvärr var det här sista bilden jag kunda ta innan min kamera lade ner. Jag önskar jag hunnit fånga klipporna på toppen på bild, men jag sparade dem i mitt mentala minne istället! Noterat hur intakt skogen är. I Sverige skulle sannolikt skogen vara ärrad av kalhyggen.

Det var en underbar sommardag. Jag önskar verkligen att jag haft mer tid tidigare till att göra utflykter, man jag ska försöka hinna med så många som möjligt innan jag åker tillbaka till Sverige. Jag känner mig aldrig mer levande än när jag är ute i naturen.

Jag blev uppringd av min lokaltidning Norrbottens-Kuriren tidigt (inte uppskattat) på söndag morgon. De ville följa upp hur stämningen är på Virginia Tech fyra veckor efter tragedin den 16:e April.

Visserligen var jag yrvaken när jag tog emot samtalet och kommer därför inte helt ihåg hur jag svarade på alla frågor. Men jag kommer ihåg så mycket att jag inte sa " all jag känner har varit helt ur gängorna", som det påstås i ingressen. Det är ett "citat" som är mer eller mindre påhittat, vilket gör mig besviken och något kränkt.

Hur personer har hanterat tragdin är högst individuellt. Även om det berört djupt och alla studenter känner en stor sorg är det inte sant att Virginia Tech studenter har inte varit "helt  ur gängorna".

I övrigt var artikeln saklig dock:

Livet efter skotten

USA/LULEÅ, KURIREN.

Studenterna i universitetet Virginia Tech höll examen i helgen, en månad efter skottdramat som ändade livet för flera av dem som skulle varit med.
- Alla jag känner har varit helt ur gängorna efter dramat, berättar Arvid Puranen.

Han är från Luleå och läser matematik vid universitetet och kombinerar studier med tennis på hög nivå. Efter skottdramat där över 30 personer dödades fick han inför svensk press återupprepat berätta om händelsen och om stämningen vid skolan.
Det var i mitten av april i år som en vilsen student utförde dådet och avslutade med att ta sitt eget liv.
Vid den examenshögtid som hölls i helgen berörde alla som hade ordet händelsen och USA:s
president George W Bush hade låtit skicka en hälsning, berättar Arvid Puranen.

Höjd säkerhet
- Det har varit stor polisnärvaro här sedan det hände och själva utredningen har krävt resurser. Inför examen har det rått höjd säkerhetsnivå. Första veckan efter händelsen var man helt chockad, det har varit jobbigt. Det har varit otroligt att se vilken support skolan fått från lokalbefolkningen och andra skolor. Gemenskapen mellan skola, studenter och fakultet har visat sig. Den här händelsen kommer att vara med i skolans identitet för alltid. Alla kommer också att minnas offren, säger Arvid Puranen.
Han berättar att en del studenter lämnade skolan efter skottdramat. Motivationen påverkades klart. Skolan erbjöd den som ville att nöja sig med uppnått betyg istället för att gå vidare. Själv valde han det.
- Jag hade inte motivationen och avslutade. Ingen har läst med samma intensitet som förut.

Minne
Examen för hans del följer dock mitt på sommaren. Senare åker han till Sverige. För att få vara med på den nu avverkade officiella examenshögtiden i helgen hade han begärt och beviljats tillstånd. Arvid Puranen har lagt upp en egen blogg som utöver att kretsa kring tennis innehåller sekvenser med minnestal och en särskild minnessekvens med fotografier på offren.
Dramat i mitten av april hade två faser. Arvid Puranen kom till skolan den dagen kring niotiden på morgonen, senare än tänkt. Han tränade i idrottsanläggningen och först då hörde han talas om den första delen av skottdramat, där ett fåtal personer var involverade. Sedan ombads han och andra som tränade att stanna i idrottsbyggnaden. Han var några hundra meter från händelserna där studenter i andra fasen av dramat mejades ner i sina skolsalar. Han kände ingen av dem som dödades personligen

I fredags tog min collegetenniskarriär slut. Vi förlorade en jämn match mot 31:a-rankade Old Dominion University på University of Virginias Snyder tennis Center med 3-4.

se bilder från slutspelet

Vi vann den inledande dubbelpoängen efter ha vunnit två utav tre matcher. Jag och min dubbelpartner, Yoann Re, vann vår andra-dubbel med 8-5 efter ha lagat under med 3-5. Samtidigt vann vi tredjedubbeln och säkrade dubbelpoängen och inledde singelspelet med ledning 1-0.

Tyvärr gick inte singlarna fullt lika bra. Vi förlorade andra- och femtesingeln ganska snabbt, men lyckades vinna både på sexan och fyran. Vid ledning 3-2 var det bara jag på förstasingeln och Delgado på tredjesingelns kvar och vi behövde en till vinst för att avancera till andra omgången. Tyvärr lyckades ingen av oss vinna.

Jag förlorade 4-6, 4-6 i en tuff match där jag blev breaked vid 4-5 i båda seten. Jag saknade inte lägen, speciellt i andra set där jag hade 4-3 och break, men jag lyckades inte höja mitt spel när det behövdes.  Kan inte säga annat än att jag gav allt i värmen och spelade bra, men inte tillräckligt bra.

Vid 30-40, 4-5 i andra set tänkte jag att det här kan bli min sista poäng i college. Fick till en närmast perfekt träff på serven, men min motståndare fick över returen ändå och efter en lång bollduell missade jag en forehand på längden med några centimetrar.

Bara fåtalet minuter senare förlorade Delgado sin match och vi var utslagna. Ett bittert slut på en ändå bra säsong för laget där vi kvalificerade oss för det nationella slutspelet för den första gången sedan 2002.

Det kändes alldeles tomt inombords. Vi hade verkligen chansen, men vi spelade inte på topp i singel.

Individuellt hade jag en rätt så ojämn säsong. Höstsäsongen var bra, där höjdpunkten var att vinna "regionals" i Philadelphia i slutet av oktober. Jag inledde lagspelsäsongen bra, ända tills jag fick infleuensa som tog mer än tio dagar att hämta sig från. Det tog ett tag att hämta sig, men jag hittade spelet igen vann några bra matcher och klättrade upp på rankingen till 40:e plats. Sedan fick jag en svacka och förlorade tre matcher i rad, visserligen mot bra motstånd. Resten av säsongen var inte vidare lyckad för mig. Jag skadade ryggen under en match mot Univ. of North Carolina och missade två matcher. I och med att jag förlorade min singel i ACC-slutspelet försvann min chans till slutspel definititvt.

Jag licksom laget hade en ojämn säsong. Jämfört med förra året hade vi som lag ett bättre år, men individuellt lyckades jag inte lika bra på våren som året innan då jag tog mig till det individuella slutspelet. Skador och sjukdomar är en förklaring, men långt ifrån hela förklaringen. Jag hade möjligheter och tyckte att jag spelade bra, men till skillnad från förra året lyckades jag inte vinna lika många matcher mot rankade spelare. Jag har aldrig varit bättre förbered och haft bättre förutsättnigar att lyckas. Motivationen var på topp den med.

Nu får jag utvärdera säsongen och fundera på hur jag ska gå vidare. Min karriär är inte slut inom tennisen. Jag kommer satsa vidare med Sverige som bas i höst. Riktigt hur upplägget kommer bli är inte bestämt ännu, men planen är att spela mycket samt studera på sidan om.

bredvid lagkamrat Akil


Träning på UVa:s campus inför slutspelet.

ÅTERKOMMER MED DETALJER SNART

Under tre och ett halvt års tid har jag haft privilegiet att resa runt i USA gratis med tennislaget. Förrutom att ha varit i nästan alla stater i amerikanska södern har jag spelat i bland annat Boston, Florida, Texas, Californien, Washington DC och Ohio. Jag har spelat tennis på anrika universitet som Stanford, Yale, University of Pennsylvania och Brown.

Det låter spännade, och visst har det varit en upplevelse, men inte i närheten av vad det kunnat vara. Med undantag för Californienresan förra sommaren där jag spelade individuellt i slutspelet och min mor och far hälsade på, har jag mest sett hotell, motorvägar och flygplatser och restaurangkedjor.

En typisk resa med laget ser ut som följer: anländer med flyg eller bil och checkar in på ett hotel med laget. Sedan tränar vi, åker tillbaka till hotellet, tar minibussen (gå någonstans är omöjligt) till någon restaurungkedja och äter middag i minst två timmar. Om vi har dag på på bortaplan där vi bara har en träning och ingen match tillbringas den med största sannolikhet på hotellet. Det är frusterande. Visserligen ha vi oftast mycket skolarbete att fokusera på, men många gånger sitter vi bara på rummen och gör ingenting.

Jag önskar verkligen att vi skulle kunna göra någor mer meningsfullt på våra resor mellan matcher och träningar. Idag är vädret underbart, vi tränar inte förrän klockan ett på dagen, terminen är slut och vi befinner oss i ett område i USA som faktisk inte är historielöst. Ändå sitter vi bara på hotellet och jag är den enda som vill göra något annat. Att hitta på något själv är svårt. Man kommer ingenstans i USA utan bil och som spelare har jag inte tillåtelse köra själv.

Efter styrketräning idag på onsdag morgon i Blacksburg ,körde vi till University of Virgnia i Charlottesville, ungefär 20 mil nordost mot Washington DC.

 Idag när vi tränade var det riktigt varmt och fuktigt och imorgon torsdag lär det bli ännu varmare. Eftersom Blacksburg ligger på 650 meters höjd är det ofta lite svalare och mindre fuktigt än i annars i den amerikanska södern. Charlottesville däremot ligger på lägre höjd och det märktes.

På fredag spelar vi första omgången av det nationella slutspelet mot Old Dominion University på Snyder Tennis center på University of Virginias campus. Vid vinst väntar University of Virginia på lördag om det inte mot all förmodan förlorar mot Hampton university i första omgången.

University of Virginia coh Virginia Techs är sedan länge ärkerivaler, både akademiskt och sportsligt. Både Virginia Tech och UVa är statliga universitet och något av staten Virginias flaggskeppsuniversietet. Univ. of Virginia grundades av Thomas Jefferson, USA tredje presisdent, och kan ståta med en imponerande historia. Virginia Tech grundades 1872, ursprungligen som en jordbruks-tekniskt institution med obligatoriska militär utbildning. Traditionellt sett är University of Virginia mer inriktad mot humaniora och medicin medan Virginia Tech har tyngdpunketen på teknik.

Min förhoppning för torsdagen är förutom att ha en bra träning att hinna besöka någon av  de historiska platser som finns i Charlottesville och dess närhet. Många av de avgörande slagen under amerikanska inbördeskriget utspelades i det här området. 

"There's strong. And then there's Army Strong. You thought them right from wrong. You told them they could do anything. Now they want the discipline, leadership training and college benefits that come from being in the U.S Army. If your son or daughter wants to talk about joining, listen. You just might be proud of that have to say."

Titta på bilden och läs texten noggrant och med eftertanke. Bilden föreställer en helsides-annons från magasinet Newsweek den 7:e maj 2007 och säger mer än tusen ord om några av de sidor av USA jag ogillar.

"There's strong. And then there's Army Strong"
Idialet är att vara stark, till och med Arme-stark! USA ska man inte visa några svagheter, utan vara tuff. Man ska kunna jobba 60 timmar i veckan utan att klaga och kvinnor till dagen innan de föder. Som tennispelare spelar det ingen roll hur hög febern är eller hur allvarlig skadan är, spelar man inte är man vek. Inom marknasföring är styrka ett vanligt tema. Bilar ska ha många hästkrafter och allt från huvdvärkstabletter till tandkräm marknadsförs med "maximal strength".

"You thought them right from wrong"
Ingenstans i världen tycks skiljelinjen mellan rätt och fel och ont och gott vara så tydlig som i USA. I en värld med nya strukturer, globalisering och ett ständigt dånade informationsflöde, är det lätt att falla för förenklingar. Dessa förenklingar erbjuder snabba lättförtåeliga förklaring och har använts flitigt av bland andra George W Bush för att beskriva världen samt stämpla USAs fiender som onda. Som universietsstudent finns sällan några gråskalor. Proven består ofta av flervalsfrågor där skillnaden mellan rätt och fel stavas A,B,C eller D.

"Now they want the discipline".
Självdisciplin är förstås en dygd, men minst lika viktigt är att vara lydig. Auktoriteter och överordnade ska inte ifrågasättas, eller tilltalas utan titel och efternamn, vare, sig de är professorer eller tennistränare. Kritisk tänkade är inget som regel uppmuntras, inte ens på universitetsnivå.

"The most important decision start with the most important people"
Bilden är uppenbart arrangerad, med en soldat stående inför stolta föräldrar. Amerikaner blir i allmänhet oberoenda av sina föräldrar mycket senare än i Sverige. Här på Virginia Tech är det inte ovanligt att se påhälsande föräldrar vandra omkring med deras vuxna barn på campus. Career Services, som hjälper studenter ut i arbetslivet, har till och med fått gå ut med en uppmaning till föräldrar att inte delta vid deras barns anställningsintervjuer. I stor utsträckning läser studenterna antingen samma utbildning som deras föräldrar gjorde eller åtmisntone något som föräldrarna godkännt.

Virginia Tech Athletics department har som mål att involvera deras studentidrottare i samhället, främst genom frivillgarbete. Syftet är dels att ge något tillbaka för allt stöd Virginia Tech ånjuter, men också att bidra till studenternas personliga utvecklig. Visserligen får man ibland intrycket att det verkliga syftet främst är att att bidra till Virginia Techs varumärke, men det går inte säga annat än att avsiketen är beundrandsvärd.

En aktivitet vi i tennislaget hjälpt med är "The Christmas Store". I julaffären får individer samt familjer som har en inkomst under fattigdomsdefinitionen (the poverty line) en chans att ta del av julens glädje. Även om vår insats varit begränsad till att bära blivande julklappar och mat för julaffärens "kunder" under ett fåtal timmar varje vinter, har det varit mycket givande.

I USA finns en fattigdom och misär som är svår att förstå som svensk. Bara en kilometer från min lägenhet breder en så kallad "Trailerpark" ut sig bland kullarna. En "Trailerpark är ett bostadområde bestående av mobila huslängor där majorieteten av de boende har mycket låg inkomst. Kunderna på julaffären bor sannolikt till stor del i just trailerparks och en kvalifierad gissing är att de tillhör de ungefär 15 procenten i USA som inte har en sjukförsäkring. Slående för situationen för de fattiga är att den tycks vara så svår att ta sig ur. Utan högskoleutbildning och god hälsa samt med bristande levnadsförhållanden är det svårt att ge ens barn det stöd som behövs för att ta sig ur fattigdomen. Istället förblir högre utbildning , som särskillt i USA är dörren till högre inkomster, aldrig verklighet och "the American Dream" just en en dröm.

Mina lagkamrater kommer i regel från minst välbärgade förhållanden. Förhoppningvis leder våra insatser på julaffären till en större ödmjuket samt uppskatting inför det liv vi lever och möjligheter vi har. En annan förhopping är att det kommer bidra till ett engagemang att hjälpa mindre lyckligt lottade medmänniskor.

I lördags besökte jag tillsammans med laget Roanoke Country Club i staden Roanoke, som ligger ungefär 5 mil från Blacksburg. Även om besöket räknas som en del av vårt "outreach program", var karraktären mycket olik den på julaffären. En country club är ett ställe med en hög årsavgift där medlemmerna kan motionera i form golf, tennis, simning och så vidare, eller bara ta det lugnt, ofta i en exklusiv miljö. Vårt besök på Roanoke Country Club handlade mer om "fundraising" och promotion för laget än att ge tillbaka något till samhället. Istället är det vår coachs förhoppning att någon eller några personer från klubben ska sponsra laget med pengar.

Jag föredrar att hjälpa behövande utan att förvänta sig något tillbaka istället för att mingla och spela social tennis med medelålders på en country club med förhoppning att de ska donera pengar.

Jag har verkligen inget emot människorna på country-clubs i allmänhet. Mina erfarenheter är de är trevliga och vänligt inställda, men två timmar i julaffären lämnar en helt annan känsla i hjärtat än en hel eftermiddag på en country club.

En an mina allra bästa vänner under mina år i USA har varit min lagmakrat Alexey. När han kom till USA för snart tre år sedan från Moskva och Moskow state university kunde kan knappt förstå någonting av vad som sades, ännu mindre göra sig förstådd på engelska. Till en början hade jag, liksom min andra lagkamrater ,svårt att komma överens med Alexey (dock inte de kvinnliga studenterna, därav Sexey-Alexey). Själv trodde jag inte han skulle klara varken skolan eller den rätt så hårda disciplinen vi idrottare lyder under.

Det visade sig snart att jag hade helt fel med det mesta. Alexey visade sig vara både mycket sympatisk och en duktigt student. Tyvärr hade rätt när det gällde disciplinen och olyckligtvis kommer han inte vara med oss när vi spelar i NCAA-slutspelet om 10 dagar.

Med Alex har jag verkligen lärt mig värdet av ge alla en chans och inte döma någon för tidigt.

Ikväll blir sista gången, kanske någonsin, jag kommer se Alex.

Thanks Alexey for everything, it has been quite a journey!

 
Alexey vid min sida i Coconut Grove i Miami tidagre i år.

Sverige radio P3 ringde i söndags för att få en intervju på måndag med mig och en svensk doktorand på Virginia Tech, som en uppföljning till tragedin för på dagen två veckor sedan. Frågorna var ganska vettiga och reporten undvek frågor om vapenlagar och universitets beslut att inte stänga skolan efter första skjutningen, ämnen jag gärna undviker att diskutera, åtminstone så här nära inpå .

Jag var nog lite mer kortfattand i mina svar än min kompanjon som fick lite mer utrymme. I stort gick det bra, men jag önskar att jag fått svara sista frågan om hur tragedin har påverkar Virginia Tech och Blacksburg . Eftersom jag inte fick ge svaret i radio så kommer här en skiss med vad jag skulle kunna tänkas ha sagt om jag fått frågan istället:

"Tragedin för två veckor sedan är något som alltid kommer finnas i Virginia Techs kollektiva medvetande och en börda som alla här kommer att bära tillsammans. Jag är överväldigad över den sammanhållning som studenter, fakultet, personal samt lokalinvånare visat de senaste två veckor. Dessutom har stödet från hela USA, speciellt från andra universiet och collages, varit rörande. Tragedin har bidragit till en ännu bättre samanhållning och jag, liksom mina medstudenter, känner en oherhörd stolthet att vara del Virginia Tech -familjen"

För att höra intervjun klicka här. Länken går till Rond i P3:s sida på sr.se. Klicka på programmet den 30/4. Intervjun börjar ungefär 23 minuter in i programmet.

Ska snart iväg till den årliga banketten för idrottarna på Virginia Tech. Det brukar vara riktigt bra mat och skön stämning. En massa utmärkelser ska delas ut liksom några personer med höga befattningar inom the Athletics department som ska hålla tal.

Den stora behållingen varje är videon med höjdpunkter från alla olika idrotter. Den är mycket bra varje år. Athletics department har flera anställda som enbart jobbar med media och mediaproduktioner vilket märks i kvaliteten. Jag lägger upp en länk till videon så snart den kommer ut.

Nu måste jag försöka knyta slipsen!