Tennisens Eddie "the Eagle"
För att lyckas på tennistouren och slå sig in på den professionella cirkusen krävs inte bara talang utan även en dåres envishet och tro på sig själv.
Det finns alltför många exempel på spelare som har både talang och självförtroende, men inte vilja att lägga all den energi och fokus som krävs. Lika så finns spelare som har vilja och talang men som aldrig upphör tvivla på sig själva och gång på gång sviktar när det verkligen gäller.
Kanske den mest intressantaste kategorin är spelare som besitter en dårkatig envishet och tro på sig själva, men som fullständigt saknar det mest fundamentala: talangen och att spela tennis.
Under mina år som tennisspelare har jag stött på ett fåtal slående exempel där ihärdigheten och självtilliten aldrig tycks sina.
I Portugal i januari i år fick märkligt nog en amerikansk spelare wild cards, friplatser, till två huvudtävlingen i två veckor i rad. Att en utlänning får ett wild card till huvudtävlingen är visserligen inte ovanligt, men att få två veckor i rad efter att förlora den första veckan 0-6, 0-6 är häpnadsväckande. Några dagar senare fick jag förklaringen av hans coach som jag lärt känna under åren i USA: Spelaren "köper" wild cards till tävlingarna, det vill säga mutar sponsorer som sitter på tilldelade wild cards.
Under de senaste åren har spelaren tilldelats ett stort antal "oförklarliga" wild cards, även i större tävlingar, och förlorat i första omgången i samtliga tävlingar, allt som oftast utan att ens vara nära. Att köpa wild cards är inte billigt och definitivt regelvidrigt. När förlusterna radas upp en efter en kan man undra var drivkraften att köpa ytterligare en friplats kommer ifrån.
En av mina favoriter på touren är letten Sipkovs. Under flera års tid har han dykt upp med jämna mellanrum på turneringar i Europa för att spela kvaltävlingar. Riktigt vad som motiverar en familjefar på 34 år att spela tävlingar ute i Europa efter att ha vunnit EN match i kvalet på 37 tävlingar (varav 18 förluster blev 2x 0-6) är ett mysterium.
Sipkovs och den amerikanska wild card- uppköparen sällar sig till den skara idrottare som inkluderar: Eddie "The Eagle", det Jamaicanska bob-laget (se filmen Cool Runnings om laget!) och Eric "The Eal".
Det är lätt hänt att skratta gott åt dessa anmärkningsvärt oskickliga utövare, men faktum är att de har mycket gemensamt med övriga idrottare. Liksom en överväldigande majoritet av planetens idrottare kommer de aldrig vinna några titlar. Istället sällar de sig till den redan stora skara som tagit fasta på Pierre De Coubertins informella olympiska motto: "Det viktigaste är inte att vinna, utan att delta".
Och var går gränsen för "anmärkningsvärt oskickligt"? Federer, Nadal och övriga världsspelare skulle nog mycket väl kunna fälla några "mindre uppmuntrande" kommentarer om de fick se mig kämpandes på future-tourens kvaltävlingar. 
Eddie "the Eagle" i Calgary efter backhoppstävlingen. (Photo: Gray Mortimore/Allsport)
Se Eddie the Eagle hoppa i Calgary-OS 1988
Luleå Hockey och Mikael Renberg
Det är förstås omöjligt att veta vad som verkligen har hänt mellan de två parterna, men oavsett vad som verklig har hänt går det att säga ett och annat.
Mikael Renberg har förstås betytt oehört mycket för Luleå Hockey genom åren och det är mycket olyckligt att han nu beslutar att lämna klubben. Det är möjligt att Renberg är väldigt tjurig av sig vad det gäller kontraktsförhandlingar, inte minst med tanke vad som hände när han lämnade Luleå för att återvända till NHL för några år sedan. Jag har visserligen inte följt Renbergs uttalanden i media, men det framstår som om han har bidragit till en negativ bild av Luleå hockey, vilket är onödigt.
Jag läste idag LHF:s officella kommentar om "Renberg-affären", och den gjorde mig mycket besviken. Till att börja med är kommentaren skriven på förvånadsvärt dålig svenska och är fylld med klyschor som "ta bladet från munnen" och "sätta ned foten", vilket tyvärr ger ett oseriöst intryck. Det gör inte saken bättre att ge kommentaren en titel som tar i anspråk att förmedla den sanna version, efter som just sanningen i en sådan här konflikt är ett högst relativt begrepp. Genom att ange Obol-affären som anledning till Renbergs flytt, tycks Luleå Hockey frånsäga sig ansvaret. Oavsett vilken roll Obol-fiaskot spelade i konflikten måste det ha funnit en möjlig lösning, särskillt med tanke på att både LHF och Renberg blivit blåsta.
Vidare finns det ingen anleding att ställa frågor i ett officiell uttalande: "Varför har han uppträtt på det sätt han gjort? Är det ett uttryck för beslutångest i ett läge där karriären börjar vara över eller har han haft andra motiv? " Det ger en änn mer oseriös bild av LHF. Ett uttalande bör inte uppmuntra spekulationer, utan ge svar.
LHF har inget att vinna på att ge förmedla en dålig bild av Renberg. Det enda som uppnåts med uttalandet är att skadad deras eget anseende.
Att som Renberg tala öppet om att stämma Luleå Hockey är också det ett misstag. Även om Renberg anser sig ha mycket goda skäl till att ställa Luleå inför rätta (vilket inte kan uteslutas) bör det ske på ett diskret vis och inte pratas i medier om.
Jag anser att den part som kan lägga sig bråket bakom sig först, har mest att vinna i det här skedet.
Luleå Hockey kommer sakna Renberg, det råder det inget tvivel om. Men, jag är rädd för att han skulle ha saknats även om han spelat kvar för Luleå. Så pass skadebenägen Renberg varit på senare år,är det inte osannolikt att han kommer vara skadad en stor del av säsongen oacsett om han spelar för Luleå eller Skellefteå.
Jag önskar Renberg lycka till och jag kommer inte stämma in i buropen i Coop arena om jag får möjliget att se Renberg i Coop arena under jullovet!
