Del 1: Resa till okänd destination
Jag tillhör den första generationen som vuxit upp med informationssamhället. För oss har det alltid varit självklart att praktiskt taget all information finns lättillgänglig. Vet vi inte när bussarna går, hur mycket en flygbiljett kostar till Australien, eller vad en viss kulturskribent anser om Torgny Lindgrens senaste alster, kan vi hitta svaret- och det snabbt. För många är tillgång till internet en förutsättning att klara det dagliga livet och en krånglande internetanslutning leder till något som definitionsmässigt nog inte ligger långt från abstinensbesvär.
Även om informationsrevolutionen har gett oss tillgång till en offantlig mängd information och tjänster finns det frågor vars svar vi inte förmår hitta lika enkelt på internet. Hur kommer arbetsmarknaden att se ut om 10 år? Kommer jag trivas som anställd på ett teknikföretag? Vad förväntas av mig som nationalekonom? En del frågor hittar vi inte svaret på alls. Andra svar kan man enbart fall skönja med hjälp av god självkännedom.
Förutsatt att en individ besitter information om vad de olika vägvalen innebär för framtiden, behöver inga val vara svåra.
Ofta idag är situationen just så, det vill säga att vi kan skaffa oss ett bra underlag innan vi tar beslut. När vi funderar på att resa ut i världen kan vi hitta information om olika resmål i allt från resedagböcker till utrikesdepartementets websajt. Redan innan vi anländer till vårt valda resmål, har vi därför en en god uppfatting om hur det kommer te sig.
Utbildning kan liknas vid en flygresa som tar oss till en destination vilken erbjuder en viss arena av jobb. Men till skillnad mot en rent fysisk resa vi vet lite om hur vår destination kommer ser ut. Vilken verkligen kommer vi verkligen stöta på när vi stiger ur kabinens trycksäkra miljö och stiger ut i arbetslivet?
Just denna osäkerhet om vår destination, tror jag är del av förklaringen till handlngsförlamningnen hos den väntande generationen. Vi har vant oss att kunna ta beslut med fullgott underlag och på så vis tro oss ha kontroll över framtiden. När vi inte längre har tillgång till all den information vi önskar, faller vår normala besluts-process sönder. Därför väntar vi istället. Vi väntar tills vi tror oss veta mer.
Ökning av tillgängligt beslutsunderlag är tydlig bara på det senaste årtiondet efter internets genomslag. Än mer slående blir den om man blickar längre tillbaka i tiden. I början av 1900-talet reste min farfars far, Karl Puranen, från Finland till Michigan, USA, där han stannade i fem år och arbetade i en koppargruva. Karl flydde Finland, som ännu var oberoende av Ryssland, och en inkallningsorder från den ryska militären att delta i det Rysk-Japanska kriget. Mer än hundra år senare reste jag till USA för att studera och spela tennis i fyra år. Jag övervägde väldigt noga om jag i huvudtaget skulle åka och i så fall till vilket universitet. När jag väl tagit ett beslut var det på ytterst god grund efter rätt omfattande informationssökning. Sannolikt hade min farfars far, i motsatts till migsjälv, mycket liten kännedom av vad som väntade honom när han klev av båten i Nordamerika. Men att ta beslut med knapphändig information tillhörde Karls vardag.
Med all tid och möda vi idag tar på oss att försöka samla bra underlag inför viktiga beslut, kan man undra om det verkligen leder till bättre beslut.
Min egen erfarenhet är att jag har tagit beslut i mitt liv som senare visat sig vara väl avvägda. Dock har jag ännu inte rikitgt bestämt mig för vad jag ska inrikta mina studier på- jag väntar fortfarande. Är mina bra val en produkt av jag haft mycket information tillgänglig? Eller är det egentligen så att det fanns flera vägval som skulle passat mig lika bra?
Jag tror att vi många gånger ödslar tid på att välja meller alternativ som i realiteten är lika bra. Skillnadena är inte större än att slumpen många gånger ger ett större utslag än alla extra timmar, eller ibland år, vi försöker finna det allra bästa valet. För att åter anknyta till mina år i USA, hade jag flera alternativ innan jag åkte och våndades över att välja, varpå jag investerade mycket tid på att försöka få en så klar bild som möjligt. När jag väl kom dit visade det sig att den största enskilda faktorn som bidrog till min upplevelse på college var mina lagkamrater- en faktor som jag omöjligen kunda skaffa mig en uppfattning om på förväg. Dessutom byts lagkamrater ut varje år allt eftersom de tar examen.
Även om vi antar att vi idag tar bättre beslut idag som tack vara bättre underlag, är det värt investeringen i tid och pengar? Med tanke på att en som tar en examen i 25-årsåldern förväntas jobba i 40 år, kan det inte vara värt att vänta några år och känna sig för innan man bröjar på en utbildning? Ett sådant resonemang bygger på tre antaganden vilkas giltighet och värde kan diskuteras. Det första antagandet är att det verkligen existerar ett bästa alternativ och att vi genom att samla tillräckligt med underlag kan identifiera det. Det andra är att det är värt den ekonomiska förlust det innebär att skjuta upp studierna och därmed inträdet på arbetsmarknaden. Ett tredje antagande är att val vi gör tidigt i livet kommer begränsa oss i framtiden. Sanningen är nog, att oavsett vart vår första resa bär, kan vi med hjälp av vår egen intuition och slumpen hamna någon helt annanstans.
Artikelserie: I väntan på ett kall
Aldrig förut har en generation unga svenskar upplevt en liknande frihet att välja väg i livet. För de som tänker sig högre studier finns ett nästan oändligt antal universitetsutbildningar att välja mellan. Men gör alla möjligheter oss verkligen friare, eller utgör valen egentligen en börda? Och reagerar vi rationellt inför de valsituationer vi ställs inför?
Dessa är några av de frågar jag försöker besvara i en serie artiklar, alla med anknyting till val av studier vilken är en fråga som i högsta grad är aktuell för mig själv.
Människor reagerar, liksom i allt övrigt, olika på situationer i livet beroende på personlighet, omgivning och omständigheter. Endel tycks mest driva med vinden medan somliga finner de flesta livsvalen, inklusive eventuella studier, självklara.
Den här artikelserien handlar inte om dem som redan har vägen klar för sig, utan om den generation unga svenskar som väntar. En generation som inte kan sätta ned foten och börja vandra, utan blir kvar i väntan på ett kall.
Under de senaste åren har det slagit mig hur betydande den gruppen unga svenskar som väntar är.
Väntan kan ta sig många olika uttryck och är inte sällan en omedveten handling. Själv åkte jag till USA och studerade medan jag spelade tennis för universietetslaget i fyra år. Under mina år hann jag byta inriktning på mina studier tre gånger, innan jag bestämde mig för att ta en examen i matematik. Inte för att jag hade ett särskilt intresse för matte, utan genom att välja ett ämne med brett användningsområde kunda hålla så många dörrar öppna som möjligt, och därmed skjuta valet ytterligare på framtiden.
Andra väljer att jobba och gör av sig med pengarna på långa resor i fjärran länder, allt i väntan på insikt eller åtminstone en fingervisning. Ytterligare en grupp tror att bara en väg, ett yrke eller utbildning, kan göra dem lyckliga. Ironiskt nog är det ofta är det en utbildning de inte ens kan komma in på som de trånar efter. Ett talande exempel är en bekant som fortfarande 4 år efter studenten läser på komvux för att uppnå 20.0 och med lottens hjälp möjligen ta sig in på läkarutbildningen.
Varför har så många så svårt att ta ett beslut om studiväg? En förklaring är förstås att är utbudet av utbildningar och karriärvägar är större än det någonsin varit. Detta som en logisk följd av divergeringen av näringslivet och uppkomsten av nya kunskapsområden. Men ökningen av valmöjligheterna utgör snarare en förutsättning för beslutsångest än en egentlig förklaring. För hur förklarar man annars att normen i USA, där åtmistone priviligerade unga ånjuter än mer valmöjligheter, är att gå raka vägen från gymnasiet till college och ha ett jobb innan 23 års ålder?
Det finns förstås inga enkla svar på frågan, men jag tror mig kunna ringa in några orsaker till beslutsvåndan i kommande artiklar.
