Artikelserie: I väntan på ett kall
Aldrig förut har en generation unga svenskar upplevt en liknande frihet att välja väg i livet. För de som tänker sig högre studier finns ett nästan oändligt antal universitetsutbildningar att välja mellan. Men gör alla möjligheter oss verkligen friare, eller utgör valen egentligen en börda? Och reagerar vi rationellt inför de valsituationer vi ställs inför?
Dessa är några av de frågar jag försöker besvara i en serie artiklar, alla med anknyting till val av studier vilken är en fråga som i högsta grad är aktuell för mig själv.
Människor reagerar, liksom i allt övrigt, olika på situationer i livet beroende på personlighet, omgivning och omständigheter. Endel tycks mest driva med vinden medan somliga finner de flesta livsvalen, inklusive eventuella studier, självklara.
Den här artikelserien handlar inte om dem som redan har vägen klar för sig, utan om den generation unga svenskar som väntar. En generation som inte kan sätta ned foten och börja vandra, utan blir kvar i väntan på ett kall.
Under de senaste åren har det slagit mig hur betydande den gruppen unga svenskar som väntar är.
Väntan kan ta sig många olika uttryck och är inte sällan en omedveten handling. Själv åkte jag till USA och studerade medan jag spelade tennis för universietetslaget i fyra år. Under mina år hann jag byta inriktning på mina studier tre gånger, innan jag bestämde mig för att ta en examen i matematik. Inte för att jag hade ett särskilt intresse för matte, utan genom att välja ett ämne med brett användningsområde kunda hålla så många dörrar öppna som möjligt, och därmed skjuta valet ytterligare på framtiden.
Andra väljer att jobba och gör av sig med pengarna på långa resor i fjärran länder, allt i väntan på insikt eller åtminstone en fingervisning. Ytterligare en grupp tror att bara en väg, ett yrke eller utbildning, kan göra dem lyckliga. Ironiskt nog är det ofta är det en utbildning de inte ens kan komma in på som de trånar efter. Ett talande exempel är en bekant som fortfarande 4 år efter studenten läser på komvux för att uppnå 20.0 och med lottens hjälp möjligen ta sig in på läkarutbildningen.
Varför har så många så svårt att ta ett beslut om studiväg? En förklaring är förstås att är utbudet av utbildningar och karriärvägar är större än det någonsin varit. Detta som en logisk följd av divergeringen av näringslivet och uppkomsten av nya kunskapsområden. Men ökningen av valmöjligheterna utgör snarare en förutsättning för beslutsångest än en egentlig förklaring. För hur förklarar man annars att normen i USA, där åtmistone priviligerade unga ånjuter än mer valmöjligheter, är att gå raka vägen från gymnasiet till college och ha ett jobb innan 23 års ålder?
Det finns förstås inga enkla svar på frågan, men jag tror mig kunna ringa in några orsaker till beslutsvåndan i kommande artiklar.
