Grusade förhoppningar
Under tre och ett halvt års tid har jag haft privilegiet att resa runt i USA gratis med tennislaget. Förrutom att ha varit i nästan alla stater i amerikanska södern har jag spelat i bland annat Boston, Florida, Texas, Californien, Washington DC och Ohio. Jag har spelat tennis på anrika universitet som Stanford, Yale, University of Pennsylvania och Brown.
Det låter spännade, och visst har det varit en upplevelse, men inte i närheten av vad det kunnat vara. Med undantag för Californienresan förra sommaren där jag spelade individuellt i slutspelet och min mor och far hälsade på, har jag mest sett hotell, motorvägar och flygplatser och restaurangkedjor.
En typisk resa med laget ser ut som följer: anländer med flyg eller bil och checkar in på ett hotel med laget. Sedan tränar vi, åker tillbaka till hotellet, tar minibussen (gå någonstans är omöjligt) till någon restaurungkedja och äter middag i minst två timmar. Om vi har dag på på bortaplan där vi bara har en träning och ingen match tillbringas den med största sannolikhet på hotellet. Det är frusterande. Visserligen ha vi oftast mycket skolarbete att fokusera på, men många gånger sitter vi bara på rummen och gör ingenting.
Jag önskar verkligen att vi skulle kunna göra någor mer meningsfullt på våra resor mellan matcher och träningar. Idag är vädret underbart, vi tränar inte förrän klockan ett på dagen, terminen är slut och vi befinner oss i ett område i USA som faktisk inte är historielöst. Ändå sitter vi bara på hotellet och jag är den enda som vill göra något annat. Att hitta på något själv är svårt. Man kommer ingenstans i USA utan bil och som spelare har jag inte tillåtelse köra själv.
Det låter spännade, och visst har det varit en upplevelse, men inte i närheten av vad det kunnat vara. Med undantag för Californienresan förra sommaren där jag spelade individuellt i slutspelet och min mor och far hälsade på, har jag mest sett hotell, motorvägar och flygplatser och restaurangkedjor.
En typisk resa med laget ser ut som följer: anländer med flyg eller bil och checkar in på ett hotel med laget. Sedan tränar vi, åker tillbaka till hotellet, tar minibussen (gå någonstans är omöjligt) till någon restaurungkedja och äter middag i minst två timmar. Om vi har dag på på bortaplan där vi bara har en träning och ingen match tillbringas den med största sannolikhet på hotellet. Det är frusterande. Visserligen ha vi oftast mycket skolarbete att fokusera på, men många gånger sitter vi bara på rummen och gör ingenting.
Jag önskar verkligen att vi skulle kunna göra någor mer meningsfullt på våra resor mellan matcher och träningar. Idag är vädret underbart, vi tränar inte förrän klockan ett på dagen, terminen är slut och vi befinner oss i ett område i USA som faktisk inte är historielöst. Ändå sitter vi bara på hotellet och jag är den enda som vill göra något annat. Att hitta på något själv är svårt. Man kommer ingenstans i USA utan bil och som spelare har jag inte tillåtelse köra själv.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej
Bra reflektioner men är du inte för antiamerikansk.
Skriv om något som du tycker är bra och som inte finns i Sverige.
Postat av: Karro Söör
Hej! Mycket intressant läsning, känner precis igen mig! SÅ kul att höra det från någon annan för det är verkligen precis såhär det är haha! Klockrent!
Trackback
