puranen

Sydvästra Virginia där Blacksburg och Virginia Tech är beläget , består till stor del av skogsbeklädda berg och gröna kullar. Möjligheterna till att göra utflykter är nästan ändlösa. Tyvärr är har jag inte haft tid under mina år här att vistas i naturen så mycket som jag skulle vilja, men några gånger har det blivit i vart fall.

Det här bilderna som togs idag, lördagen den 28:e April, är från "The Cascades" - Vattenfallen i Giles County inom Jefferson National Forrest som ligger ungefär 2 mil från Blacksburg. Det är en verklig fin tur i stundtals ganska brant terräng där man följer en å längs en ravin upp till ett dryg 20 meter högt vattenfall.

Fram till upptäckten av den nya planeten runt Gliese 581 har man enbart hittat större gasartade planeter liknade Jupiter och Neptunus i vårt solsystem. Gasjättar, som de ofta kallas, har knappast förutsättningar för liv demsjälva, även om dessa planeter kan ha månar med bättre förutsättnigar. Därför är det mycket glädjande att astronomer hittad en planet som inte är en gasjätte, utan en jordliknande planet med en genomsnittstemperatur som beräknas vara mellan 0 och 40 C, alltså i rätt intervall för flytande vatten vilken anses vara den viktigsate förutsättningen för liv.

Förra sommaren lästa jag med stort intresse planetforskaren David Grinspoons bok "Lonely Planets-The natural philosophy of alien life", som handlar just om möjligheterna till liv utanför jorden. Boken återväckte mitt intresse för rymden och främmande livsformer och gav mig många nya insikter.

En av flera intressanta frågeställningar Grinspoon presenterar handlar om varför männskligheten hittils veterligen inte kontaktas av främmande civilisationer. Med tanke på att männskligheten har sänt ut "artificiella" radiovågor i universum sedan tidigt 1900-tal borde civilisationer inom 50 ljusårs radie från jorden ha möjlighet att kommunicera med oss. Visserligen är 50 ljusår litet med astronomiska mått, men om intelligent liv i universum är relativt vanligt förekommande, borde vi inte ha fått en hälsning vid det här laget redan?

Grinspoon spekulerar i flera förklaringar till denna paradox. En förklaring är helt enkelt förstås att intelligent liv är mycket ovanligt, eller inte ens existerar utanför jorden. En annan förklaringar kan vara att civilisationer redan har kontaktat oss, men vi inte kan förstå deras meddelande på grund av skillnader i kommunikationssätt. Grinspoon avfärdar däremot bestämt möjligheten att intelligent liv redan skulle ha etablerat kontakt med mänskligheten men att denna kontakt mörklagts.

Jag fann två teorier särskillt spännande, men samtidigt skrämmande. Den första teorien föreslår att enbart civilisationer som isolerar och mer eller mindre gömmer sig i universum överlever. Varför? Jo, därför civilisationer som ger sig till känna faller offer för mer avancerade och aggresivt sinnade civilisationer. Om det ligger någon sanning i teorin är det ett dåligt tecken för oss jordbor eftersom vi som sagt sänt signaler ut i rymden i nästan 100 år. En annan möjlighet är att avancerade civilisationer har väldigt kort livslängd. Om civilisationer i regel har kort livslängd innebär det minst två saker för chanserna till kontakt: 1. Antalet civilisationer vid en given tidpunkt kommer att vara lägre och 2. Kort livlängd innebär mindre tid till att etablera kontakt. Även teorin om kort livslängd bådar illa för männskligheten eftersom den föreslår att vi går mot en relativt snar undergång.

Det är med största spänning jag kommer följa sökandet efter liv i universum. Med tanke på att antalet galaxer är i storleksordingen miljarder liksom antalet stjärnor i varje galax, kan vi rimigtvis vara ensamma? Jag tror inte det. På grund av de oföreställbara avstånden i universum kanske vi aldrig kommer i kontakt. Om vi en dag får kontakt , kommer våra nyfunna "vänner" vara vänligt sinnade? Förhoppningsvis kommer de kunna hjälpa oss, männskligheten, besvara frågan den världsberömda fysikern Stephen Hawking ställde nyligt: "Hur ska männskligheten överleva de kommande hundra åren?"

Facebook har varit ett fenomen i flera år bland college-studenter i USA. Nu tycks det som om facebook börjar få fäste i Sverige också. I mångt och mycket handlar facebook om en sak - "stalking". Med andra ord är facebook ett sätt att skugga ens vänner och bekanta och lista ut så mycket som möjligt vad som försigår i deras liv. Dessutom är det ovärderligt för att hitta information om personer som man inte riktigt känner ännu men är intresserad av att bekanta sig med.

Facebook är faktiskt förvånandsvärt underhållande. När jag först kom i kontakt med facebook för tre år sedan var jag övertygad om att det var en snabbt övergående fenomen, men redan efter ett år var obligatoriskt bland studenterna. I jämförelse med andra sociala "communities" erbjuder facebook väldigt mycket och på ett mycket smidigt sätt.

På ett vis känns det olyckligt att facebook nu är öppet för alla, inte bara college-studenter som det var ursprungligen. Zuckerberg, datasnillet på Harvard som startade facebook, har dock kommit på ett mycket bra sätt att behålla den ursprungliga känslan av tillhörighet med medstudenter. Genom att tillhöra olika nätverk drunknar man inte bland alla användare och man får en egen "pool" av bekanta.

Det ska bli intressesant att se hur facebook kommer utvecklas i framtiden. Som det är nu utgör facebook en av grundpelarna i collegestudenternas dagliga liv. Innebär dess medlemsexplotion att ursprungliga användare börjar leta efter något nytt, eller kommer facebook kunna utvecklas ytterligare och samtidigt behålla de nuvarande användarna?

To begin with, let's state some facts. The IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) is an organization formed by World Meteorological Organization United Nations Environment Programme in 1988. In the most recent report, which will be published later this year after six years of work, more than 800 leading climate scientists and some 2500 expert reviewers have contributed to the most comprehensive report on climate change up to date. So far, only the summary has been released in order to offer an overview of the findings. In contradiction to what was stated in "Global Warming in the spotlight", the summary is written by participating scientists, not bureaucrats. The Fraser Institute, which recently released a document criticizing the IPCC report and its conclusions, is not a scientific institute, but a right-wing Canada based think tank receiving funds from several corporations, including Exxon Mobile. The scientists of the Fraser institute consists of a mixed group of people where some have connections to various fossil fuel corporations and others are not even working in fields related to climatology (for more information and references, see www.desmogblog.com). Adding that the think tank American Enterprise Institute, as recently disclosed by the British newspaper The Guardian, offers a $10 000 reward for any scientists criticizing the IPCC report, should leave no doubts who should be considered more credible; the over 800 scientists behind the IPCC report or the 61 authors of the document by the Fraser Institute.

One common misunderstanding is that IPCC is not open to deviating views. In fact, one of the strengths of the IPCC reports are that they tend to be on the conservative side and are carefully formulated to express the least common denominator in the research community. Another misapprehension of the IPCC report is that it does not discuss natural explanation such as increased intensity of the sun radiation. As a matter of fact, variations in the sun activity as well the orbit of earth are discussed, but dismissed as explanations of the recent global warming.

The IPCC report summary, which can be found at www.ipcc.ch, states that the global warming measured over the last century to at least 90 percent certainty is induced by human activity where emission of carbon dioxide is the most significant contributor. It predicts a global warming ranging from app. 4 to 10 F if the current trend of increasing emissions continues. On a planet already under stress due to a growing population and an ever-increasing extraction of natural resources, a raise of the temperature of such magnitude will impose very severe consequences.

Instead of arguing about an issue already settled within the scientific community as well as outside the U.S, collective actions to decrease human impact needs to be taken immediately. As one of only two nations, the U.S has not signed the Kyoto agreement which maps out a route for decreasing emissions. As the country with the highest emission, both in total terms and per capita, an agreement without the U.S lacks the strength it would need. Equally important, the ignorance of the U.S, gives signals to raising industry nations such as China and India that climate change need not to be taken seriously.

It is not too late to take action on climate change. The IPCC summary shortly discusses different scenarios depending on how future emission will develop. In the thorough "Stern Review" written for the British government, renowned economist Sir Nicholas Stern shows that the cost of acting today is substantially lower than suffering severe future consequences of a passive climate policy. Sustainable development, of which Global warming is one aspect, is not called the greatest challenge of our time for no reason. Despite the difficulties, the least we owe future generations is to try our best.

Arvid Puranen

Senior, Mathematics

In order to allow my English-speaking friends to read my blog, it is my ambition to post some of my entries in English and collect them in a special folder. Although I have spent several years in the U.S and I probably write at least "academic English" at a level of a native speaker, Swedish remains my language of choice. I simply have a greater vocabulary and a better feel for the language which allows me to express myself more freely and naturally in Swedish.

Virginia Tech has been my home for three and a half years by now. I have had the privelige to get to know many truly amazing people. I do hope that I can stay in touch with as many of them as possible and hopefully some day see them again. 

På tisdagen, bara en dag efter tragedin, samlades alla 10 spelare i Virginia Techs tennislag hos Coach Thompson. Alla var mer eller mindre utmattade, både emotionellt och fysiskt.

Flera av oss blev kontaktade av medier i våra hemländer nästan omgående efter att nyheten om tragedin nått ut. Utan att ana onåd gav jag en kort intervju till en av de större tidningarna i Sverige. Därefter ringde telefonen oavbrutet. Nästa morgon, på tisdag, vaknade jag, gick ur rummet och snubbalde på kablar till en TV-kamera- i vårt kök. De spanska medierna gav inte Albert, en av mina tre kombos, en lugn stund. Telefonen ringde hela dagen tills vi drog ut sladden.

Efter alla utmattade intagit en lättare lunch hos Coach, ställde Coach frågan all väntade på: Ska vi åka till ACC-slutspelet?

The Atlantic Coast Conference (the ACC) är en av USAs mest prestigefyllda idrotts-ligor på universitetsnivå. Den består av en sammanslutning av 12 universitet i östra USA från Boston College i norr till University of Miami i söder som alla tävlar i NCAAs division 1. Slutspelet i tennis skulle inledas på torsdagen den 19:e april i Cary, North Carolina, ungefär 4 timmars bilfärd söderut från Blacksburg.

Svaret blev ja. Efter en viss tvekan stämde alla in; vi skulle åka till Cary och spela slutspelet. Vi hade haft en ojämn säsong kantad av skador och sjukdomar på nyckelspelare, inklusive mig själv. Trots det hade vi vunnit mot flera högt rankade lag och klättrat högre än på länge på den nationella rankingen. En vinst i ACC-slutspelet skulle med största sannolikhet innebära en säkrad plats i det nationella slutspelet för första gången sedan 2002. Men tankarna kretsade inte runt chanserna till slutspel. Istället kände många av oss att vi behövde åka om enbart för att representera Virginia Tech. Så vi åkte på onsdagen med sörjebindlar runt armarna och Virginia Tech -flaggan vajande på minibussen.

Hur gick det då? Jo vi vann första matchen. På något vis lyckades vi besegra North Carolina State i första omgången, trots att jag förlorade min förstasingel. Dagen efter förlorade vi mot University of North Carolina, rankad sexa i landet, i en tuff match där jag återigen förlorade. Tyvärr började min ryggskada från helgen innan göra sig allt mer påmind och i och med förlusten förstörde jag definitivt mina chanser att spela i de individuella nationella mästerskapen som jag gjorde i 2006.

Charmen med lagtennis är att man kan förlora själv, och ända vara en vinnare. Trots lagförlusten mot UNC i andra omgången lämnade vi alla Cary som vinnare. Tragedin på måndagen låg fortfarande som en tung dimma över hela laget, men åtminstone för en stund kunde vi tänka på något annat när vi började bilfärden norrut mot bergen och Virginia Tech.

Efter vinsten mot North Carolina State University. Eftersom det regnade på vår ordinarie spelplats utomhus, fick vi flytta in till University of North Carolinas inomhus-anläggning.

Det har varit en lång vecka i Blacksburg. Den 16:e April beslöts sig en student på "mitt" universitet, Virginia Tech, att ta med sig 28 studenter och 4 professorer med sig i döden. Det är en enorm tragedi som jag ännu inte kan ta till mig, ännu mindre förstå. Den första chocken har lagt sig, men tankarna tycks inte vilja släppa taget. Minnena kommer alltid att finnas kvar.

Virginia Tech kommer att hämta sig, men det kommer ta tid. Jag är mycket imponerad och rörd av den hjälpsamhet och omtanke som andra universitet, alumni och allmänheten har visat. Det sätt som studenterna har hållit ihop, hjälpt varandra och visat sin stolthet får Virginia Tech är enastående. Vi, the Hokies, kommer alltid bära denna börda tillsammans. Det är vår förhopping att Virginia Tech inte först och främst kommer sammanknippas med tragedin, Virginia Tech är så mycket mer.