puranen

På tisdagen, bara en dag efter tragedin, samlades alla 10 spelare i Virginia Techs tennislag hos Coach Thompson. Alla var mer eller mindre utmattade, både emotionellt och fysiskt.

Flera av oss blev kontaktade av medier i våra hemländer nästan omgående efter att nyheten om tragedin nått ut. Utan att ana onåd gav jag en kort intervju till en av de större tidningarna i Sverige. Därefter ringde telefonen oavbrutet. Nästa morgon, på tisdag, vaknade jag, gick ur rummet och snubbalde på kablar till en TV-kamera- i vårt kök. De spanska medierna gav inte Albert, en av mina tre kombos, en lugn stund. Telefonen ringde hela dagen tills vi drog ut sladden.

Efter alla utmattade intagit en lättare lunch hos Coach, ställde Coach frågan all väntade på: Ska vi åka till ACC-slutspelet?

The Atlantic Coast Conference (the ACC) är en av USAs mest prestigefyllda idrotts-ligor på universitetsnivå. Den består av en sammanslutning av 12 universitet i östra USA från Boston College i norr till University of Miami i söder som alla tävlar i NCAAs division 1. Slutspelet i tennis skulle inledas på torsdagen den 19:e april i Cary, North Carolina, ungefär 4 timmars bilfärd söderut från Blacksburg.

Svaret blev ja. Efter en viss tvekan stämde alla in; vi skulle åka till Cary och spela slutspelet. Vi hade haft en ojämn säsong kantad av skador och sjukdomar på nyckelspelare, inklusive mig själv. Trots det hade vi vunnit mot flera högt rankade lag och klättrat högre än på länge på den nationella rankingen. En vinst i ACC-slutspelet skulle med största sannolikhet innebära en säkrad plats i det nationella slutspelet för första gången sedan 2002. Men tankarna kretsade inte runt chanserna till slutspel. Istället kände många av oss att vi behövde åka om enbart för att representera Virginia Tech. Så vi åkte på onsdagen med sörjebindlar runt armarna och Virginia Tech -flaggan vajande på minibussen.

Hur gick det då? Jo vi vann första matchen. På något vis lyckades vi besegra North Carolina State i första omgången, trots att jag förlorade min förstasingel. Dagen efter förlorade vi mot University of North Carolina, rankad sexa i landet, i en tuff match där jag återigen förlorade. Tyvärr började min ryggskada från helgen innan göra sig allt mer påmind och i och med förlusten förstörde jag definitivt mina chanser att spela i de individuella nationella mästerskapen som jag gjorde i 2006.

Charmen med lagtennis är att man kan förlora själv, och ända vara en vinnare. Trots lagförlusten mot UNC i andra omgången lämnade vi alla Cary som vinnare. Tragedin på måndagen låg fortfarande som en tung dimma över hela laget, men åtminstone för en stund kunde vi tänka på något annat när vi började bilfärden norrut mot bergen och Virginia Tech.

Efter vinsten mot North Carolina State University. Eftersom det regnade på vår ordinarie spelplats utomhus, fick vi flytta in till University of North Carolinas inomhus-anläggning.