Pinsamt, Littorin!
Sveriges arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin skyltar med en MBA (master of business administration) från Fairfax University Institute- en institution som inte ens är ackriditerad!.
Jag tycker visserligen det är olyckligt som det är i USA och Frankrike, där några få elit-universiet är ett krav för att avancera inom politiken. Många utmärkta politiker saknar erfarenher från högre akademiska studier. Lech Walesa är ett utmärkt exempel. Han är ursprungligen elektriker och ledare för fackföreningen Solidaritet i Polen. På Walesas meritlista finns bland mycket annat 5 år som Polens andra president 1990-1995 och Nobels Fredspris från 1983.Själv tror ett land mår bäst av att ha politiker med från många olika bakgrunder, för politker ska ju representera folket.
Däremot, som i Littorins fall, inludera en examen från en ytterst tvivelaktig intitution bland meriterna är enbart pinsamt. Låt oss verkligen hoppas att Littorins "examen" inte får någon uppmärksamhet i övriga världen, eftersom det allvarligt skulle ifrågsätta regeringens och, i slutändan Sveriges, trovärdighet.
USA går inte att sammanfattas
Jag får ofta frågan om hur jag som utlänning uppfattar USA i jämförelse med mitt hemland. Det är förstås ingen enkel fråga att svara på. Svaret bruka bli något i stilen: "Jo, jag har haft det bra i USA och Virginia Tech under mina år, men jag trivs nog bättre hemma i Sverige ändå", med andra ord "borta bra men hemma bäst".
Vissa företeelser uppfattar jag som bättre här i USA, andra som sämre, men för de mesta är saker och ting först och främst annorlunda, inte nödvändigtvis bättre eller sämre.
Innan man ens påbörjar ett försök att jämföra Sverige och USA måste man komma ihåg att USA är ofantligt stort och allt annat än homogent. Det irriterar mig ibland när man från svenskt håll kritiserar (och ibland berömmer) USA i alltför generella ordalag, utan att lyckas förstå att USA inte låter sig sammanfattas.
Det enkelt hänt att dra slutsatser om amerikaner och USA som helhet, enbart grundat på politiker och samhällsförhållanden. För även om USA verkligen består av en kulturell och intellektuell mångfald, med folk av ytterst olik bakgrund och med skiftande åsikter, misslyckas det politiska systemet i USA ofta att representera mångfalden.
Till skillnad från Sverige har inte USA ett representativt parlament där även mindre partier får plats. Istället gynnas två stora partier där individer kandiderar med stöd av respektive parti. Eftersom det i praktiken enbart finns två alternativ att välja mellan, både på delstatlig och federal nivå, representerar kandidaterna en minsta gemensam nämnare inom det två olika politiska blocken. Resultatet blir att det inte finns möjlighet för politiker utanför huvudfåran att ta sig fram. Därför är de amerikanska politikerna, i motsats till det amerikanka folket, tämligen likasinnade.
Jag är en stor kritiker mot USA:s unilaterala utrikespolitik, ignorans inför internationellt bistånds- och miljöarbete samt USA:s till synes ovilja att ta hand om de social problem som landet kämpar med. Vad man inte får glömma i sammanhanget, är nära femtio procenten av de röstande i förra presidentvalet instämmer helt eller delvis med min kritik av USA. Särskillt i mer progressiva stater såsom Washington, Oregon och Massachussetts, är kritiken mot USA:s politik, både inrikes och utrikes, väldigt skarp.
Som utlänning är här det väldigt lätt att man börjar klaga på USA och ständigt jämföra med Sverige. Det är fälla man bör undvika eftersom det är en stor irritationskälla för ens omgivning. Själv skulle jag finna det outhärdligt att vara runt en amerikan i Sverige som tar varje tillfälle moralisera över Sverige och svenska förhållanden.
I USA finns ett talesätt som jag försökt ha som ledstjärna de senaste åren: America -Love it or leave it. Den andra juli åker jag hem för gott.
Vissa företeelser uppfattar jag som bättre här i USA, andra som sämre, men för de mesta är saker och ting först och främst annorlunda, inte nödvändigtvis bättre eller sämre.
Innan man ens påbörjar ett försök att jämföra Sverige och USA måste man komma ihåg att USA är ofantligt stort och allt annat än homogent. Det irriterar mig ibland när man från svenskt håll kritiserar (och ibland berömmer) USA i alltför generella ordalag, utan att lyckas förstå att USA inte låter sig sammanfattas.
Det enkelt hänt att dra slutsatser om amerikaner och USA som helhet, enbart grundat på politiker och samhällsförhållanden. För även om USA verkligen består av en kulturell och intellektuell mångfald, med folk av ytterst olik bakgrund och med skiftande åsikter, misslyckas det politiska systemet i USA ofta att representera mångfalden.
Till skillnad från Sverige har inte USA ett representativt parlament där även mindre partier får plats. Istället gynnas två stora partier där individer kandiderar med stöd av respektive parti. Eftersom det i praktiken enbart finns två alternativ att välja mellan, både på delstatlig och federal nivå, representerar kandidaterna en minsta gemensam nämnare inom det två olika politiska blocken. Resultatet blir att det inte finns möjlighet för politiker utanför huvudfåran att ta sig fram. Därför är de amerikanska politikerna, i motsats till det amerikanka folket, tämligen likasinnade.
Jag är en stor kritiker mot USA:s unilaterala utrikespolitik, ignorans inför internationellt bistånds- och miljöarbete samt USA:s till synes ovilja att ta hand om de social problem som landet kämpar med. Vad man inte får glömma i sammanhanget, är nära femtio procenten av de röstande i förra presidentvalet instämmer helt eller delvis med min kritik av USA. Särskillt i mer progressiva stater såsom Washington, Oregon och Massachussetts, är kritiken mot USA:s politik, både inrikes och utrikes, väldigt skarp.
Som utlänning är här det väldigt lätt att man börjar klaga på USA och ständigt jämföra med Sverige. Det är fälla man bör undvika eftersom det är en stor irritationskälla för ens omgivning. Själv skulle jag finna det outhärdligt att vara runt en amerikan i Sverige som tar varje tillfälle moralisera över Sverige och svenska förhållanden.
I USA finns ett talesätt som jag försökt ha som ledstjärna de senaste åren: America -Love it or leave it. Den andra juli åker jag hem för gott.
Uppror, no thanks
Det är en stor skillnad på hur studenter i USA och Sverige förhåller sig till professorer och andra fakultetsmedlemmar.
Här tilltalas aldrig en professor vid förnman, utan med Dr. Torrboll eller Professor Fyrkant. Skickar jag ett e-mail börjar jag alltid med "Dear" och avslutar med "sincerely".
Något som är slående här är att studenter aldrig eller mycket sällan på har några synpunkter på undervisningen, upplägget eller innehållet på kurserna. Nu senast i veckan gav Dr. Torrboll i numerisk analys ut ett projekt på söndag och gav oss till torsdag vid midnatt att bli klara. Fyra dagar är kort med tanke på hur omfattande det var. Att det sedan tidigare var planerat att vi skulle har prov på fredag gjorde inte saken bättre.
På tisdag, innan föreläsningen, pratade jag med några av mina kursare om upplägget och de höll med om det inte var rimligt. Innan föreläsningens börjatn efter att Dr. Torrboll i numerisk analys vandrat in klassrummet, tog jag upp problemet inför alla närvarande. Dr. Torrboll var inte intresserad av att ändra på planen och hade ingen förståelse över mina åsikter.
Eftersom jag vid det här laget är ganska snabb på att programmera samt tagit flera liknande kurser, var situation värre för många andra än för mig. Trots det var det ingen av mina kursare som var villiga att stämma in.
I Sverige är kulturen gentemot aktoriteter annorlunda. Ibland tycker jag att folks upprorsvilja går över styr, åtminstone på gymnasiet, men jag föredrar den svenska förhållningen framför den amerikanska.
En av de klaraste illustrationerna över studenters ovilja och rädsla att agera, upplevde jag i januari 2005 under den första föreläsningen i en kurs i nationalekonomi. Utan att introducera sig började vår föreläsare och kursledare (som senare visade sig vara en doktorand från Yale university som av någon anledning hamnat på VT), att dela ut reklam för Wall Street Journal, en daglig finanstidning. Antagligen fick han provision för nya prenumeranter.
Det var uppenbart att vår kursledare inte alls var förebered och inte hade något material redo om hur kursen skulle läggas upp. Istället började han prata informellt och osammanhängande om sina erfarenheter och om att han var dollarmiljonär. Vid det här laget var jag redan ordentligt irriterad, men det blev värre när han kom in på tsunamin i sydost-asien. Vår kursledare gav oss rådet att följa utveckligen i de tsunami-drabbade områdena eftersom "det finns mycket goda investeringsmöjligheter" där. Ingen reagerade!!!
Tyvärr hade jag inte modet att konfrontera honom inför hela klassen på 200 personen, vilket jag ångrade senare. Istället utryckte jag min upprördhet över hans ignorans för offren för tsunamin efter "föreläsningen". Kursledaren blev fullständing paff och visste inte vad han skulle säga. En vecka senare gav han igen: han vägrade mig låta flytta ett prov som jag skulle missa på grund att en bortamatch trots påtryckningar från athletics department. Lyckligtvis lyckades jag med hjälp av athletics department komma in i en motsvarande kurs under en annan föreläsare.
Här tilltalas aldrig en professor vid förnman, utan med Dr. Torrboll eller Professor Fyrkant. Skickar jag ett e-mail börjar jag alltid med "Dear" och avslutar med "sincerely".
Något som är slående här är att studenter aldrig eller mycket sällan på har några synpunkter på undervisningen, upplägget eller innehållet på kurserna. Nu senast i veckan gav Dr. Torrboll i numerisk analys ut ett projekt på söndag och gav oss till torsdag vid midnatt att bli klara. Fyra dagar är kort med tanke på hur omfattande det var. Att det sedan tidigare var planerat att vi skulle har prov på fredag gjorde inte saken bättre.
På tisdag, innan föreläsningen, pratade jag med några av mina kursare om upplägget och de höll med om det inte var rimligt. Innan föreläsningens börjatn efter att Dr. Torrboll i numerisk analys vandrat in klassrummet, tog jag upp problemet inför alla närvarande. Dr. Torrboll var inte intresserad av att ändra på planen och hade ingen förståelse över mina åsikter.
Eftersom jag vid det här laget är ganska snabb på att programmera samt tagit flera liknande kurser, var situation värre för många andra än för mig. Trots det var det ingen av mina kursare som var villiga att stämma in.
I Sverige är kulturen gentemot aktoriteter annorlunda. Ibland tycker jag att folks upprorsvilja går över styr, åtminstone på gymnasiet, men jag föredrar den svenska förhållningen framför den amerikanska.
En av de klaraste illustrationerna över studenters ovilja och rädsla att agera, upplevde jag i januari 2005 under den första föreläsningen i en kurs i nationalekonomi. Utan att introducera sig började vår föreläsare och kursledare (som senare visade sig vara en doktorand från Yale university som av någon anledning hamnat på VT), att dela ut reklam för Wall Street Journal, en daglig finanstidning. Antagligen fick han provision för nya prenumeranter.
Det var uppenbart att vår kursledare inte alls var förebered och inte hade något material redo om hur kursen skulle läggas upp. Istället började han prata informellt och osammanhängande om sina erfarenheter och om att han var dollarmiljonär. Vid det här laget var jag redan ordentligt irriterad, men det blev värre när han kom in på tsunamin i sydost-asien. Vår kursledare gav oss rådet att följa utveckligen i de tsunami-drabbade områdena eftersom "det finns mycket goda investeringsmöjligheter" där. Ingen reagerade!!!
Tyvärr hade jag inte modet att konfrontera honom inför hela klassen på 200 personen, vilket jag ångrade senare. Istället utryckte jag min upprördhet över hans ignorans för offren för tsunamin efter "föreläsningen". Kursledaren blev fullständing paff och visste inte vad han skulle säga. En vecka senare gav han igen: han vägrade mig låta flytta ett prov som jag skulle missa på grund att en bortamatch trots påtryckningar från athletics department. Lyckligtvis lyckades jag med hjälp av athletics department komma in i en motsvarande kurs under en annan föreläsare.
Virginia State Clay Court Championships
Jag har varit väldigt upptagen på sistone, därav den dåliga uppdateringen. Sommarskola är väldig intensivt, med föreläsningar, läxor, prov och projekt som ska in var och varannan dag. Idag, fredag, till exempel hade jag ett prov i numerisk analys, ett programmeringsprojekt som skulle in plus en läxa (ja det kallas faktiskt homework här även på universitet)
Förra helgen spelade jag min första tävling i USA utanför college-idrotten, ataten Virginias grusmästerskap. Tävlingen spelades på en exklusiv country-club i centrala Virginia. Country-cluben låg inbäddad bland golfbanor och exklusiva villor i ett så kallat "gated community"- ett område för mycker rika människor som är stängt för allmänheten. Från klubbhuset kan man skymta Monticello, egendomen som tillhörde Thomas Jefferson, USA:s tredje president och som idag är ett av UNESCO:s värdsarv.
Tennisbanorna var av absolut högsta klass och hade bland annat automatisk underjordisk bevattning som höll banorna lagom fuktiga.
Startfälten inkluderade 24 deltagare från skiftande bakgrund. De flesta var nuvarande eller före detta collegespelare. Mina meriter på college räckte till att bli förstaseedad i singeln. Dessutom var jag och min tidigare lagkamrat Brent andraseedade i dubbelturneringen.
Den första matchen var rätt så enkel, men jag fick kämpa för att vinna kvartsfinalen även om 6-3, 6-1 låter som enkelt det med. Semifinalen behövde jag aldrig spela, eftersom min motståndare lämnade WO. Tyvärr förlorade jag finalen mot en fransman som spelade college för Mississippi state och som blivit kvar som assisterande coach på ett universitet i Virginia. Jag spelade inte på topp i finalen och förlorade 6-4, 6-3, mot en visserligen duktig och erfaren motståndare.
Dubbeltiteln lyckas jag och Brent knipa, vilket var riktigt kul. Vi spelade en hel del dubbel tillsammans för Virginia Tech innan han tog sin examen för drygt ett år sedan.
Även om det var en besvikelse att förlora singelfinalen, var det riktigt kul att spela matcher igen. Jag ser verkligen fram emot att kunna spela många turneringar senare i sommar i Sverige och ute i europa. Prispengarna var hyggliga och innebar ett litet tillskott i kassan, vilket jag kommer behöva för att spela tävlingar senare i sommar.
Tyvärr har min kamera gått sönder så har inte kunnat ta några bilder på sistone. Jag hade gärna tagit en bild av country-cluben vi spelade på och en vild sköldpadda som jag nästan snubblade över när jag var ute och sprang.
Förra helgen spelade jag min första tävling i USA utanför college-idrotten, ataten Virginias grusmästerskap. Tävlingen spelades på en exklusiv country-club i centrala Virginia. Country-cluben låg inbäddad bland golfbanor och exklusiva villor i ett så kallat "gated community"- ett område för mycker rika människor som är stängt för allmänheten. Från klubbhuset kan man skymta Monticello, egendomen som tillhörde Thomas Jefferson, USA:s tredje president och som idag är ett av UNESCO:s värdsarv.
Tennisbanorna var av absolut högsta klass och hade bland annat automatisk underjordisk bevattning som höll banorna lagom fuktiga.
Startfälten inkluderade 24 deltagare från skiftande bakgrund. De flesta var nuvarande eller före detta collegespelare. Mina meriter på college räckte till att bli förstaseedad i singeln. Dessutom var jag och min tidigare lagkamrat Brent andraseedade i dubbelturneringen.
Den första matchen var rätt så enkel, men jag fick kämpa för att vinna kvartsfinalen även om 6-3, 6-1 låter som enkelt det med. Semifinalen behövde jag aldrig spela, eftersom min motståndare lämnade WO. Tyvärr förlorade jag finalen mot en fransman som spelade college för Mississippi state och som blivit kvar som assisterande coach på ett universitet i Virginia. Jag spelade inte på topp i finalen och förlorade 6-4, 6-3, mot en visserligen duktig och erfaren motståndare.
Dubbeltiteln lyckas jag och Brent knipa, vilket var riktigt kul. Vi spelade en hel del dubbel tillsammans för Virginia Tech innan han tog sin examen för drygt ett år sedan.
Även om det var en besvikelse att förlora singelfinalen, var det riktigt kul att spela matcher igen. Jag ser verkligen fram emot att kunna spela många turneringar senare i sommar i Sverige och ute i europa. Prispengarna var hyggliga och innebar ett litet tillskott i kassan, vilket jag kommer behöva för att spela tävlingar senare i sommar.
Tyvärr har min kamera gått sönder så har inte kunnat ta några bilder på sistone. Jag hade gärna tagit en bild av country-cluben vi spelade på och en vild sköldpadda som jag nästan snubblade över när jag var ute och sprang.
