USA går inte att sammanfattas
Jag får ofta frågan om hur jag som utlänning uppfattar USA i jämförelse med mitt hemland. Det är förstås ingen enkel fråga att svara på. Svaret bruka bli något i stilen: "Jo, jag har haft det bra i USA och Virginia Tech under mina år, men jag trivs nog bättre hemma i Sverige ändå", med andra ord "borta bra men hemma bäst".
Vissa företeelser uppfattar jag som bättre här i USA, andra som sämre, men för de mesta är saker och ting först och främst annorlunda, inte nödvändigtvis bättre eller sämre.
Innan man ens påbörjar ett försök att jämföra Sverige och USA måste man komma ihåg att USA är ofantligt stort och allt annat än homogent. Det irriterar mig ibland när man från svenskt håll kritiserar (och ibland berömmer) USA i alltför generella ordalag, utan att lyckas förstå att USA inte låter sig sammanfattas.
Det enkelt hänt att dra slutsatser om amerikaner och USA som helhet, enbart grundat på politiker och samhällsförhållanden. För även om USA verkligen består av en kulturell och intellektuell mångfald, med folk av ytterst olik bakgrund och med skiftande åsikter, misslyckas det politiska systemet i USA ofta att representera mångfalden.
Till skillnad från Sverige har inte USA ett representativt parlament där även mindre partier får plats. Istället gynnas två stora partier där individer kandiderar med stöd av respektive parti. Eftersom det i praktiken enbart finns två alternativ att välja mellan, både på delstatlig och federal nivå, representerar kandidaterna en minsta gemensam nämnare inom det två olika politiska blocken. Resultatet blir att det inte finns möjlighet för politiker utanför huvudfåran att ta sig fram. Därför är de amerikanska politikerna, i motsats till det amerikanka folket, tämligen likasinnade.
Jag är en stor kritiker mot USA:s unilaterala utrikespolitik, ignorans inför internationellt bistånds- och miljöarbete samt USA:s till synes ovilja att ta hand om de social problem som landet kämpar med. Vad man inte får glömma i sammanhanget, är nära femtio procenten av de röstande i förra presidentvalet instämmer helt eller delvis med min kritik av USA. Särskillt i mer progressiva stater såsom Washington, Oregon och Massachussetts, är kritiken mot USA:s politik, både inrikes och utrikes, väldigt skarp.
Som utlänning är här det väldigt lätt att man börjar klaga på USA och ständigt jämföra med Sverige. Det är fälla man bör undvika eftersom det är en stor irritationskälla för ens omgivning. Själv skulle jag finna det outhärdligt att vara runt en amerikan i Sverige som tar varje tillfälle moralisera över Sverige och svenska förhållanden.
I USA finns ett talesätt som jag försökt ha som ledstjärna de senaste åren: America -Love it or leave it. Den andra juli åker jag hem för gott.
Vissa företeelser uppfattar jag som bättre här i USA, andra som sämre, men för de mesta är saker och ting först och främst annorlunda, inte nödvändigtvis bättre eller sämre.
Innan man ens påbörjar ett försök att jämföra Sverige och USA måste man komma ihåg att USA är ofantligt stort och allt annat än homogent. Det irriterar mig ibland när man från svenskt håll kritiserar (och ibland berömmer) USA i alltför generella ordalag, utan att lyckas förstå att USA inte låter sig sammanfattas.
Det enkelt hänt att dra slutsatser om amerikaner och USA som helhet, enbart grundat på politiker och samhällsförhållanden. För även om USA verkligen består av en kulturell och intellektuell mångfald, med folk av ytterst olik bakgrund och med skiftande åsikter, misslyckas det politiska systemet i USA ofta att representera mångfalden.
Till skillnad från Sverige har inte USA ett representativt parlament där även mindre partier får plats. Istället gynnas två stora partier där individer kandiderar med stöd av respektive parti. Eftersom det i praktiken enbart finns två alternativ att välja mellan, både på delstatlig och federal nivå, representerar kandidaterna en minsta gemensam nämnare inom det två olika politiska blocken. Resultatet blir att det inte finns möjlighet för politiker utanför huvudfåran att ta sig fram. Därför är de amerikanska politikerna, i motsats till det amerikanka folket, tämligen likasinnade.
Jag är en stor kritiker mot USA:s unilaterala utrikespolitik, ignorans inför internationellt bistånds- och miljöarbete samt USA:s till synes ovilja att ta hand om de social problem som landet kämpar med. Vad man inte får glömma i sammanhanget, är nära femtio procenten av de röstande i förra presidentvalet instämmer helt eller delvis med min kritik av USA. Särskillt i mer progressiva stater såsom Washington, Oregon och Massachussetts, är kritiken mot USA:s politik, både inrikes och utrikes, väldigt skarp.
Som utlänning är här det väldigt lätt att man börjar klaga på USA och ständigt jämföra med Sverige. Det är fälla man bör undvika eftersom det är en stor irritationskälla för ens omgivning. Själv skulle jag finna det outhärdligt att vara runt en amerikan i Sverige som tar varje tillfälle moralisera över Sverige och svenska förhållanden.
I USA finns ett talesätt som jag försökt ha som ledstjärna de senaste åren: America -Love it or leave it. Den andra juli åker jag hem för gott.
Kommentarer
Postat av: Anonym
bra reflektioner
jeppe
Postat av: Cissi
Hej! Midsommar är väl så svensk det kan bli?=) Ska dock jobba, så vi kommer att ta det lugnt. Tyvärr, ingen semester i sommar.. Men åker till Paris i sept. med mamma och syster. Sen är jag i Kanada i ca 5½ vecka okt-dec. Det ska bli mycket trevligt!=) Själv då? Allt bra?
Trackback
