"Att finna lyckan"
24:e Oktober 18.00-19.30
Universitetsbyggnaden, sal 10,
Vasaparken, Göteborg
"Att finna lyckan"
Bengt Brülde, universitetslektor, filosofi.
Av en tillfällighet hittade jag del 3 av Göteborgs-Postens söndagsutgåva på 10:ans spårvagn hem mot Guldheden i tisdags. Bilden på framsidan av storglaciären i kebnekajse-massivet, vilken jag korsat för några år sedan på väg upp mot sveriges högsta punkt, drog genast till mig min uppmärksamhet. Innan jag steg av spårvagnen noterade jag en annons för öppna föreläsningar på Göteborgs universitet.
"Att finna lyckan"- Knappast kan en rubrik vara mer tidsenlig. I ett samhälle där det matriella välståndet aldrig varit bättre, där de allt högre inkomsterna spenderas på att maximera vår tillvaro och jakten på självförverkligande har intensifierats, har lycka, eller snarare jakten på lycka, blivit det mode. För vad kan vara mer meningsfullt än lycka- det yttersta målet- när vi har redan har allt annat? Därför borde jag inte blivt förvånad att redan 15 minuter innan Brüldes presentation började, fanns det bara ströplatser kvar i en sal för uppskattingsvis 200 personer, och när prestentionen väl inleddes, fick flera gå hem eftersom det helt enkelt inte fanns plats för alla.
Brülde senaste bidrag till lyckofrämjandet är en bok som lär sammanfatta den senaste forskningen inom lycko-forskningen, dvs det område som i huvudsak försöker besvara vad lycka egentligen är, hur den kan mätas och varför vissa individer och grupper tycks vara lyckligare än andra. Kanske hoppas Brülde på att haka på den trend där böcker med anknyting till välbefinnade har blivit storsäljare. Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" (mer än 150 000 ex så här långt) är kanske det tydligaste exemplet på en bok-hit som anknyter till lycka och lycksökning.
Åhörarskaran var förväntansfull och jag tror Brülde träffade huvudet på spiken när han gissade att det stora flertalet kommit med förhoppningen att få några konkreta råd hur man ska uppnå ett lyckligare liv.
Inledningsvis gick Brülde igenom hur forskningen runt lycka- eller happiness som det kallas på engelska- går till och hur lycka kan definieras. Den definition av lycka som vanligtvis används inom lyckoforskningen är individers eget upplevda välbefinnade. Tydligen verkar enkätundersökningar med frågor som relaterar till en längre tidsperiod (en månad eller mer) vara det mest effektiva sättet att kvantifiera lycka på. Att mäta något så subjektivt som lycka är förstås vanskligt, inte minst i jämförande studier mellan olika kulturer.
Brüldes presentation var späckad med information och uppblandat med hans egna funderingar. Tyvärr var Brülde inte särskillt välorganiserad i sitt framförande, vilket gjorde det svårt att följa någon sorts röd tråd coh därför i efterhand ha en klar strukturerad bild av ämnet. För den hängivne hade ett anteckningsblock varit en god idé.
Vad fick då Brülde sagt? En stor del av presentationen avhandlade vilka faktorer som bidrar till lycka och vilka som inte gör det.
Mycket av det Brülde nämnde kom knappast som en överraskning. Bland annat är meterialistiska livsmål inte närmelsevis lika lyckobringande som idealistiska. Sveriges folk tillhör enligt omfattande undersökningar, tillsammans med övriga nordväst-europiska folk, bland de lyckligaste i världen. Denna lycka tillskrivs framför allt att svenskar känner stor tillit inför medmänniskor och att vi lever i ett fredligt land i ekonomiskt välstånd. Dessutom tycks en stor grad av homogenitet bidra till högra lycka, något som Brülde ansåg vara kopplat till känslan av tillit. Brülde påpekade samhället inte bör dra några politiska växlar av en eventuell koppling mellan homogenitet och en befolknings lycka. Lycka är inte alltid ett överordnat mål, och förmår vi inte lära oss att lita på människor med annorlunda bakgrund än oss själva, så måste vi lära oss.
De verkliga lyckobringarna enligt forskningen, är förutom att bo i ett land med goda förutsättningar, att ha ett meningsfullt jobb, en partner, goda vänner, meningsfull fritid och känna att man kan styra ens tillvaro. Barn däremot verkade inte göra föräldrarna varken mer eller mindre lyckliga i genomsnitt.
Även om många av faktorerna knappast utgjorde något nytt, förvånades jag av en del påståenden. Enligt Brülde har hälsa, med undantag för svåra smärttillstånd, inte en utmärkande stor betydelse för människors välbefinnade. Ett exemple är att människor som blir invalidiserade efter olyckor tycks återfå samma upplevda välbefinnade inom ett år, vilket är ungefär samma tid som det tar en lotto-vinnare att återgå till den ursprungliga lycko-nivån.
Att samhället idag upplevs som stressigt och pressande av många avfärdade Brülde som en potentiell lycko-sänkare för en befolkning som helhet. Enligt Brülde mår många istället bra av ett högt tempo medan andra mår sämre.
Det jag fann mest överraskande i Brüldes föreläsning var ett drag som ofta kunde hittas hos personer som ansåg sig lyckliga, och som dessutom saknades bland deprimerade individer. Enligt forskningen överskattar ofta lyckliga personer deras egen roll när något gått bra, samtidigt som de förminskar deras bidrag till något som går dåligt.
Själv anser jag att detta drag inte är speciellt tilltalande och faktiskt kan innebära att individen är lycklig på någon annans bekostnad. Brülde påpekade att han personligen föredrog realister, om än mindre lyckliga sådana. Kan avsaknade av detta drag vara en anledning till att många av hisoriens stora diktare lidit av depressioner? Är denna "självrealism" priset för klarsyntheten?
Kanske är det detta drag av självgodhet hos personer som tycks vara vädligt lyckliga som gör att de kan uppfattas som provocerande? Eller är vi andra mindre euforiska människor enbart avnundsjuka? Det tål att tänkas på.
Som ett svar på en fråga från publiken delade Brülde med sig av sin syn på mediation som en väg till välbefinnande. Tibetanska munkar har visat sig vara ytterst tillfreds med livet och fått höga poäng på "lycko-indexet", något som enligt Brülde beror på deras meditationförmåga som de tränat upp sedan mycket unga år. Att meditera en halvtimme om dagen på egen hand för att bli lyckligare själv, var däremot inget Brülde trodde på.
Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" bygger på tesen att vägen till lycka går genom goda handlingar. Enbart genom att ge, inte få, kan en människa bli genuint lyckligt. Detta givandets tema saknades i Brüldes presentation. Det ligger ju visserligen ingen motsättning mellan Einhorns teser och den forskning som Brülde presenterade, men med tanke på den vikt som altrustiska gärningar ges i "Konsten att vara Snäll", tycker jag det är överraskande att goda gärningar inte nämndes i Brüldes föreläsning.
Jag lämnade föreläsningen något besviken. Min besikelse bottnar främst i Brüldes ostrukturerade form och brist på levande exempel, vilka båda bidrar till att göra Einhorns bok till en upplevelse. Jag vill dock ge en eloge till Brülde för att han inte gjorde någon ansats till att marknadsföra sin bok, något som ger honom ökad trovärdighet.
Förändrades min egen syn på lycka och hur man når dit? Visst lärde jag mig en hel del om den moderna lyckoforskningen som kan bidra till ett ramverk runt vilka mina egna tankar kan byggas runt. Men, min egen bild av lycka och hur man når dit har nog inte förändrats.
Bertrand Russel, 1950 års vinnare av nobel-priset i literatur, lär ha sagt att sökandet efter kunskap, längtan efter kärlek, och empati med dem som har det svårt, gjorde livet värt att leva för honom. Russels ord låter också sammanfatta mitt eget lycksökande och mening med livet.
Nu i efterhand önskar jag att jag ställt Brülde en fråga: Kan verkligen lycka sökas aktivt, eller är lycka istället ett mål man inte kan se, förrän man är där? Är ens frågan relevant? Kanske är lycka i vår mening i själva verket en västerländs romantiserad illusion, en myt, en gäckande glimrande krona högst uppe på Maslows behovstrappa.
Universitetsbyggnaden, sal 10,
Vasaparken, Göteborg
"Att finna lyckan"
Bengt Brülde, universitetslektor, filosofi.
Av en tillfällighet hittade jag del 3 av Göteborgs-Postens söndagsutgåva på 10:ans spårvagn hem mot Guldheden i tisdags. Bilden på framsidan av storglaciären i kebnekajse-massivet, vilken jag korsat för några år sedan på väg upp mot sveriges högsta punkt, drog genast till mig min uppmärksamhet. Innan jag steg av spårvagnen noterade jag en annons för öppna föreläsningar på Göteborgs universitet.
"Att finna lyckan"- Knappast kan en rubrik vara mer tidsenlig. I ett samhälle där det matriella välståndet aldrig varit bättre, där de allt högre inkomsterna spenderas på att maximera vår tillvaro och jakten på självförverkligande har intensifierats, har lycka, eller snarare jakten på lycka, blivit det mode. För vad kan vara mer meningsfullt än lycka- det yttersta målet- när vi har redan har allt annat? Därför borde jag inte blivt förvånad att redan 15 minuter innan Brüldes presentation började, fanns det bara ströplatser kvar i en sal för uppskattingsvis 200 personer, och när prestentionen väl inleddes, fick flera gå hem eftersom det helt enkelt inte fanns plats för alla.
Brülde senaste bidrag till lyckofrämjandet är en bok som lär sammanfatta den senaste forskningen inom lycko-forskningen, dvs det område som i huvudsak försöker besvara vad lycka egentligen är, hur den kan mätas och varför vissa individer och grupper tycks vara lyckligare än andra. Kanske hoppas Brülde på att haka på den trend där böcker med anknyting till välbefinnade har blivit storsäljare. Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" (mer än 150 000 ex så här långt) är kanske det tydligaste exemplet på en bok-hit som anknyter till lycka och lycksökning.
Åhörarskaran var förväntansfull och jag tror Brülde träffade huvudet på spiken när han gissade att det stora flertalet kommit med förhoppningen att få några konkreta råd hur man ska uppnå ett lyckligare liv.
Inledningsvis gick Brülde igenom hur forskningen runt lycka- eller happiness som det kallas på engelska- går till och hur lycka kan definieras. Den definition av lycka som vanligtvis används inom lyckoforskningen är individers eget upplevda välbefinnade. Tydligen verkar enkätundersökningar med frågor som relaterar till en längre tidsperiod (en månad eller mer) vara det mest effektiva sättet att kvantifiera lycka på. Att mäta något så subjektivt som lycka är förstås vanskligt, inte minst i jämförande studier mellan olika kulturer.
Brüldes presentation var späckad med information och uppblandat med hans egna funderingar. Tyvärr var Brülde inte särskillt välorganiserad i sitt framförande, vilket gjorde det svårt att följa någon sorts röd tråd coh därför i efterhand ha en klar strukturerad bild av ämnet. För den hängivne hade ett anteckningsblock varit en god idé.
Vad fick då Brülde sagt? En stor del av presentationen avhandlade vilka faktorer som bidrar till lycka och vilka som inte gör det.
Mycket av det Brülde nämnde kom knappast som en överraskning. Bland annat är meterialistiska livsmål inte närmelsevis lika lyckobringande som idealistiska. Sveriges folk tillhör enligt omfattande undersökningar, tillsammans med övriga nordväst-europiska folk, bland de lyckligaste i världen. Denna lycka tillskrivs framför allt att svenskar känner stor tillit inför medmänniskor och att vi lever i ett fredligt land i ekonomiskt välstånd. Dessutom tycks en stor grad av homogenitet bidra till högra lycka, något som Brülde ansåg vara kopplat till känslan av tillit. Brülde påpekade samhället inte bör dra några politiska växlar av en eventuell koppling mellan homogenitet och en befolknings lycka. Lycka är inte alltid ett överordnat mål, och förmår vi inte lära oss att lita på människor med annorlunda bakgrund än oss själva, så måste vi lära oss.
De verkliga lyckobringarna enligt forskningen, är förutom att bo i ett land med goda förutsättningar, att ha ett meningsfullt jobb, en partner, goda vänner, meningsfull fritid och känna att man kan styra ens tillvaro. Barn däremot verkade inte göra föräldrarna varken mer eller mindre lyckliga i genomsnitt.
Även om många av faktorerna knappast utgjorde något nytt, förvånades jag av en del påståenden. Enligt Brülde har hälsa, med undantag för svåra smärttillstånd, inte en utmärkande stor betydelse för människors välbefinnade. Ett exemple är att människor som blir invalidiserade efter olyckor tycks återfå samma upplevda välbefinnade inom ett år, vilket är ungefär samma tid som det tar en lotto-vinnare att återgå till den ursprungliga lycko-nivån.
Att samhället idag upplevs som stressigt och pressande av många avfärdade Brülde som en potentiell lycko-sänkare för en befolkning som helhet. Enligt Brülde mår många istället bra av ett högt tempo medan andra mår sämre.
Det jag fann mest överraskande i Brüldes föreläsning var ett drag som ofta kunde hittas hos personer som ansåg sig lyckliga, och som dessutom saknades bland deprimerade individer. Enligt forskningen överskattar ofta lyckliga personer deras egen roll när något gått bra, samtidigt som de förminskar deras bidrag till något som går dåligt.
Själv anser jag att detta drag inte är speciellt tilltalande och faktiskt kan innebära att individen är lycklig på någon annans bekostnad. Brülde påpekade att han personligen föredrog realister, om än mindre lyckliga sådana. Kan avsaknade av detta drag vara en anledning till att många av hisoriens stora diktare lidit av depressioner? Är denna "självrealism" priset för klarsyntheten?
Kanske är det detta drag av självgodhet hos personer som tycks vara vädligt lyckliga som gör att de kan uppfattas som provocerande? Eller är vi andra mindre euforiska människor enbart avnundsjuka? Det tål att tänkas på.
Som ett svar på en fråga från publiken delade Brülde med sig av sin syn på mediation som en väg till välbefinnande. Tibetanska munkar har visat sig vara ytterst tillfreds med livet och fått höga poäng på "lycko-indexet", något som enligt Brülde beror på deras meditationförmåga som de tränat upp sedan mycket unga år. Att meditera en halvtimme om dagen på egen hand för att bli lyckligare själv, var däremot inget Brülde trodde på.
Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" bygger på tesen att vägen till lycka går genom goda handlingar. Enbart genom att ge, inte få, kan en människa bli genuint lyckligt. Detta givandets tema saknades i Brüldes presentation. Det ligger ju visserligen ingen motsättning mellan Einhorns teser och den forskning som Brülde presenterade, men med tanke på den vikt som altrustiska gärningar ges i "Konsten att vara Snäll", tycker jag det är överraskande att goda gärningar inte nämndes i Brüldes föreläsning.
Jag lämnade föreläsningen något besviken. Min besikelse bottnar främst i Brüldes ostrukturerade form och brist på levande exempel, vilka båda bidrar till att göra Einhorns bok till en upplevelse. Jag vill dock ge en eloge till Brülde för att han inte gjorde någon ansats till att marknadsföra sin bok, något som ger honom ökad trovärdighet.
Förändrades min egen syn på lycka och hur man når dit? Visst lärde jag mig en hel del om den moderna lyckoforskningen som kan bidra till ett ramverk runt vilka mina egna tankar kan byggas runt. Men, min egen bild av lycka och hur man når dit har nog inte förändrats.
Bertrand Russel, 1950 års vinnare av nobel-priset i literatur, lär ha sagt att sökandet efter kunskap, längtan efter kärlek, och empati med dem som har det svårt, gjorde livet värt att leva för honom. Russels ord låter också sammanfatta mitt eget lycksökande och mening med livet.
Nu i efterhand önskar jag att jag ställt Brülde en fråga: Kan verkligen lycka sökas aktivt, eller är lycka istället ett mål man inte kan se, förrän man är där? Är ens frågan relevant? Kanske är lycka i vår mening i själva verket en västerländs romantiserad illusion, en myt, en gäckande glimrande krona högst uppe på Maslows behovstrappa.
Del 1: Resa till okänd destination
(Första delen i serien I väntan på ett kall)
Jag tillhör den första generationen som vuxit upp med informationssamhället. För oss har det alltid varit självklart att praktiskt taget all information finns lättillgänglig. Vet vi inte när bussarna går, hur mycket en flygbiljett kostar till Australien, eller vad en viss kulturskribent anser om Torgny Lindgrens senaste alster, kan vi hitta svaret- och det snabbt. För många är tillgång till internet en förutsättning att klara det dagliga livet och en krånglande internetanslutning leder till något som definitionsmässigt nog inte ligger långt från abstinensbesvär.
Även om informationsrevolutionen har gett oss tillgång till en offantlig mängd information och tjänster finns det frågor vars svar vi inte förmår hitta lika enkelt på internet. Hur kommer arbetsmarknaden att se ut om 10 år? Kommer jag trivas som anställd på ett teknikföretag? Vad förväntas av mig som nationalekonom? En del frågor hittar vi inte svaret på alls. Andra svar kan man enbart fall skönja med hjälp av god självkännedom.
Förutsatt att en individ besitter information om vad de olika vägvalen innebär för framtiden, behöver inga val vara svåra.
Ofta idag är situationen just så, det vill säga att vi kan skaffa oss ett bra underlag innan vi tar beslut. När vi funderar på att resa ut i världen kan vi hitta information om olika resmål i allt från resedagböcker till utrikesdepartementets websajt. Redan innan vi anländer till vårt valda resmål, har vi därför en en god uppfatting om hur det kommer te sig.
Utbildning kan liknas vid en flygresa som tar oss till en destination vilken erbjuder en viss arena av jobb. Men till skillnad mot en rent fysisk resa vi vet lite om hur vår destination kommer ser ut. Vilken verkligen kommer vi verkligen stöta på när vi stiger ur kabinens trycksäkra miljö och stiger ut i arbetslivet?
Just denna osäkerhet om vår destination, tror jag är del av förklaringen till handlngsförlamningnen hos den väntande generationen. Vi har vant oss att kunna ta beslut med fullgott underlag och på så vis tro oss ha kontroll över framtiden. När vi inte längre har tillgång till all den information vi önskar, faller vår normala besluts-process sönder. Därför väntar vi istället. Vi väntar tills vi tror oss veta mer.
Ökning av tillgängligt beslutsunderlag är tydlig bara på det senaste årtiondet efter internets genomslag. Än mer slående blir den om man blickar längre tillbaka i tiden. I början av 1900-talet reste min farfars far, Karl Puranen, från Finland till Michigan, USA, där han stannade i fem år och arbetade i en koppargruva. Karl flydde Finland, som ännu var oberoende av Ryssland, och en inkallningsorder från den ryska militären att delta i det Rysk-Japanska kriget. Mer än hundra år senare reste jag till USA för att studera och spela tennis i fyra år. Jag övervägde väldigt noga om jag i huvudtaget skulle åka och i så fall till vilket universitet. När jag väl tagit ett beslut var det på ytterst god grund efter rätt omfattande informationssökning. Sannolikt hade min farfars far, i motsatts till migsjälv, mycket liten kännedom av vad som väntade honom när han klev av båten i Nordamerika. Men att ta beslut med knapphändig information tillhörde Karls vardag.
Med all tid och möda vi idag tar på oss att försöka samla bra underlag inför viktiga beslut, kan man undra om det verkligen leder till bättre beslut.
Min egen erfarenhet är att jag har tagit beslut i mitt liv som senare visat sig vara väl avvägda. Dock har jag ännu inte rikitgt bestämt mig för vad jag ska inrikta mina studier på- jag väntar fortfarande. Är mina bra val en produkt av jag haft mycket information tillgänglig? Eller är det egentligen så att det fanns flera vägval som skulle passat mig lika bra?
Jag tror att vi många gånger ödslar tid på att välja meller alternativ som i realiteten är lika bra. Skillnadena är inte större än att slumpen många gånger ger ett större utslag än alla extra timmar, eller ibland år, vi försöker finna det allra bästa valet. För att åter anknyta till mina år i USA, hade jag flera alternativ innan jag åkte och våndades över att välja, varpå jag investerade mycket tid på att försöka få en så klar bild som möjligt. När jag väl kom dit visade det sig att den största enskilda faktorn som bidrog till min upplevelse på college var mina lagkamrater- en faktor som jag omöjligen kunda skaffa mig en uppfattning om på förväg. Dessutom byts lagkamrater ut varje år allt eftersom de tar examen.
Även om vi antar att vi idag tar bättre beslut idag som tack vara bättre underlag, är det värt investeringen i tid och pengar? Med tanke på att en som tar en examen i 25-årsåldern förväntas jobba i 40 år, kan det inte vara värt att vänta några år och känna sig för innan man bröjar på en utbildning? Ett sådant resonemang bygger på tre antaganden vilkas giltighet och värde kan diskuteras. Det första antagandet är att det verkligen existerar ett bästa alternativ och att vi genom att samla tillräckligt med underlag kan identifiera det. Det andra är att det är värt den ekonomiska förlust det innebär att skjuta upp studierna och därmed inträdet på arbetsmarknaden. Ett tredje antagande är att val vi gör tidigt i livet kommer begränsa oss i framtiden. Sanningen är nog, att oavsett vart vår första resa bär, kan vi med hjälp av vår egen intuition och slumpen hamna någon helt annanstans.
Jag tillhör den första generationen som vuxit upp med informationssamhället. För oss har det alltid varit självklart att praktiskt taget all information finns lättillgänglig. Vet vi inte när bussarna går, hur mycket en flygbiljett kostar till Australien, eller vad en viss kulturskribent anser om Torgny Lindgrens senaste alster, kan vi hitta svaret- och det snabbt. För många är tillgång till internet en förutsättning att klara det dagliga livet och en krånglande internetanslutning leder till något som definitionsmässigt nog inte ligger långt från abstinensbesvär.
Även om informationsrevolutionen har gett oss tillgång till en offantlig mängd information och tjänster finns det frågor vars svar vi inte förmår hitta lika enkelt på internet. Hur kommer arbetsmarknaden att se ut om 10 år? Kommer jag trivas som anställd på ett teknikföretag? Vad förväntas av mig som nationalekonom? En del frågor hittar vi inte svaret på alls. Andra svar kan man enbart fall skönja med hjälp av god självkännedom.
Förutsatt att en individ besitter information om vad de olika vägvalen innebär för framtiden, behöver inga val vara svåra.
Ofta idag är situationen just så, det vill säga att vi kan skaffa oss ett bra underlag innan vi tar beslut. När vi funderar på att resa ut i världen kan vi hitta information om olika resmål i allt från resedagböcker till utrikesdepartementets websajt. Redan innan vi anländer till vårt valda resmål, har vi därför en en god uppfatting om hur det kommer te sig.
Utbildning kan liknas vid en flygresa som tar oss till en destination vilken erbjuder en viss arena av jobb. Men till skillnad mot en rent fysisk resa vi vet lite om hur vår destination kommer ser ut. Vilken verkligen kommer vi verkligen stöta på när vi stiger ur kabinens trycksäkra miljö och stiger ut i arbetslivet?
Just denna osäkerhet om vår destination, tror jag är del av förklaringen till handlngsförlamningnen hos den väntande generationen. Vi har vant oss att kunna ta beslut med fullgott underlag och på så vis tro oss ha kontroll över framtiden. När vi inte längre har tillgång till all den information vi önskar, faller vår normala besluts-process sönder. Därför väntar vi istället. Vi väntar tills vi tror oss veta mer.
Ökning av tillgängligt beslutsunderlag är tydlig bara på det senaste årtiondet efter internets genomslag. Än mer slående blir den om man blickar längre tillbaka i tiden. I början av 1900-talet reste min farfars far, Karl Puranen, från Finland till Michigan, USA, där han stannade i fem år och arbetade i en koppargruva. Karl flydde Finland, som ännu var oberoende av Ryssland, och en inkallningsorder från den ryska militären att delta i det Rysk-Japanska kriget. Mer än hundra år senare reste jag till USA för att studera och spela tennis i fyra år. Jag övervägde väldigt noga om jag i huvudtaget skulle åka och i så fall till vilket universitet. När jag väl tagit ett beslut var det på ytterst god grund efter rätt omfattande informationssökning. Sannolikt hade min farfars far, i motsatts till migsjälv, mycket liten kännedom av vad som väntade honom när han klev av båten i Nordamerika. Men att ta beslut med knapphändig information tillhörde Karls vardag.
Med all tid och möda vi idag tar på oss att försöka samla bra underlag inför viktiga beslut, kan man undra om det verkligen leder till bättre beslut.
Min egen erfarenhet är att jag har tagit beslut i mitt liv som senare visat sig vara väl avvägda. Dock har jag ännu inte rikitgt bestämt mig för vad jag ska inrikta mina studier på- jag väntar fortfarande. Är mina bra val en produkt av jag haft mycket information tillgänglig? Eller är det egentligen så att det fanns flera vägval som skulle passat mig lika bra?
Jag tror att vi många gånger ödslar tid på att välja meller alternativ som i realiteten är lika bra. Skillnadena är inte större än att slumpen många gånger ger ett större utslag än alla extra timmar, eller ibland år, vi försöker finna det allra bästa valet. För att åter anknyta till mina år i USA, hade jag flera alternativ innan jag åkte och våndades över att välja, varpå jag investerade mycket tid på att försöka få en så klar bild som möjligt. När jag väl kom dit visade det sig att den största enskilda faktorn som bidrog till min upplevelse på college var mina lagkamrater- en faktor som jag omöjligen kunda skaffa mig en uppfattning om på förväg. Dessutom byts lagkamrater ut varje år allt eftersom de tar examen.
Även om vi antar att vi idag tar bättre beslut idag som tack vara bättre underlag, är det värt investeringen i tid och pengar? Med tanke på att en som tar en examen i 25-årsåldern förväntas jobba i 40 år, kan det inte vara värt att vänta några år och känna sig för innan man bröjar på en utbildning? Ett sådant resonemang bygger på tre antaganden vilkas giltighet och värde kan diskuteras. Det första antagandet är att det verkligen existerar ett bästa alternativ och att vi genom att samla tillräckligt med underlag kan identifiera det. Det andra är att det är värt den ekonomiska förlust det innebär att skjuta upp studierna och därmed inträdet på arbetsmarknaden. Ett tredje antagande är att val vi gör tidigt i livet kommer begränsa oss i framtiden. Sanningen är nog, att oavsett vart vår första resa bär, kan vi med hjälp av vår egen intuition och slumpen hamna någon helt annanstans.
Artikelserie: I väntan på ett kall
Aldrig förut har en generation unga svenskar upplevt en liknande frihet att välja väg i livet. För de som tänker sig högre studier finns ett nästan oändligt antal universitetsutbildningar att välja mellan. Men gör alla möjligheter oss verkligen friare, eller utgör valen egentligen en börda? Och reagerar vi rationellt inför de valsituationer vi ställs inför?
Dessa är några av de frågar jag försöker besvara i en serie artiklar, alla med anknyting till val av studier vilken är en fråga som i högsta grad är aktuell för mig själv.
Människor reagerar, liksom i allt övrigt, olika på situationer i livet beroende på personlighet, omgivning och omständigheter. Endel tycks mest driva med vinden medan somliga finner de flesta livsvalen, inklusive eventuella studier, självklara.
Den här artikelserien handlar inte om dem som redan har vägen klar för sig, utan om den generation unga svenskar som väntar. En generation som inte kan sätta ned foten och börja vandra, utan blir kvar i väntan på ett kall.
Under de senaste åren har det slagit mig hur betydande den gruppen unga svenskar som väntar är.
Väntan kan ta sig många olika uttryck och är inte sällan en omedveten handling. Själv åkte jag till USA och studerade medan jag spelade tennis för universietetslaget i fyra år. Under mina år hann jag byta inriktning på mina studier tre gånger, innan jag bestämde mig för att ta en examen i matematik. Inte för att jag hade ett särskilt intresse för matte, utan genom att välja ett ämne med brett användningsområde kunda hålla så många dörrar öppna som möjligt, och därmed skjuta valet ytterligare på framtiden.
Andra väljer att jobba och gör av sig med pengarna på långa resor i fjärran länder, allt i väntan på insikt eller åtminstone en fingervisning. Ytterligare en grupp tror att bara en väg, ett yrke eller utbildning, kan göra dem lyckliga. Ironiskt nog är det ofta är det en utbildning de inte ens kan komma in på som de trånar efter. Ett talande exempel är en bekant som fortfarande 4 år efter studenten läser på komvux för att uppnå 20.0 och med lottens hjälp möjligen ta sig in på läkarutbildningen.
Varför har så många så svårt att ta ett beslut om studiväg? En förklaring är förstås att är utbudet av utbildningar och karriärvägar är större än det någonsin varit. Detta som en logisk följd av divergeringen av näringslivet och uppkomsten av nya kunskapsområden. Men ökningen av valmöjligheterna utgör snarare en förutsättning för beslutsångest än en egentlig förklaring. För hur förklarar man annars att normen i USA, där åtmistone priviligerade unga ånjuter än mer valmöjligheter, är att gå raka vägen från gymnasiet till college och ha ett jobb innan 23 års ålder?
Det finns förstås inga enkla svar på frågan, men jag tror mig kunna ringa in några orsaker till beslutsvåndan i kommande artiklar.
