"Att finna lyckan"
24:e Oktober 18.00-19.30
Universitetsbyggnaden, sal 10,
Vasaparken, Göteborg
"Att finna lyckan"
Bengt Brülde, universitetslektor, filosofi.
Av en tillfällighet hittade jag del 3 av Göteborgs-Postens söndagsutgåva på 10:ans spårvagn hem mot Guldheden i tisdags. Bilden på framsidan av storglaciären i kebnekajse-massivet, vilken jag korsat för några år sedan på väg upp mot sveriges högsta punkt, drog genast till mig min uppmärksamhet. Innan jag steg av spårvagnen noterade jag en annons för öppna föreläsningar på Göteborgs universitet.
"Att finna lyckan"- Knappast kan en rubrik vara mer tidsenlig. I ett samhälle där det matriella välståndet aldrig varit bättre, där de allt högre inkomsterna spenderas på att maximera vår tillvaro och jakten på självförverkligande har intensifierats, har lycka, eller snarare jakten på lycka, blivit det mode. För vad kan vara mer meningsfullt än lycka- det yttersta målet- när vi har redan har allt annat? Därför borde jag inte blivt förvånad att redan 15 minuter innan Brüldes presentation började, fanns det bara ströplatser kvar i en sal för uppskattingsvis 200 personer, och när prestentionen väl inleddes, fick flera gå hem eftersom det helt enkelt inte fanns plats för alla.
Brülde senaste bidrag till lyckofrämjandet är en bok som lär sammanfatta den senaste forskningen inom lycko-forskningen, dvs det område som i huvudsak försöker besvara vad lycka egentligen är, hur den kan mätas och varför vissa individer och grupper tycks vara lyckligare än andra. Kanske hoppas Brülde på att haka på den trend där böcker med anknyting till välbefinnade har blivit storsäljare. Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" (mer än 150 000 ex så här långt) är kanske det tydligaste exemplet på en bok-hit som anknyter till lycka och lycksökning.
Åhörarskaran var förväntansfull och jag tror Brülde träffade huvudet på spiken när han gissade att det stora flertalet kommit med förhoppningen att få några konkreta råd hur man ska uppnå ett lyckligare liv.
Inledningsvis gick Brülde igenom hur forskningen runt lycka- eller happiness som det kallas på engelska- går till och hur lycka kan definieras. Den definition av lycka som vanligtvis används inom lyckoforskningen är individers eget upplevda välbefinnade. Tydligen verkar enkätundersökningar med frågor som relaterar till en längre tidsperiod (en månad eller mer) vara det mest effektiva sättet att kvantifiera lycka på. Att mäta något så subjektivt som lycka är förstås vanskligt, inte minst i jämförande studier mellan olika kulturer.
Brüldes presentation var späckad med information och uppblandat med hans egna funderingar. Tyvärr var Brülde inte särskillt välorganiserad i sitt framförande, vilket gjorde det svårt att följa någon sorts röd tråd coh därför i efterhand ha en klar strukturerad bild av ämnet. För den hängivne hade ett anteckningsblock varit en god idé.
Vad fick då Brülde sagt? En stor del av presentationen avhandlade vilka faktorer som bidrar till lycka och vilka som inte gör det.
Mycket av det Brülde nämnde kom knappast som en överraskning. Bland annat är meterialistiska livsmål inte närmelsevis lika lyckobringande som idealistiska. Sveriges folk tillhör enligt omfattande undersökningar, tillsammans med övriga nordväst-europiska folk, bland de lyckligaste i världen. Denna lycka tillskrivs framför allt att svenskar känner stor tillit inför medmänniskor och att vi lever i ett fredligt land i ekonomiskt välstånd. Dessutom tycks en stor grad av homogenitet bidra till högra lycka, något som Brülde ansåg vara kopplat till känslan av tillit. Brülde påpekade samhället inte bör dra några politiska växlar av en eventuell koppling mellan homogenitet och en befolknings lycka. Lycka är inte alltid ett överordnat mål, och förmår vi inte lära oss att lita på människor med annorlunda bakgrund än oss själva, så måste vi lära oss.
De verkliga lyckobringarna enligt forskningen, är förutom att bo i ett land med goda förutsättningar, att ha ett meningsfullt jobb, en partner, goda vänner, meningsfull fritid och känna att man kan styra ens tillvaro. Barn däremot verkade inte göra föräldrarna varken mer eller mindre lyckliga i genomsnitt.
Även om många av faktorerna knappast utgjorde något nytt, förvånades jag av en del påståenden. Enligt Brülde har hälsa, med undantag för svåra smärttillstånd, inte en utmärkande stor betydelse för människors välbefinnade. Ett exemple är att människor som blir invalidiserade efter olyckor tycks återfå samma upplevda välbefinnade inom ett år, vilket är ungefär samma tid som det tar en lotto-vinnare att återgå till den ursprungliga lycko-nivån.
Att samhället idag upplevs som stressigt och pressande av många avfärdade Brülde som en potentiell lycko-sänkare för en befolkning som helhet. Enligt Brülde mår många istället bra av ett högt tempo medan andra mår sämre.
Det jag fann mest överraskande i Brüldes föreläsning var ett drag som ofta kunde hittas hos personer som ansåg sig lyckliga, och som dessutom saknades bland deprimerade individer. Enligt forskningen överskattar ofta lyckliga personer deras egen roll när något gått bra, samtidigt som de förminskar deras bidrag till något som går dåligt.
Själv anser jag att detta drag inte är speciellt tilltalande och faktiskt kan innebära att individen är lycklig på någon annans bekostnad. Brülde påpekade att han personligen föredrog realister, om än mindre lyckliga sådana. Kan avsaknade av detta drag vara en anledning till att många av hisoriens stora diktare lidit av depressioner? Är denna "självrealism" priset för klarsyntheten?
Kanske är det detta drag av självgodhet hos personer som tycks vara vädligt lyckliga som gör att de kan uppfattas som provocerande? Eller är vi andra mindre euforiska människor enbart avnundsjuka? Det tål att tänkas på.
Som ett svar på en fråga från publiken delade Brülde med sig av sin syn på mediation som en väg till välbefinnande. Tibetanska munkar har visat sig vara ytterst tillfreds med livet och fått höga poäng på "lycko-indexet", något som enligt Brülde beror på deras meditationförmåga som de tränat upp sedan mycket unga år. Att meditera en halvtimme om dagen på egen hand för att bli lyckligare själv, var däremot inget Brülde trodde på.
Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" bygger på tesen att vägen till lycka går genom goda handlingar. Enbart genom att ge, inte få, kan en människa bli genuint lyckligt. Detta givandets tema saknades i Brüldes presentation. Det ligger ju visserligen ingen motsättning mellan Einhorns teser och den forskning som Brülde presenterade, men med tanke på den vikt som altrustiska gärningar ges i "Konsten att vara Snäll", tycker jag det är överraskande att goda gärningar inte nämndes i Brüldes föreläsning.
Jag lämnade föreläsningen något besviken. Min besikelse bottnar främst i Brüldes ostrukturerade form och brist på levande exempel, vilka båda bidrar till att göra Einhorns bok till en upplevelse. Jag vill dock ge en eloge till Brülde för att han inte gjorde någon ansats till att marknadsföra sin bok, något som ger honom ökad trovärdighet.
Förändrades min egen syn på lycka och hur man når dit? Visst lärde jag mig en hel del om den moderna lyckoforskningen som kan bidra till ett ramverk runt vilka mina egna tankar kan byggas runt. Men, min egen bild av lycka och hur man når dit har nog inte förändrats.
Bertrand Russel, 1950 års vinnare av nobel-priset i literatur, lär ha sagt att sökandet efter kunskap, längtan efter kärlek, och empati med dem som har det svårt, gjorde livet värt att leva för honom. Russels ord låter också sammanfatta mitt eget lycksökande och mening med livet.
Nu i efterhand önskar jag att jag ställt Brülde en fråga: Kan verkligen lycka sökas aktivt, eller är lycka istället ett mål man inte kan se, förrän man är där? Är ens frågan relevant? Kanske är lycka i vår mening i själva verket en västerländs romantiserad illusion, en myt, en gäckande glimrande krona högst uppe på Maslows behovstrappa.
Universitetsbyggnaden, sal 10,
Vasaparken, Göteborg
"Att finna lyckan"
Bengt Brülde, universitetslektor, filosofi.
Av en tillfällighet hittade jag del 3 av Göteborgs-Postens söndagsutgåva på 10:ans spårvagn hem mot Guldheden i tisdags. Bilden på framsidan av storglaciären i kebnekajse-massivet, vilken jag korsat för några år sedan på väg upp mot sveriges högsta punkt, drog genast till mig min uppmärksamhet. Innan jag steg av spårvagnen noterade jag en annons för öppna föreläsningar på Göteborgs universitet.
"Att finna lyckan"- Knappast kan en rubrik vara mer tidsenlig. I ett samhälle där det matriella välståndet aldrig varit bättre, där de allt högre inkomsterna spenderas på att maximera vår tillvaro och jakten på självförverkligande har intensifierats, har lycka, eller snarare jakten på lycka, blivit det mode. För vad kan vara mer meningsfullt än lycka- det yttersta målet- när vi har redan har allt annat? Därför borde jag inte blivt förvånad att redan 15 minuter innan Brüldes presentation började, fanns det bara ströplatser kvar i en sal för uppskattingsvis 200 personer, och när prestentionen väl inleddes, fick flera gå hem eftersom det helt enkelt inte fanns plats för alla.
Brülde senaste bidrag till lyckofrämjandet är en bok som lär sammanfatta den senaste forskningen inom lycko-forskningen, dvs det område som i huvudsak försöker besvara vad lycka egentligen är, hur den kan mätas och varför vissa individer och grupper tycks vara lyckligare än andra. Kanske hoppas Brülde på att haka på den trend där böcker med anknyting till välbefinnade har blivit storsäljare. Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" (mer än 150 000 ex så här långt) är kanske det tydligaste exemplet på en bok-hit som anknyter till lycka och lycksökning.
Åhörarskaran var förväntansfull och jag tror Brülde träffade huvudet på spiken när han gissade att det stora flertalet kommit med förhoppningen att få några konkreta råd hur man ska uppnå ett lyckligare liv.
Inledningsvis gick Brülde igenom hur forskningen runt lycka- eller happiness som det kallas på engelska- går till och hur lycka kan definieras. Den definition av lycka som vanligtvis används inom lyckoforskningen är individers eget upplevda välbefinnade. Tydligen verkar enkätundersökningar med frågor som relaterar till en längre tidsperiod (en månad eller mer) vara det mest effektiva sättet att kvantifiera lycka på. Att mäta något så subjektivt som lycka är förstås vanskligt, inte minst i jämförande studier mellan olika kulturer.
Brüldes presentation var späckad med information och uppblandat med hans egna funderingar. Tyvärr var Brülde inte särskillt välorganiserad i sitt framförande, vilket gjorde det svårt att följa någon sorts röd tråd coh därför i efterhand ha en klar strukturerad bild av ämnet. För den hängivne hade ett anteckningsblock varit en god idé.
Vad fick då Brülde sagt? En stor del av presentationen avhandlade vilka faktorer som bidrar till lycka och vilka som inte gör det.
Mycket av det Brülde nämnde kom knappast som en överraskning. Bland annat är meterialistiska livsmål inte närmelsevis lika lyckobringande som idealistiska. Sveriges folk tillhör enligt omfattande undersökningar, tillsammans med övriga nordväst-europiska folk, bland de lyckligaste i världen. Denna lycka tillskrivs framför allt att svenskar känner stor tillit inför medmänniskor och att vi lever i ett fredligt land i ekonomiskt välstånd. Dessutom tycks en stor grad av homogenitet bidra till högra lycka, något som Brülde ansåg vara kopplat till känslan av tillit. Brülde påpekade samhället inte bör dra några politiska växlar av en eventuell koppling mellan homogenitet och en befolknings lycka. Lycka är inte alltid ett överordnat mål, och förmår vi inte lära oss att lita på människor med annorlunda bakgrund än oss själva, så måste vi lära oss.
De verkliga lyckobringarna enligt forskningen, är förutom att bo i ett land med goda förutsättningar, att ha ett meningsfullt jobb, en partner, goda vänner, meningsfull fritid och känna att man kan styra ens tillvaro. Barn däremot verkade inte göra föräldrarna varken mer eller mindre lyckliga i genomsnitt.
Även om många av faktorerna knappast utgjorde något nytt, förvånades jag av en del påståenden. Enligt Brülde har hälsa, med undantag för svåra smärttillstånd, inte en utmärkande stor betydelse för människors välbefinnade. Ett exemple är att människor som blir invalidiserade efter olyckor tycks återfå samma upplevda välbefinnade inom ett år, vilket är ungefär samma tid som det tar en lotto-vinnare att återgå till den ursprungliga lycko-nivån.
Att samhället idag upplevs som stressigt och pressande av många avfärdade Brülde som en potentiell lycko-sänkare för en befolkning som helhet. Enligt Brülde mår många istället bra av ett högt tempo medan andra mår sämre.
Det jag fann mest överraskande i Brüldes föreläsning var ett drag som ofta kunde hittas hos personer som ansåg sig lyckliga, och som dessutom saknades bland deprimerade individer. Enligt forskningen överskattar ofta lyckliga personer deras egen roll när något gått bra, samtidigt som de förminskar deras bidrag till något som går dåligt.
Själv anser jag att detta drag inte är speciellt tilltalande och faktiskt kan innebära att individen är lycklig på någon annans bekostnad. Brülde påpekade att han personligen föredrog realister, om än mindre lyckliga sådana. Kan avsaknade av detta drag vara en anledning till att många av hisoriens stora diktare lidit av depressioner? Är denna "självrealism" priset för klarsyntheten?
Kanske är det detta drag av självgodhet hos personer som tycks vara vädligt lyckliga som gör att de kan uppfattas som provocerande? Eller är vi andra mindre euforiska människor enbart avnundsjuka? Det tål att tänkas på.
Som ett svar på en fråga från publiken delade Brülde med sig av sin syn på mediation som en väg till välbefinnande. Tibetanska munkar har visat sig vara ytterst tillfreds med livet och fått höga poäng på "lycko-indexet", något som enligt Brülde beror på deras meditationförmåga som de tränat upp sedan mycket unga år. Att meditera en halvtimme om dagen på egen hand för att bli lyckligare själv, var däremot inget Brülde trodde på.
Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" bygger på tesen att vägen till lycka går genom goda handlingar. Enbart genom att ge, inte få, kan en människa bli genuint lyckligt. Detta givandets tema saknades i Brüldes presentation. Det ligger ju visserligen ingen motsättning mellan Einhorns teser och den forskning som Brülde presenterade, men med tanke på den vikt som altrustiska gärningar ges i "Konsten att vara Snäll", tycker jag det är överraskande att goda gärningar inte nämndes i Brüldes föreläsning.
Jag lämnade föreläsningen något besviken. Min besikelse bottnar främst i Brüldes ostrukturerade form och brist på levande exempel, vilka båda bidrar till att göra Einhorns bok till en upplevelse. Jag vill dock ge en eloge till Brülde för att han inte gjorde någon ansats till att marknadsföra sin bok, något som ger honom ökad trovärdighet.
Förändrades min egen syn på lycka och hur man når dit? Visst lärde jag mig en hel del om den moderna lyckoforskningen som kan bidra till ett ramverk runt vilka mina egna tankar kan byggas runt. Men, min egen bild av lycka och hur man når dit har nog inte förändrats.
Bertrand Russel, 1950 års vinnare av nobel-priset i literatur, lär ha sagt att sökandet efter kunskap, längtan efter kärlek, och empati med dem som har det svårt, gjorde livet värt att leva för honom. Russels ord låter också sammanfatta mitt eget lycksökande och mening med livet.
Nu i efterhand önskar jag att jag ställt Brülde en fråga: Kan verkligen lycka sökas aktivt, eller är lycka istället ett mål man inte kan se, förrän man är där? Är ens frågan relevant? Kanske är lycka i vår mening i själva verket en västerländs romantiserad illusion, en myt, en gäckande glimrande krona högst uppe på Maslows behovstrappa.
Kommentarer
Postat av: Anonym
lysande reflektioner om än något långt inlägg
pedro
Trackback
