Vi bör vara stolta, men inte slå oss för magen
Sverige är det land i världen som ger mest pengar som andel av BNP till utvecklingsarbete i mindre utvecklade länder. Som svensk i USA var detta faktum något jag var stolt över. USA ger mindre än 0.20 procent av BNP till utveckling, mot Sveriges runt 0.80 procent. När siffrorna justeras för kvalitet och vad som verkligen går till direkt utvecklingsarbetet och inte dyra konsulter, blir skillnaden än större. USA militärbudget är mer än 30 gånger större än budgeten för utvecklingsarbete, vilket är en tragedi. Tänk vad mycket framtida lidande och konflikter som skulle kunna undvikas om USA, Kina, Ryssland och Japan alla satsade på utvecklingsarbete istället för på militären.
Om USA, liksom resten av den rika världen skulle satsa 0.70 procent av deras BNP till utveckling, kan underverk uppnås. Jeffrey Sachs, direktör för Earth Institute på Columbia University och ledare för FN:s milleniemål, hävdar att den extrema fattigdomen helt skulle kunna utrotas inom 20 år, bara hela den rika världen bidrog med 0.70 procent av BNP. Under en konferens i Monterrey i Mexico 2002 lovade den rika världen att bidra med just 0.70 procent, ett mål som länderna inte levt upp till.
Att den rika världens brist på ansvarstagande inför jordens mindre priviligerade människor, är ett fatalt misslyckande för männskligheten och en tragedi som upprepar dag ut och dag in. Varje dygn dör 25 000 barn under 5 år av sjukdomar som är möjliga att dels förebygga, men också behandla med enkla och billiga metoder....
Jag rekommenderar att läsa Jeffrey Sachs bok "The End of Poverty", där han går igenom en plan för utrota den extrema fattigdomen.
Se Jeffrey Sachs berätta om fattigdom och sitt arbete
Fattigdomsbekämpning och utvecklingsarbetete är ett arbete som verkligen engagerar mig och som jag kommer återkomma till i bloggen.
Även om vi svenskar ska vara stolta och slå vakt över vår tradition att bidra till utveckling, bör vi varken slå oss över magen i belåtenhet eller alltför lätt döma de länder som inte bidrar med lika mycket.
I USA, det land som kan stå som en symbol för den rika världens brist på ansvarstagande, speglar siffrorna inte hela verkligheten. Många förmögna amerikaner är filantropiskt lagda och ser det som ett kall att använda deras rikedomar till goda ändamål. Melinda och Bill Gates Foundation är kanske det mest kända exemplet, men utgör bara ett i mängden.
Amerikaner är också inriktade på att hjälpa samhällets svaga. Efter orkanen Katrina som ödelade södra Lousiana (inklusive New Orleans) och södra mississippi tillbringade jag en dag med att samla in pengar i samband med att Virginia Techs omåttligt populära amerikanska fotbollslag hade match. Efter ha sett den generositet som "vanligt folk" visade den dagen, förstod jag att amerikaner inte är giriga och ignoranta- tvärt om. Ett ytterligare exemplel är hur universitet, företag och organisationer erbjuder deras anställda och studenter att bli aktiva i samhället genom olika voluntärprojekt. Titta gärna på Virginia Techs hemsida där "Giving back to your community" tar stor plats på förstasidan. Virginia Tech erbjuder många tillfällen till voluntärarbete och förväntar särskilt att deras idrottsstudenter ska involvera sig i något projekt. Att ha voluntärarbete på CV:et är en mycket stor bonus.
Anledningen till att USA misslyckas att bidra på federal nivå till utveckligsarbetet beror inte på avsaknad av empati bland befolkningen, utan på brister i det amerikanska systemet som innefattar bristen på verklig demokrati, ett ämne jag vidrört tidigare i olika inlägg i bloggen.
En parallel kan dras till den det amerikanska miljöarbetet som ligger långt efter det svenska på federal nivå. Men på gräsrotsnivå är det amerikanska miljöarbetet mycket aktivt. The envirnonmental coalition på Virginia Tech, universitetets dominerande miljöförening, var en stark, visionär och effektiv kraft som flera gånger lyckats påverka universitetsledningen i miljörelaterade beslut. Ett annat exempel är powershift07, en stor konferens om klimatarbete som anordnades i Washington DC i november och som samlade tusentals amerikanska universitetsstudenter.
På Göteborgs universitets miljöföreings (GUMF) senaste möte var vi fem stycken och den fråga som tog upp mest tid var att diskutera varför inte fler är aktiva. (Jag har precis blivit aktiv medlem i GUMF och har som ambition att bidra till att utveckla verksamheten).
Det blev ett långt inlägg som med en inte helt uppenbar röd tråd. Men det jag försöker säga är att mänskligheten kontinuerligt misslyckas att följa dess samvete. Att vi i Sverige är ledande ska vi visserligen vara stolta över, men inte ta som en indikation på att vi är världens samvete. Det finns en stor vilja bland många att hjälpa även i andra länder där de nationella målen är låga, men den politiska och mediala strukturen gör att för många människor saknar insikt för att sätta fattigdom och hållbar utveckling på politikernas agenda.
Om USA, liksom resten av den rika världen skulle satsa 0.70 procent av deras BNP till utveckling, kan underverk uppnås. Jeffrey Sachs, direktör för Earth Institute på Columbia University och ledare för FN:s milleniemål, hävdar att den extrema fattigdomen helt skulle kunna utrotas inom 20 år, bara hela den rika världen bidrog med 0.70 procent av BNP. Under en konferens i Monterrey i Mexico 2002 lovade den rika världen att bidra med just 0.70 procent, ett mål som länderna inte levt upp till.
Att den rika världens brist på ansvarstagande inför jordens mindre priviligerade människor, är ett fatalt misslyckande för männskligheten och en tragedi som upprepar dag ut och dag in. Varje dygn dör 25 000 barn under 5 år av sjukdomar som är möjliga att dels förebygga, men också behandla med enkla och billiga metoder....
Jag rekommenderar att läsa Jeffrey Sachs bok "The End of Poverty", där han går igenom en plan för utrota den extrema fattigdomen.
Se Jeffrey Sachs berätta om fattigdom och sitt arbete
Fattigdomsbekämpning och utvecklingsarbetete är ett arbete som verkligen engagerar mig och som jag kommer återkomma till i bloggen.
Även om vi svenskar ska vara stolta och slå vakt över vår tradition att bidra till utveckling, bör vi varken slå oss över magen i belåtenhet eller alltför lätt döma de länder som inte bidrar med lika mycket.
I USA, det land som kan stå som en symbol för den rika världens brist på ansvarstagande, speglar siffrorna inte hela verkligheten. Många förmögna amerikaner är filantropiskt lagda och ser det som ett kall att använda deras rikedomar till goda ändamål. Melinda och Bill Gates Foundation är kanske det mest kända exemplet, men utgör bara ett i mängden.
Amerikaner är också inriktade på att hjälpa samhällets svaga. Efter orkanen Katrina som ödelade södra Lousiana (inklusive New Orleans) och södra mississippi tillbringade jag en dag med att samla in pengar i samband med att Virginia Techs omåttligt populära amerikanska fotbollslag hade match. Efter ha sett den generositet som "vanligt folk" visade den dagen, förstod jag att amerikaner inte är giriga och ignoranta- tvärt om. Ett ytterligare exemplel är hur universitet, företag och organisationer erbjuder deras anställda och studenter att bli aktiva i samhället genom olika voluntärprojekt. Titta gärna på Virginia Techs hemsida där "Giving back to your community" tar stor plats på förstasidan. Virginia Tech erbjuder många tillfällen till voluntärarbete och förväntar särskilt att deras idrottsstudenter ska involvera sig i något projekt. Att ha voluntärarbete på CV:et är en mycket stor bonus.
Anledningen till att USA misslyckas att bidra på federal nivå till utveckligsarbetet beror inte på avsaknad av empati bland befolkningen, utan på brister i det amerikanska systemet som innefattar bristen på verklig demokrati, ett ämne jag vidrört tidigare i olika inlägg i bloggen.
En parallel kan dras till den det amerikanska miljöarbetet som ligger långt efter det svenska på federal nivå. Men på gräsrotsnivå är det amerikanska miljöarbetet mycket aktivt. The envirnonmental coalition på Virginia Tech, universitetets dominerande miljöförening, var en stark, visionär och effektiv kraft som flera gånger lyckats påverka universitetsledningen i miljörelaterade beslut. Ett annat exempel är powershift07, en stor konferens om klimatarbete som anordnades i Washington DC i november och som samlade tusentals amerikanska universitetsstudenter.
På Göteborgs universitets miljöföreings (GUMF) senaste möte var vi fem stycken och den fråga som tog upp mest tid var att diskutera varför inte fler är aktiva. (Jag har precis blivit aktiv medlem i GUMF och har som ambition att bidra till att utveckla verksamheten).
Det blev ett långt inlägg som med en inte helt uppenbar röd tråd. Men det jag försöker säga är att mänskligheten kontinuerligt misslyckas att följa dess samvete. Att vi i Sverige är ledande ska vi visserligen vara stolta över, men inte ta som en indikation på att vi är världens samvete. Det finns en stor vilja bland många att hjälpa även i andra länder där de nationella målen är låga, men den politiska och mediala strukturen gör att för många människor saknar insikt för att sätta fattigdom och hållbar utveckling på politikernas agenda.
Kommentarer
Trackback
