Paneldebatt på utrikespolitiska föreningen
Ikväll var jag på en paneldebatt arrangerad av utrikespolitiska föreningen och Amnesty. Ämnet var OS i Kina - idrott och politik. Panelen var imponerande. Två av Sveriges största auktoriteter på Kina var på plats liksom en framstående företrädare för Amnesty, en sportkrönikör på Göteborgs-posten och en medlem i riksidrottsförbundets styrelse.
Hörsalen på med dryga 200 sittplatser var fylld över bredden med många sittande i trappen och längs väggarna. Det blev inte mycket av en debatt utan mer en paneldiskussion med en interaktiv publik. På en inledande fråga om det var rätt att ge de olympiska spelen till Kina trots bristen på demokrati och mänskliga rättigheter, var deltagarna till en början något reserverade. Sportjournalisten sade sig vara tveksam eftersom det på ett personligt plan ställde henne inför svåra ställningstaganden. Amnesty har tydligen som policy att inte ta några ställningstaganden i sakfrågor och avböjde därmed. De två Kina-experterna var positiva.
Många i publiken verkade förespråka antingen en svensk bojkott av spelen, eller att de svenska deltagarna själva tydligt ska markera mot regimen. Både dessa argument avväpnades effektivt. Kina-experterna vittnade om att de oppotionella i Kina själva stödjer spelen och OS ser som ett tillfälle att påverka. Sportjournalisten förklarade att det knappast är rimligt för en idrottare att förstöra sina förberedelser och möjligtvis hela karriären för politiska syften.
Det finns faktiskt idrottare som riskerat karriären för att framföra politiska budskap. Det mest kända exemplet är troligtvis från Mexico City 1968 där Tommie Smith och John Carlos höjde var sin handsförsedda knytnäve mot skyn under nationalsången som stöd för de svartas kamp för mänskliga rättigheter. Den tredje medaljören, australiensaren Peter Norman, stödde protesten på prispallen genom att bära en bindel för mänskliga rättigheter. Jag tror inte något liknande aktion är att vänta i augusti i Peking.
Norman, Smith och Carlos på prispallen under OS i Mexico City 1968 efter finalen på 200 meter.
Samtalet konvergerade mot ett samförstånd: Det var rätt att ge Kina de Olympiska spelen, eller åtminstone är det för sent att göra någonting åt det nu. OS bör ses som en möjlighet att accelerera en process mot uppluckring och mänskliga rättigheter som långsamt går åt rätt håll. En svensk bojkott skulle inte bara vara verkningslös, den skulle ske mot kinesiska oppositionellas vilja. Det ligger inte på den enskilde idrottarens ansvar att påverka poliskt, även om det skulle vara beundransvärt; alla kan göra något, men ingen kan göra allt.
Hörsalen på med dryga 200 sittplatser var fylld över bredden med många sittande i trappen och längs väggarna. Det blev inte mycket av en debatt utan mer en paneldiskussion med en interaktiv publik. På en inledande fråga om det var rätt att ge de olympiska spelen till Kina trots bristen på demokrati och mänskliga rättigheter, var deltagarna till en början något reserverade. Sportjournalisten sade sig vara tveksam eftersom det på ett personligt plan ställde henne inför svåra ställningstaganden. Amnesty har tydligen som policy att inte ta några ställningstaganden i sakfrågor och avböjde därmed. De två Kina-experterna var positiva.
Många i publiken verkade förespråka antingen en svensk bojkott av spelen, eller att de svenska deltagarna själva tydligt ska markera mot regimen. Både dessa argument avväpnades effektivt. Kina-experterna vittnade om att de oppotionella i Kina själva stödjer spelen och OS ser som ett tillfälle att påverka. Sportjournalisten förklarade att det knappast är rimligt för en idrottare att förstöra sina förberedelser och möjligtvis hela karriären för politiska syften.
Det finns faktiskt idrottare som riskerat karriären för att framföra politiska budskap. Det mest kända exemplet är troligtvis från Mexico City 1968 där Tommie Smith och John Carlos höjde var sin handsförsedda knytnäve mot skyn under nationalsången som stöd för de svartas kamp för mänskliga rättigheter. Den tredje medaljören, australiensaren Peter Norman, stödde protesten på prispallen genom att bära en bindel för mänskliga rättigheter. Jag tror inte något liknande aktion är att vänta i augusti i Peking.
Norman, Smith och Carlos på prispallen under OS i Mexico City 1968 efter finalen på 200 meter.
Samtalet konvergerade mot ett samförstånd: Det var rätt att ge Kina de Olympiska spelen, eller åtminstone är det för sent att göra någonting åt det nu. OS bör ses som en möjlighet att accelerera en process mot uppluckring och mänskliga rättigheter som långsamt går åt rätt håll. En svensk bojkott skulle inte bara vara verkningslös, den skulle ske mot kinesiska oppositionellas vilja. Det ligger inte på den enskilde idrottarens ansvar att påverka poliskt, även om det skulle vara beundransvärt; alla kan göra något, men ingen kan göra allt.
Kommentarer
Postat av: Anonym
starkt jobbat
ludin
Trackback
