Några tankar om amerikanska primärvalen
Vårterminen 2004 var min första termin på Virginia Tech i USA. Då, liksom nu, var primärvalskampanjerna i full gång. Konstigt nog är jag mycket mer insatt i årets primärval än jag var då. Jag kan inte minnas att det var något som fick speciellt stor uppmärksamhet på campus och knappast något som diskuterades bland studenter i allmänhet. Min rumskamrat (som förstaårsstudent får man dela ett litet rum) var däremot en initierad John Kerry- anhängare och utropade "Bring it on!" för varje gång han framträdde på TV-rutan.
Det finns flera förklaringar till varför primärvalen inte uppmärksammades på campus 2004. Dels valde republikanerna i praktiken ingen kandidat eftersom George W. Bush redan var given. Dessutom var demokraternas val inte alls lika jämnt som årets tvekamp mellan Obama och Clinton.
Bland de fåtal svenskar som haft privilegiet att få uttrycka sina åsikter i de traditionella medierna tycks en majoritet hålla Hillary Clinton som deras favoritkandidat. Jan Guillou och Fredrik Reinfeldt däremot hoppas på Obama. Reinfeldt försökte möjligtvis tjäna in en inrikespolitisk poäng på Obamas stjärnglans genom att motivera sitt ställningstagande med att Obama står för en politik som även moderaterna står för, det vill säga att arbete ska löna sig. Näringsminister Maud Olofsson beskrev sig som "something inbetween" och valde, åtminstone i det sammanhang jag såg henne, att inte göra något bestämt ställningstagande men antydde något överraskande att McCain kan vara hennes favorit. Förre MUF-ordföranden och nuvarande kommunikationschefen på svenskt näringsliv, Tove Lifvendahl, sammanfattade sannolikt åsikten hos dem hon företräder genom att heja på republikanen John McCain.
De båda religiösa hökarna Romney och Huckabee verkar inte gå hem i Sverige vilket knappast förvånar eftersom de står för en politik som till och skulle vara främmande för Alf Svensson.
Att Hillary Clinton har många sympasitörer i Sverige är logiskt med tanke på att hon är demokrat och har Bill Clinton, vars presidenttid har blivit romantiserad, som närmsta rådgivare. Att Obama också har en del stöd i Sverige är knappast heller en överraskning, men hur kan två kvinnor, Olofsson och Lifvendahl förorda McCain?
Förklaringen stavas inställningen till frihandel.
Demokraternas kandidater förlitar sig starkt på arbetare och fackföreningar till skillnad för republikaner som har sin bas i höginkomsttagare och moralkonservativa. Amerikanska stora industrier som stål- och biltillverkning (och deras arbetare) har förlorat stort på den globala konkurrensen. De ser tullar och andra konkurrensstöd som räddningen. Trots att både Clinton och Obama personligen mycket väl vet att U.S, liksom världen i övrigt, vinner på fri handel, har de inget val annat än att ge ett sken av att stå för protektionism. Det är just denna vilja att skydda den egna industrin med tullar som får Olofsson och Lifvendahl att hellre McCain som vinnare av valet.
Kompromissen mellan egna övertygelser och politik nödvändig för att vinna val är karakteristisk för amerikansk politik där det enbart finns två partiblock och där vinnaren tar allt. I Sverige, där vi lyckligtvis har ett flerpartisystem, finns möjligheten för mindre partier med klara profiler att ta sig fram genom att vädja till en mindre del av befolkningen. I USA finns inte samma utrymme för partierna att nischa sig utan istället gäller det att stå för en politik som först och främst är lätt att ta till sig (gör sig bra i TV-reklam) och dessutom går hem i de breda lagren. Därför amerikansk politik oftast blaskig, skrikig och stundtals fördummande.
Demokraternas protektionistiska drag till trots håller jag på dem. Även om McCain inte är en hök och dessutom antytt att klimatfrågan ska prioriteras, har inte jorden råd med ytterligare en republikansk president. Lika väl som demokraternas kandidater är fjättrade till händer och fötter av fackföreningar, sponsras republikaner av stora företag som har mycket att förlora på begränsningar av koldioxidutsläpp. Som någon noterade nyligen har klimatfrågan, som är överhettad i Sverige, stått i bakgrunden i USA-valet. Jag tror det är en fråga som kandidaterna medvetet har legat lågt med eftersom klimatproblematiken särskilt i USA dras med starka negativa associationer.
Det finns flera förklaringar till varför primärvalen inte uppmärksammades på campus 2004. Dels valde republikanerna i praktiken ingen kandidat eftersom George W. Bush redan var given. Dessutom var demokraternas val inte alls lika jämnt som årets tvekamp mellan Obama och Clinton.
Bland de fåtal svenskar som haft privilegiet att få uttrycka sina åsikter i de traditionella medierna tycks en majoritet hålla Hillary Clinton som deras favoritkandidat. Jan Guillou och Fredrik Reinfeldt däremot hoppas på Obama. Reinfeldt försökte möjligtvis tjäna in en inrikespolitisk poäng på Obamas stjärnglans genom att motivera sitt ställningstagande med att Obama står för en politik som även moderaterna står för, det vill säga att arbete ska löna sig. Näringsminister Maud Olofsson beskrev sig som "something inbetween" och valde, åtminstone i det sammanhang jag såg henne, att inte göra något bestämt ställningstagande men antydde något överraskande att McCain kan vara hennes favorit. Förre MUF-ordföranden och nuvarande kommunikationschefen på svenskt näringsliv, Tove Lifvendahl, sammanfattade sannolikt åsikten hos dem hon företräder genom att heja på republikanen John McCain.
De båda religiösa hökarna Romney och Huckabee verkar inte gå hem i Sverige vilket knappast förvånar eftersom de står för en politik som till och skulle vara främmande för Alf Svensson.
Att Hillary Clinton har många sympasitörer i Sverige är logiskt med tanke på att hon är demokrat och har Bill Clinton, vars presidenttid har blivit romantiserad, som närmsta rådgivare. Att Obama också har en del stöd i Sverige är knappast heller en överraskning, men hur kan två kvinnor, Olofsson och Lifvendahl förorda McCain?
Förklaringen stavas inställningen till frihandel.
Demokraternas kandidater förlitar sig starkt på arbetare och fackföreningar till skillnad för republikaner som har sin bas i höginkomsttagare och moralkonservativa. Amerikanska stora industrier som stål- och biltillverkning (och deras arbetare) har förlorat stort på den globala konkurrensen. De ser tullar och andra konkurrensstöd som räddningen. Trots att både Clinton och Obama personligen mycket väl vet att U.S, liksom världen i övrigt, vinner på fri handel, har de inget val annat än att ge ett sken av att stå för protektionism. Det är just denna vilja att skydda den egna industrin med tullar som får Olofsson och Lifvendahl att hellre McCain som vinnare av valet.
Kompromissen mellan egna övertygelser och politik nödvändig för att vinna val är karakteristisk för amerikansk politik där det enbart finns två partiblock och där vinnaren tar allt. I Sverige, där vi lyckligtvis har ett flerpartisystem, finns möjligheten för mindre partier med klara profiler att ta sig fram genom att vädja till en mindre del av befolkningen. I USA finns inte samma utrymme för partierna att nischa sig utan istället gäller det att stå för en politik som först och främst är lätt att ta till sig (gör sig bra i TV-reklam) och dessutom går hem i de breda lagren. Därför amerikansk politik oftast blaskig, skrikig och stundtals fördummande.
Demokraternas protektionistiska drag till trots håller jag på dem. Även om McCain inte är en hök och dessutom antytt att klimatfrågan ska prioriteras, har inte jorden råd med ytterligare en republikansk president. Lika väl som demokraternas kandidater är fjättrade till händer och fötter av fackföreningar, sponsras republikaner av stora företag som har mycket att förlora på begränsningar av koldioxidutsläpp. Som någon noterade nyligen har klimatfrågan, som är överhettad i Sverige, stått i bakgrunden i USA-valet. Jag tror det är en fråga som kandidaterna medvetet har legat lågt med eftersom klimatproblematiken särskilt i USA dras med starka negativa associationer.
Kommentarer
Postat av: Anonym
lysande, skulle ha platsat i vilken tidningen som helst
olle
Trackback
