Nödvänding populism?
Politik i en demokrati handlar inte främst om att ta ut riktningar som stämmer överrens med den egna kompassen, i alla fall inte om det för stunden innebär att kryssa i motvind. Snarare handlar det om att segla på opinionsvindarna, oavsett vart kompassen pekar.
Barack Obama om någon bör veta. Redan tidigt i sin kampanj har han deklarerat att han ämnar skydda den amerikanska inhemska industrin genom att stävja frihandel. Från Obamas sida handlar det knappast om ideologisk övertygelse. Tvärt om, jag är övertygad om att Obama vet att världen, inklusive USA, vinner på så fri handel som möjligt. Problemet för Obama är att amerikanska arbetare inom basindustrin, en grupp kärnväljare som ”måste” rösta demokratiskt i stater som Ohio, har lidit hårt under den ökande internationella konkurrensen inom bland annat stålindustrin. Kostnaden för det protektionistiska valprogrammet är visserligen liberala väljare i mitten, men vinsten i form av arbetare i ”swing states” väger tyngre på vågen.
Nu tycks det som om Obama tvingats tumma på idealen ytterligare. Från att kategoriskt motsatt sig ökad oljeborrning längs USA:s kuster, har han nu öppnat dörren på glänt för ökad exploatering. Återigen är jag övertygad att Obama valt att segla i medvind, mot den egna kompassriktningen. Obama är medveten om att tillfälligt tulla på oljelagren och borra efter olja efter kusten bara på kort sikt kan rucka på oljepriserna. Att lindra USA:s enorma beroende av olja kommer bli kostsamt för den amerikanska ekonomin och en tillfällig ökning av utbudet riskerar enbart att försvåra avvänjningen.
Bensinpriset är en fråga som verkligen berör amerikaner och det trots att priserna på bensin är under hälften av de i Europa. Under mina år i USA fick jag uppfattningen att de ökande bensinpriserna engagerade mer än kriget i Irak, mer än den sociala misären och betydligt mer än någon miljöfråga (de fyra frågorna är faktiskt mer intimt sammankopplade än man kan ana).
Som svensk, som betalar mer än dubbelt så mycket för bränsle, kan debatten te sig löjeväckande. Till exempel när amerikaner köper bilar som formligen dricker bensin och samtidigt beklagar sig över priserna. Men i USA är fungerande kollektivtrafik ett undantag förbehållit en minoritet. I kombination med att amerikanska städer är milsvitt utsmetade som ett resultat av ha planerats efter bilens antågande är amerikaner, fattiga som rika, beroende av sin bil. Ett högre bensinpris slår därför hårdast mot de som lever på marginalen och behöver bilen för att pussla ihop sina liv.
Obamas stab vet vad de gör. Svängningen i bränslefrågan retar visserligen de mer miljömedvetna väljarna, men i valet mellan två dåliga ting kommer Obama vara en klar vinnare ändå. Obamas eftergifter är beklagliga, men kanske nödvändiga. Protektionismen och svängningen i bränslefrågan till trots, en urvattnad Obama är bättre än McCain.
Barack Obama om någon bör veta. Redan tidigt i sin kampanj har han deklarerat att han ämnar skydda den amerikanska inhemska industrin genom att stävja frihandel. Från Obamas sida handlar det knappast om ideologisk övertygelse. Tvärt om, jag är övertygad om att Obama vet att världen, inklusive USA, vinner på så fri handel som möjligt. Problemet för Obama är att amerikanska arbetare inom basindustrin, en grupp kärnväljare som ”måste” rösta demokratiskt i stater som Ohio, har lidit hårt under den ökande internationella konkurrensen inom bland annat stålindustrin. Kostnaden för det protektionistiska valprogrammet är visserligen liberala väljare i mitten, men vinsten i form av arbetare i ”swing states” väger tyngre på vågen.
Nu tycks det som om Obama tvingats tumma på idealen ytterligare. Från att kategoriskt motsatt sig ökad oljeborrning längs USA:s kuster, har han nu öppnat dörren på glänt för ökad exploatering. Återigen är jag övertygad att Obama valt att segla i medvind, mot den egna kompassriktningen. Obama är medveten om att tillfälligt tulla på oljelagren och borra efter olja efter kusten bara på kort sikt kan rucka på oljepriserna. Att lindra USA:s enorma beroende av olja kommer bli kostsamt för den amerikanska ekonomin och en tillfällig ökning av utbudet riskerar enbart att försvåra avvänjningen.
Bensinpriset är en fråga som verkligen berör amerikaner och det trots att priserna på bensin är under hälften av de i Europa. Under mina år i USA fick jag uppfattningen att de ökande bensinpriserna engagerade mer än kriget i Irak, mer än den sociala misären och betydligt mer än någon miljöfråga (de fyra frågorna är faktiskt mer intimt sammankopplade än man kan ana).
Som svensk, som betalar mer än dubbelt så mycket för bränsle, kan debatten te sig löjeväckande. Till exempel när amerikaner köper bilar som formligen dricker bensin och samtidigt beklagar sig över priserna. Men i USA är fungerande kollektivtrafik ett undantag förbehållit en minoritet. I kombination med att amerikanska städer är milsvitt utsmetade som ett resultat av ha planerats efter bilens antågande är amerikaner, fattiga som rika, beroende av sin bil. Ett högre bensinpris slår därför hårdast mot de som lever på marginalen och behöver bilen för att pussla ihop sina liv.
Obamas stab vet vad de gör. Svängningen i bränslefrågan retar visserligen de mer miljömedvetna väljarna, men i valet mellan två dåliga ting kommer Obama vara en klar vinnare ändå. Obamas eftergifter är beklagliga, men kanske nödvändiga. Protektionismen och svängningen i bränslefrågan till trots, en urvattnad Obama är bättre än McCain.
Kommentarer
Trackback
