Vad säger en restaurang om mänsklighetens överlevndadsmöjligheter?
Restaurangen "Handelsrätten" på Handelshögskolan i Göteborg vid lunchtid borde vara ett utmärkt mål för en fältstudie i både beteendevetenskap och nationalekonomi.
[Nördvarning: Fantaster av Douglas Adams vet redan att restauranger, eller åtminstone en speciellt restaurang, har en avgörande betydelse för hela universum.]
Möjligheter till givande vetenskapliga fältstudier kan dyka upp i de mest oväntade och vitt skilda sammanhang. För att nämna ett exempel hade heltäckningsmattan på 1209-A University Terrace i Blacksburg Virginia där jag bodde tillsammans med tre kamrater, varit av stort vetenskapligt intresse för Virginia Techs entomologi-institution (entomologi=läran om insekter). En icke fungerade dammsugare ledde till nära nog optimala levnadsbetingelser för insekter och därmed en fauna av enastående mångfald.
För att återgå till restaurangstudien...
Runt tolvtiden på dagen fylls restaurangen av hungriga studenter vilket get upphov till flera intressanta fenomen, både av intresse för beteendevetare och av nationalekonomer som studerar resursutnyttjande (vilket innefattar samtliga nationalekonomer eftersom begränsade resurser är en grundtes)
Borden i restaurangen har plats för 6-8 personer, av lika ungefär hälften är runda och resten är raka bord. Eftersom väldigt få personer äter i grupper om 6-8 personer utan antingen är ensamma, eller i sällskap om 2-4 personer, leder den "miss-match" mellan bordsstorlek och lunch-sällskap till en friktion som främst yttrar sig genom ett ineffektivt utnyttkande av bordsplatserna.
Trots att restaurangen har tillräckligt stor kapacitet för att utan problem ge en sittplats åt varje matgäst, är studenter som går runt flera varv med matbricka i händerna en vanlig syn. Varför?
Det finns åtminstone två svar på frågan vilka faktiskt hänger ihop. Först och främst vill matgäster i allmänhet ogärna slå sig ner vid ett bord där det redan sitter någon, en ovilja som tycks bottna i en rädsla att hamna i den obekväma situationen att behöva äta bredvid en obekant person. Senast idag, när jag intog min måltid i sällskap med två dittills obekanta internationella studenter, diskuterade vi hur motvillig den genomsnittliga studenten är att samtala och dela rummet med en främlig. De två kvinnliga studenterna upplevde inte sällan att folk drog sig undan dem, något som i synnerhet gällde manliga studenter.
För att undvika dilemmat med att cirkla runt restaurangen varv på varv för att eventuellt hitta ett ledigt bord, eller åtminstone en ledig bordsända, finns två strategier. Den första, vilken jag praktiserar, är den mest ovanliga men mest effektiva för matgästerna som grupp. Jag frågar artigt om jag kan slå mig ned (varvid jag oftast får ett ja i svar) oavsett om det bara finns en plats vid bordet. På så vis bidrar jag till ett effektivare utnyttjande av platserna. Särskillt som ensamätare kan man göra viktiga insater för effektiviteten. Liksom i Tetris, där den optimala biten skulle vara en enda "enhetskloss", har ensamma matgäster störst möjlighet att utjämna den "miss-match" som uppstår mellan bordsstorlek och storleken på matsällskapet.
Den andra strategin går ut på att reservera platser för åt sig själv när man hämtar mat, men också för kompisar som ansluter till sällskapet något senare. Denna "reservationstrategi" har förödande konsekvenser för effektiviteten och har den intressanta egenskapen att den är självförstärkande. Alltså, ju fler som använder "reservationstrategin", desto fler kommer att hämfalla till den. Det slutgiltiga stadiet av reservationstrategin kan ibland skådas inför en juristtena, då 2/3 av platserna på ekonomiska biblioteket är reserverad utan att någon sitter där samtidigt som en betydande andel studenter går omkring i jakt på en ledig studieplats.
Strategin med att reservera leder till att många platser vid varje givet tillfälle är outnyttjade i väntan på att användas. Många gånger skulle det finns gott om platser för alla om ingen använde sig av strategin, men så fort någon använder sig av den, kommer användandet av strategin öka exponentiellt.
"Reservationstrategin" är ett exempel på ett klassiskt dilemma, där den enskilde eller en liten grupp gynnas på bekostnad av hela gruppen som helhet. Parallellerna till andra etiska dilemman är förstås många, där skatte-smiteri och miljöfusk bara är några exempel.
Även om min analys av ineffektiviteten i Handelshögskolans restaurang förstås beskriver ett på sin höjd lätt irriterande problem, visar den på mer allvarliga brister hos studenterna på handelshögskolan och kanske bland människor i allmänhet. Dels är det bekymmersamt och tråkigt att så många studenter finner det obekvämt att intergera med medmänniskor. Än värre är att många använder sig av en strategi där egenintressed så uppenbart står i konflikt med vad som är bäst för gruppen som helhet.
För att lösa de globala utmaningar som mänskligheten står inför måste vi allt större utsträckning kunna samverka med männsikor från hela jorden samt sätta gruppens intresse före vårt eget. Om dessa avgörande kvaliteer inte ens dominerar på handelshögskolans restaurang hyser jag föga förhoppningar för att männskligheten ska överleva sig själv.
[Nördvarning: Fantaster av Douglas Adams vet redan att restauranger, eller åtminstone en speciellt restaurang, har en avgörande betydelse för hela universum.]
Möjligheter till givande vetenskapliga fältstudier kan dyka upp i de mest oväntade och vitt skilda sammanhang. För att nämna ett exempel hade heltäckningsmattan på 1209-A University Terrace i Blacksburg Virginia där jag bodde tillsammans med tre kamrater, varit av stort vetenskapligt intresse för Virginia Techs entomologi-institution (entomologi=läran om insekter). En icke fungerade dammsugare ledde till nära nog optimala levnadsbetingelser för insekter och därmed en fauna av enastående mångfald.
För att återgå till restaurangstudien...
Runt tolvtiden på dagen fylls restaurangen av hungriga studenter vilket get upphov till flera intressanta fenomen, både av intresse för beteendevetare och av nationalekonomer som studerar resursutnyttjande (vilket innefattar samtliga nationalekonomer eftersom begränsade resurser är en grundtes)
Borden i restaurangen har plats för 6-8 personer, av lika ungefär hälften är runda och resten är raka bord. Eftersom väldigt få personer äter i grupper om 6-8 personer utan antingen är ensamma, eller i sällskap om 2-4 personer, leder den "miss-match" mellan bordsstorlek och lunch-sällskap till en friktion som främst yttrar sig genom ett ineffektivt utnyttkande av bordsplatserna.
Trots att restaurangen har tillräckligt stor kapacitet för att utan problem ge en sittplats åt varje matgäst, är studenter som går runt flera varv med matbricka i händerna en vanlig syn. Varför?
Det finns åtminstone två svar på frågan vilka faktiskt hänger ihop. Först och främst vill matgäster i allmänhet ogärna slå sig ner vid ett bord där det redan sitter någon, en ovilja som tycks bottna i en rädsla att hamna i den obekväma situationen att behöva äta bredvid en obekant person. Senast idag, när jag intog min måltid i sällskap med två dittills obekanta internationella studenter, diskuterade vi hur motvillig den genomsnittliga studenten är att samtala och dela rummet med en främlig. De två kvinnliga studenterna upplevde inte sällan att folk drog sig undan dem, något som i synnerhet gällde manliga studenter.
För att undvika dilemmat med att cirkla runt restaurangen varv på varv för att eventuellt hitta ett ledigt bord, eller åtminstone en ledig bordsända, finns två strategier. Den första, vilken jag praktiserar, är den mest ovanliga men mest effektiva för matgästerna som grupp. Jag frågar artigt om jag kan slå mig ned (varvid jag oftast får ett ja i svar) oavsett om det bara finns en plats vid bordet. På så vis bidrar jag till ett effektivare utnyttjande av platserna. Särskillt som ensamätare kan man göra viktiga insater för effektiviteten. Liksom i Tetris, där den optimala biten skulle vara en enda "enhetskloss", har ensamma matgäster störst möjlighet att utjämna den "miss-match" som uppstår mellan bordsstorlek och storleken på matsällskapet.
Den andra strategin går ut på att reservera platser för åt sig själv när man hämtar mat, men också för kompisar som ansluter till sällskapet något senare. Denna "reservationstrategi" har förödande konsekvenser för effektiviteten och har den intressanta egenskapen att den är självförstärkande. Alltså, ju fler som använder "reservationstrategin", desto fler kommer att hämfalla till den. Det slutgiltiga stadiet av reservationstrategin kan ibland skådas inför en juristtena, då 2/3 av platserna på ekonomiska biblioteket är reserverad utan att någon sitter där samtidigt som en betydande andel studenter går omkring i jakt på en ledig studieplats.
Strategin med att reservera leder till att många platser vid varje givet tillfälle är outnyttjade i väntan på att användas. Många gånger skulle det finns gott om platser för alla om ingen använde sig av strategin, men så fort någon använder sig av den, kommer användandet av strategin öka exponentiellt.
"Reservationstrategin" är ett exempel på ett klassiskt dilemma, där den enskilde eller en liten grupp gynnas på bekostnad av hela gruppen som helhet. Parallellerna till andra etiska dilemman är förstås många, där skatte-smiteri och miljöfusk bara är några exempel.
Även om min analys av ineffektiviteten i Handelshögskolans restaurang förstås beskriver ett på sin höjd lätt irriterande problem, visar den på mer allvarliga brister hos studenterna på handelshögskolan och kanske bland människor i allmänhet. Dels är det bekymmersamt och tråkigt att så många studenter finner det obekvämt att intergera med medmänniskor. Än värre är att många använder sig av en strategi där egenintressed så uppenbart står i konflikt med vad som är bäst för gruppen som helhet.
För att lösa de globala utmaningar som mänskligheten står inför måste vi allt större utsträckning kunna samverka med männsikor från hela jorden samt sätta gruppens intresse före vårt eget. Om dessa avgörande kvaliteer inte ens dominerar på handelshögskolans restaurang hyser jag föga förhoppningar för att männskligheten ska överleva sig själv.
